onsdag 22 februari 2012

Zürich

Vi fortsätter med förseningarna...fast bara en timme den här gången. Jag lyckades faktiskt sova en del mellan bokläsandet. Kom på att jag har en annan bok väntande där hemma.


Den lär inte vara långtråkig...




Det fanns lite goda viner på Zürichs flygplats. Jag gillar både Petrusen och Tsarens skumpa. Behövs lite mer cash bara...


Ärligt talat visste jag inte att schweizerfrancen var starkare än dollarn! Länge sedan jag höll på med den valutan. (gamla, hederliga rysslandstiden...)



tisdag 21 februari 2012

Sao Paolo-vandring

 
Eftersom Morumbi var öppet till kl 22 började jag i andra änden. Tyvärr var alla museerna stängda eftersom det var måndag så det blev inget besök på MASP, utan jag åkte istället till centrum för att kolla på Edificio Copan ritad av Oscar Niemeyer på 1950-talet. Det var en av de största lägenhetsbyggnaderna då och trots att den är nergången och inte lika imponerande idag kan jag se storheten i arkitekturen.


Den ligger mitt i centrum av Sao Paolo som är en väldigt sliten och skruffig stadsdel och taxi-chauffören hade inte en aning om var det låg. Jag gick runt lite och med lite intuition och en dålig turistkarta hittade jag rätt till slut. Jag tog några bilder och sedan fortsatte jag rundvandringen i centrum.


Edificio Copan



Centrala Sao Paolo är inget turistvänligt ställe med tung trafik, slitna kvarter och massvis med hemlösa och alkoholister. Efter ett tag började jag gå mot en gata som heter Higienopolis som låg någon kilometer bort. Där var det bättre med mer träd och växtlighet som kantade gatan. Husen är fortfarande mestadels från femtio-talet men här var de i välbehållet skick. Centrala Sao Paolo måste ha varit en dröm för arkitekter för 60 år sedan.


Efter en tonfisksallad till lunch (öppna salladsbar är ingen bra idé än i Sao Paolo då brassarna verkar älska all sin mat friterad, stekt och med smält ost över) tog jag en kaffe med liten chokladbrownie på ett lugnt ställe med utomhusservering. Inte helt förvånande var det Starbucks... (de har en förmåga att hitta de bästa ställena)




Jag hoppades att det var av medicinska skäl men hon tog av dem efter ett tag. Ville väl inte smutsa ner tassarna i början..


Fylld med energi fortsatte jag min fotvandring i några timmar till innan jag gav upp vid åtta-tiden då det började mörkna och jag befann mig på Rua Oscar Freire som ska vara fina gatan med lyxbutiker. I mina ögon var den inget märkvärdigt men jag kanske var färgad av tröttheten och det faktum att det började mörkna. Jag tog en taxi till Morumbi för att göra de sista inköpen. Trots ytterligare en kopp kaffe fanns det dock ingen energi kvar. Jag kom tillbaka till hotellet vid halv elva och när jag räknade bort 1,5 timme för fikapauser innebar det att jag hade knallat omkring i åtta timmar till fots. Vi får se hur fötterna mår idag...








Om några timmar flyger jag hem igen. Att spendera en halv dag i flygplan är väl inget man ser fram emot men vägen ner läste jag en bok som var så bra att jag tänker läsa den en gång till. Utan tvekan en av de bästa psykologi-böckerna jag läst. Rätta det. Den bästa, med tanke på vad jag sysslar med. Jag kanske till och med avslöjar vad den heter en vacker dag...


Tills vidare får ni hålla till godo med den här lysande artikeln om PL Omaha, skriven av en före detta Hold'em-spelare.



måndag 20 februari 2012

Sao Paolo - söndag

Efter att ha tränat och spelat lite poker online på lördagen kände jag att energin tog fullständigt slut på kvällskvisten. Därför blev det varken karnival- eller nattklubbsbesök. Av någon anledning vaknar jag efter bara 5-6 timmars sömn de senaste veckorna och känner att jag sovit klart. Inte råpigg men ändå inte trött, så jag ser ingen anledning att försöka sova vidare. Facit blir att efter någon vecka saknas en hel del timmar och då kanske det blir lite längre sömn. 


