Om ni följde mig på twitter igår såg ni att min första dag i PCA:n var ganska "smooth". Efter en timme hade jag 33k och sedan var jag aldrig under startstacken på 30k för resten av dagen. Sakta men säkert byggde jag mig uppåt för att slutligen hamna på 93k.
Mitt första bord var väldigt lugnt utan någon aggressiv spelare vilket gav möjligheter till att se många floppar billigt. I och för sig fick jag bra starthänder vilket gjorde besluten lite lättare. Utöver det tyckte jag att jag spelade stabilt utan att försätta mig i svåra situationer.
Den handen som jag var mest missnöjd med hur jag spelade vann mig paradoxalt nog min största pott för dagen. Så här gick den:
En duktig holländare höjde till 800 (mörkar 150-300, 25 ante), två killar synade (varav den andre var en supertight ung kanadensare på knappen). Jag satt på stora mörken med KT offsuit, en hand jag verkligen hatar spela i höjda potter då det är så få floppar som är bra för mig.
Jag funderade någon sekund och beslutade mig för att syna då alla satt med minst 30k framför sig och om det kom någon mirakelflopp kunde jag få bra betalt.
Och som det gjorde! När dealern vände upp AQJ i olika färger höll mina ögon på att poppa ur skallen!
Jag checkade och holländaren betade 1800. Nästa gubbe la sig, men den supertighte kanadensaren började tänka och slog efter ett tag om till 4000.
Ojojoj, det här kunde bli kul! Min första instinkt var att höja igen, men samtidigt skulle jag visa enorm styrka. Kanske för stor?
Jag var nästan 100% säker på att han hade tre knektar eller tre damer. Möjligtvis, möjligtvis AQ fast det hade han med all sannolikhet bara synat med.
Jag funderade en stund, kanske 30 sek, för att få det att se ut som om jag hade en tveksam syn med AJ eller AQ, innan jag synade. Men samtidigt visar bara en syn också stor styrka. Jag var kluven och tvungen att bestämma mig utan att ta för lång tid på mig. Någonstans hoppades jag att holländaren skulle slå om och att kanadicken inte kunde lägga triss och sedan skulle jag slå igen fällan.
Tyvärr blev det inte som jag tänkt. Holländaren synade bara och bägge måste ha anat oråd för när turn kom en blank femma och jag checkade, så gjorde de båda förtretligt nog likaså. River var en tvåa. Potten innehöll 16k och nu betade jag ut 8500. Holländaren blixtsynade och kanadensaren stekte någon minut innan han också synade. Trots deras misstankar suckade de djupt när jag vek upp min hand. Kanadensaren hade mycket riktigt tre knektar och illa nog hade holländaren tre äss!
Min syn på floppen gav mig 2200+8500+8500=19200. Hade jag slagit om har jag svårt att se hur holländaren hade kommit undan och då hade jag vunnit hela hans stack på 30k, medan kanadensaren förmodligen lagt sig. I princip kostade det mig 11k, om inte kanadensaren fått någon spasm och stoppat in allt, men det var extremt osannolikt (i så fall kostade det mig 41k).
Potten blev 41k, varav min nettovinst nästan 28k så det var ju inte dåligt men faktum kvarstår att jag borde ha slagit om på floppen. Vill man vinna stora potter måste man se till att göra dem stora...
Eller finns det någon turneringsspelare bland mina läsare som kan hitta någon fördel med enbart syn på floppen? Vore intressant att läsa argumentation både för och emot.
Lite senare bytte jag bord som var betydligt aggressivare vilket medförde att jag tog det lugnare, men jag ökade på min stack till 93k från 68k som jag tog med mig från första bordet. Chris Moneymaker satt vid det bordet och spelade lite väl löst. Jag skrev på min twitter att han verkade otålig och mycket riktigt var min timing fin när jag höjde upp andra gången i rad till 1500 (mörkar 300-600) och han tyckte det var dags att stämma i bäcken. Han gick all-in för c:a 11k med A7, men problemet var att jag satt med AA den gången.
Tack o hej, leverpastej!
När vi slutade spela vid 23-tiden såg jag att många spelare hängde på repen av trötthet, men jag kände mig väldigt fräsch och hade gärna fortsatt några timmar till. Löptimmarna runt Aborrbacken verkar ge resultat...
Idag tog jag, Lena och Emma det lugnt med sol och bad även om det var ganska molnigt emellanåt. Vi var mest på stranden vid havet och det var fint där, så jag måste erkänna att min syn på Atlantis inte är lika purken som i förra blogginlägget längre.
I morgon fortsätter vi vid tolv-tiden. Dags att krossa!