På söndag morgon var jag lite piggare och knallade iväg till ett köpcentrum som heter Morumbi shopping och låg c:a 20 minuters promenad från hotellet. Jag glömde datormusen hemma och jag hatar att använda musplattan. Ingen fara sa de i receptionen, "på Morumbi finns det mesta, det är ganska stort".


Ganska, som i att Maracana-stadion var ganska stor på 1900-talet. Det kändes som att varje våning hade ungefär samma golv-yta som hela NK och jag fick aldrig kläm på hur många våningar det var, minst fem i varje fall. Jag kom dit vid halv elva-tiden men det var oroväckande lite folk. De kanske öppnade elva?


Jag gick runt och orienterade mig samtidigt som jag försökte logga in på deras wifi, vilket inte gick så bra. Det började sakteliga strömma in folk men klockan elva öppnade inget. Okej, jag får väl vänta till tolv då när det öppnar, tänkte jag. Jag skulle spela en större satellit klockan två, så då behövde jag vara på hotellet.


Efter ett tag fick jag syn på en anställd med headset som var vakt/informatör och frågade var vissa butiker låg och om de öppnade tolv. Nej, butikerna öppnar klockan två! Men restaurangerna på bottenvåningen öppnade nu.
Min portugisiska är inte den bästa men jag brukar ta mig runt med en salig blandning av olika varianter.


Klockan två! Jahapp, brassarna var tydligen inte morgonpigga... Nere i källaren började det dock fyllas upp rejält med folk som tog en söndagslunch innan shoppingen. Turligt nog insåg en elektronikbutik, FNAC, som låg där nere potentialen och öppnade redan tolv. Jag fick tag i min datormus och en mango-smoothie senare traskade jag tillbaka till hotellet. Flipflop och bikini-inköp till flickorna där hemma fick vänta till måndagen.


Satelliterna gick sådär och jag funderade på att återvända till Morumbi när jag avslutat dem, för att få shoppingen avklarad. Ett rejält åskväder med biföljande ösregn fick mig raskt på andra tankar och det blev en kväll med onlineturneringar framför datorn. Den nyinköpta musen visade sig inte vara en turmus... i vilket fall hade den ingen nybörjartur, men den får fler chanser!


En "lustig" hand som uppstod var följande:
Jag var väldigt aggressiv vid ett löst bord så följdaktligen var det inget konstigt att vi hamnade all-in innan floppen i en JÄTTE-pott med följande händer.
Jag hade JJ, mr X hade TT och mr Y hade AK.
Floppen kom AT8.... suck, det gick inte den här gången heller.
Turn var en knekt! Tjohoo, det gick visst det!
Sista kortet var givetvis en dam för att testa min mentala stabilitet, och nej det gick tydligen inte den här gången. Men nästa gång, då jävlar får musen visa vad den går för!


Idag blir det åter Morumbi (de öppnar 10 på vardagar) och om jag hinner: Museu de Arte de São Paulo.


En elektrikers våta dröm...eller mardröm?


Bra förutsättningar för cyklister. Kanske bara på söndagar?

Var kissar toffelhjältar?

Någon hade haft kul med klipp o klistra i omslagspapper. De har byggt en hel stad.




lördag 18 februari 2012

Sao Paolo dag 1

Det märks att organisationen bakom PokerStars liveturneringar är väl intrimmad nuförtiden. Allting med turneringen har fungerat smärtfritt. Pokerrummet är en stor balsal som ligger 50 meter från hotellhissarna. Högt i tak, bra ljus och gott om plats mellan borden. En aning svalt men rutinerat tar man med sig ylletröjan. Rökning endast tillåten utomhus är perfekt så ingen rök sipprar in i korridoren utanför pokerrummet.

En aning snålt dock att man måste betala för vatten och kaffe, men och andra sidan minskar det okynnesbeställning och nedskräpning överallt runt borden. Utbudet av smörgåsar gick kanske inte fullkornets tecken heller, så jag stod över trekanterna av vitt bröd med en ostskiva i mitten.

Vad beträffar turneringen är det mesta utomordentligt: bra struktur med entimmes-perioder, kompetenta dealers och mycket rutinerade ledare. Flera var med på Bahamas såg jag. Upplägget med 15 minuters paus varannan timme tycker jag är lysande. Bra regler vad beträffar användandet av mobiler etc. 
Sitter du inte på din plats när dealern ger första kortet på en ny giv är din hand död, och det genomförs med förvånande auktoritet. Jag menar, vi är i Sydamerika!
Oh, javisst! Turneringen startade "klockrent" på utsatt tid klockan tolv. Ursäkta mig? Vi är ju för fan i SYDAMERIKA! Vad har hänt?

Enda möjliga smolket i bägaren var att det såg ut som att de hade samma marker i sidoturneringarna som i huvudtävlingen, vilket aldrig är bra med avseende på ökade fuskmöjligheter.

Bortsett från det. Idel positiva förnimmelser. Jag tänker definitivt åka på fler av de här välorganiserade turneringarna. Hur var det nu med SM egentligen...?

Pengar att tjäna finns det på allt pokerrelaterat. I pausen c:a 40 ggr mer  personer.


Bara en del av pokersalen.

Hur gick det då med mitt eget spel? Nja det var ingen av mina lyckosammare turneringar. Om ni har följt mig på twitter vet ni ungefär hur dagen såg ut. För er andra latmaskar tänker jag inte upprepa mig förutom några händer.

I åttonde nivån spelade vi med 400-800 i mörkar och 100 i ante. Jag satt vid ett hyperaggressivt bord och fick ospelbara händer medan jag blödde iväg marker. Slutligen fick jag läge när bordets galning slog om till 2000 för 84:e gången i rad och alla passade till mig på lilla mörken. Jag hade 9000 kvar och ställde in allt med AT. Galningen hade 88 och synade men jag träffade AA9 på floppen och dubblade upp.
Handen efter slår en ung, ganska tight kille om till 2300 UTG. Alla passar till mig och jag har KK på knappen. Jag ville bara syna men blindarna var väldigt lösa och jag ville inte se en flop på fyra spelare. Dessutom antog jag att UTG-höjaren borde ha en stark hand från den positionen på ett så vilt bord, så jag slog om till 6000. Tyvärr passade han och det kanske hade varit bättre att bara syna?

Nu hade jag 24k och fick JJ handen efter. Den här gången höjde UTG, som var en svag och hyfsat tight kille till 2800. Jag synade och floppen kom 378. Nu betade han 6000 utan att blinka och jag följde inte min magkänsla tyvärr. Jag kännde lång väg efter tusentals timmar i liknande situationer att mina knektar inte stod, men någon fåfäng del av mig hoppades naivt att eftersom han var latino...osv, så jag ställde in hans sista 13k och önsketänkte att få se hans par i tior.
Inte helt förvånande hade hans tior formen av AA...

Jag hade 5000 kvar, dubblade upp en gång och fick slutligen in allt, 7500 med AT mot en kille som höjt med 78 och hade för bra odds (5 för att vinna 17) för att kunna lägga sig. Floppen kom 872 och jag önskade bordet "suerte" (jag tror det betyder "lycka till", men hoppades i själva verket "ni kan dra åt helvete, era jävla kastanjetter") innan jag värdigt gled iväg till restaurangen och smaskade i mig en dubbel portion vanilj- och chokladglas.

Så det är hög tid att gå till gymmet och bränna lite kolhydrater idag!



fredag 17 februari 2012

Frukost

Jag sov väldigt gott i nästan 10 timmar. Sängen får betyget 7,5 på en tiogradig skala. Det är MVG. Jag kan bara minnas att jag haft en tiopoängare en gång och det var på Marriott i Phuket. Min egen Hästens kommer bara upp i nio, tyvärr. (samma som Wynn för den delen). Jag kanske låter som prinsessan på ärten men efter att ha sovit på fler obskyra parkbänkar, busshållplatser, parkeringsgarage (under fronten på en bil...) och järnvägstationer i mina resande ungdoms dagar än halva svenska folket sammantaget, vet jag att uppskatta en riktigt bra säng!


Jag gled ner för lite frukost halv elva. "Stängde kl.10" sa servitören (manligt kön). Ingen chans för ett undantag, fast maten stod framme. Det fanns dock en annan frukost på en högre våning sa han. I receptionen hörde jag mig för. "Vilket rumsnummer har du?" kom motfrågan. Jag började med tolv (våningen) och letade någon mikrosekund efter de övriga två siffrorna, men redan där såg jag i ögonen på receptionisten att det var inte rätt svar. Jahapp, det var tydligen en speciell VIP-frukost.


"Jag ska göra ett undantag för dig idag och se till så att du kommer in. Men bara idag." sa receptionisten (kvinnligt kön) Charmen funkar tydligen fortfarande bättre på det motsatta könet...


Så mycket bättre var inte frukosten där men nu är jag i varje fall lagom påfylld med energi.


Undrar hur rummen ser ut på de bättre våningarna när mitt standardrum är så här pass stort?








Nej, nu är klockan 12 här. Dags att gå och kriga. Vi hörs! Twitter


Ankomst till Sao Paolo

Jag satt i telefonkö i en timme på tisdag för att få besked om mitt pass var klart. Solnapolisen vägrade även svara på onsdag morgon så jag åkte dit på vinst och förlust och hoppades passet skulle ligga där och vänta på mig.


Jomenvisst gjorde det och poliskonstapeln bad med röda kinder om ursäkt och mumlade något om knas med sms-utskicken...


Väl ute på Arlanda konstaterade jag lugnt (Lena inte lika lugnt) att min flight med Swiss till Zürich var inställd. Som tur var skulle flyget till Sao Paolo inte gå förrän tre timmar efter jag, enligt planeringen, anlänt dit. Jag skickade hem Lena och sa att det skulle lösa sig. När reseagenten för Swiss höll på att boka om min biljett till Zürich frågade jag varför det var inställt. Strejk kanske?


Nej, det var snöstorm i Zürich kom svaret. Jag påpekade lite lätt att det kanske inte var så smart att boka mig dit då... Ånyo ett par röda kinder senare hade jag fått en ny bokning med Lufthansa via Frankfurt till Sao Paolo.


Givetvis var den flighten försenad med fyrtio minuter och eftersom jag bara hade en timmes marginal till anslutningen började jag mentalt förbereda mig för en härlig övernattning på ett sexigt flygplatshotell i Frankfurt.
Som tur var verkade snöstormen blåsa åt rätt håll i centraleuropa för vi flög in hela förseningen och Sao Paolo-resan var aldrig i fara...


Så nu är jag här för första gången! Det som slog mig var hur otroligt grönt allt var. Överallt där det inte fanns bebyggelse växte det så det knakade. Jag antar att det tropiska klimatet kan spela in... En liten halvtimmes tur från flygplatsen till hotellet töjdes ut till 1,5 timme och man insåg att Sao Paolo är en STOR stad med all den långsamma trafiken.
Det var faktiskt första gången jag sett parasollgubbarna stå och sälja läsk PÅ motorvägen!


Vi bor och spelar på Sheraton och än så länge verkar allt bra. Rummet är som en minisvit och internet fungerar strålande. Inkluderat dessutom...
Jag hann även gå och träna lite i deras minigym innan jag fyllde på D-vitaminförrådet i solen vid utepoolen. Inte helt fel efter att ha sopat snö från bilen dagen innan.






Turneringen börjar vid middagstid i morgon (är vi inte i Sydamerika?) och eftersom allt resande och oregelbunden, minimal sömn den senaste tiden börjar sätta min hjärna på sparlåga är det nog dags att gå och sova så att jag vaknar med fulladdade batterier.


Om internet fungerar bra i spellokalen uppdaterar jag självklart då och då på mitt Twitter-konto. Oavsett är jag grymt spelsugen och det ska bli kul att stöta på stenhårt latinomotstånd. Eller de kanske är blyga av sig?





onsdag 8 februari 2012

Sao Paolo-resa

Jag kvalificerade mig till LAPT:s Grand Final i Sao Paolo helgen som gick. Den är inte lika dyr som PCA på Bahamas men intressant nog för att tillåta mig en liten weekend-resa till Brasilien. Pokerintresset verkar öka i rejält Sydamerika vilket förhoppningsvis medför ett stort deltagarantal och ett trevligt förstapris.


Jag fixade biljett och upptäckte att mitt pass går ut 19:e mars. Ajajaj! Snabbt samtal till Brasse-ambassaden. Boa tarde! Hur var det här?


Som jag misstänkte måste passet vara giltigt 180 dagar efter inträde till landet. Jahapp, Solna-polisen hade noll personer i drop-in kö. In i bilen och iväg. Lenas pass går snart också ut så jag tog med det och plockade upp henne på vägen. En timme senare var det inte noll personer i kön längre...


Ytterligare någon timme senare var ansökan betald och inlämnad. Normalt skulle det ta fem arbetsdagar att få det nya passet. Det innebär tisdag. På onsdag eftermiddag lyfter planet. Inga feta felmarginaler där. Annars får jag hosta upp en lax på provisoriskt pass, men det finns ju roligare saker att spendera tusenlappar på...


Jag har aldrig varit i Brasilien förut och även om risken är stor att man tillbringar mycket tid i pokerrummet ska det bli kul att komma dit. Är det någon bloggläsare som ska dit eller bor i närheten (jag har några smygläsare i Brasilien har jag sett) är ni välkomna att höra av er!


Igår spelade jag lite turneringar online. Jag hade inte satt igång Holdem Manager och eftersom min dator inte är av det senaste snittet (inte bensindriven som i elbilsreklamen, men nära...) avvaktade jag då HM drar så mycket kraft när den initialladdar händer att datorn ibland kan frysa i 10-30  sekunder.
Tidigare hade jag 1GB i ramminne och det var ingen bra kombination, speciellt inte för mitt psyke, när datorn frös i 10-15 minuter. Jag tryckte dit 4 gig istället och numera fungerar det med mindre smärta.


Jag åkte ur turnering efter turnering och när det bara återstod en vågade jag på mig en uppstart av HM. Vi var c:a 500 spelare kvar och 50 till skulle ut innan det var dags för pris när jag fick två kungar på lilla mörken. Mörkarna var 500-1000 och jag hade c:a 16k i marker. En spelare i sen position med 40k höjde till 3000, övriga passade och jag minihöjde till 5000. (det var sent och jag var trött...)


Givetvis gick HM upp på högvarv just då efter att ha startat upp mjukt i några minuter. Datorn frös! Mina fem laxar låg ute på bordet, jag hade elva bakom och ingen aning vad som hände medan sekunderna tickade iväg! Helvete!


Tack o lov var jag tack vare 4-gigsen tillbaka innan jag timat ut. Min patient hade synat och floppen var K77! Hoppsan!


Jag checkade och han betade 5k. Nu frös datorn igen! Satans jävla helvete! Hur är det möjligt att man råkar ut för det här? Efter ytterligare en hel del sekunder kom jag tillbaka och nu tog jag inga risker utan tryckte all-in innan datorn hann få en chans att skicka mig till psykoteraputen. Fienden synade med AJ och jag lutade mig avslappnat tillbaka och kluckade gott. Nu var pengarna inne och jag behövde inte vara orolig för fler missöden längre.


Turn: Ess
River: Ess


Jag insåg att några timmars sömn kanske var en bra idé...



torsdag 2 februari 2012

Gammal skåpmat

Ibland kikar jag på statistiken över mina trogna bloggläsare (och även de otrogna). Titt som tätt dyker det upp underbara läsare som faktiskt klickar sig vidare ner i systemet för att försöka upptäcka några av mina äldre guldkorn.


Ofta blir jag själv nyfiken när jag ser rubriken vilket medför att jag då och då, ganska ofta, fan också...jaja..nästan alltid går in och kikar själv.


En del är inget speciella, dagboksliknande inlägg, mest intressanta för mig eftersom de fyller en funktion som en.. tja.. dagbok. Andra kan vara riktigt roliga (egna barn är väl alltid klokast och finast?).


Jag tänkte dyka ner någon/några gånger i veckan när jag ser att någon hittat något läsvärt och dra upp länken så att fler kan njuta av mina små alster, som legat och mognat som riktigt fina Pauillac-viner.


Vi börjar med den här godingen från tidigt nittiotal i LA. Den är underbart rolig och dessutom sann! (ett onödigt påpekande eftersom allt jag skriver här är sant...om jag inte missminner mig)


Tant på tilt.


PhilGalfond.com

Phil Galfond som kanske är en av världens bästa Omaha-spelare startade en ny blogg runt nyåret, där han skriver om sitt liv och sina tankar. Mycket kretsar givetvis runt poker, men den senaste tiden verkar han inte må så bra och därför försöker han utveckla sina funderingar om sin situation.


Phil skriver väldigt väl och uttömmande ärligt, nästan förvånade öppenhjärtligt, om hur det går för honom. Jag har lagt till honom i min blogglista och kan starkt rekommendera er att gå in och läsa vad han skriver.


philgalfond.com/

PhilGalfond.com