lördag 10 mars 2012

Hälsningar från San Fransisco

Här är min underbara solstråle Emma som förgyller och stjäl fokus i alla fotografier. Förvisso har pokern gått lite trögt för mig på sistone, men innan ryktesspridningen sätter igång vill jag å det bestämdaste dementera att det skulle vara jag i bakgrunden...


fredag 9 mars 2012

Hellmuth visar klass...

Det här är kanske det roligaste videoklipp jag sett om en pokerhand!


Phil Hellmuth är som alla pokerintresserade vet (som inte bott under en sten i skogen) en gnällspik i världsklass. Jag spelade mot honom första gången 1992 och han har alltid varit sig lik. Hans beteende i mina ögon har alltid varit patetiskt. Många tror ju att det bara är spel för galleriet, att han cementerar sin image som "bad boy". Efter diverse incidenter oss emellan är jag inte lika övertygad.


Det ska tilläggas att jag inte tycker han är elak, bara omogen. Som en stor bebis som fått för lite kärlek som barn och nu kräver all uppmärksamhet.
En som gillar att häckla Hellmuth är Daniel Negreanu. Han skrev ett blogginlägg som jag länkade till här för ett par år sedan som var ganska träffande. Vi kan konstatera att efter twitters genomslag har det runnit ännu lite mer vatten under broarna.


Jag är väl ingen name-droppare i Hellmuths klass men i början av 2000-talet åkte jag ett par gånger till Tunica, som jag nämnde i januari. En av gångerna åkte jag och Martin de Knijff med Negreanu och några till i en limo till Memphis  någon timme bort för att kolla på lite NBA-basket. Vi hade grymma biljetter på femte rad och gick på match-golvet för att komma till platserna. (Jag kan meddela att när Yao Ming satt på bänken var vi lika långa.)


I limon snackade vi en del om Mats Sundin (Negreanu växte upp i Toronto) och Phil Hellmuth. Daniel berättade då att Hellmuths fru var psykiater vilket fick oss allihop att bryta ihop av skratt. Tänk er själva att ha en tung åttatimmarsdag på jobbet för att komma hem till sexton nya...


Lustigt nog var det just en Tunica-resa jag gick ut och tog en öl med mr.Hellmuth. Jag, Surinder Sunar och en annan engelsman fick vårt flyg försenat 5-6 timmar och återvände till Memphis för att ta en öl på The Peabody Hotell. Självklart stötte vi på Phil i lobbyn då han bodde där. Jag försökte hålla mig i bakgrunden då mina känslor, som ni kanske förstått, inte är helt positiva för honom. Phil var ensam och sällskapssjuk så han slog följe med oss. Suck...jaja, jag fick väl hålla god min. Efter att tag gick vi ut på den kända bluesgatan Beale Street och tog in på ett par barer.


Det otroliga var att Hellmuth var som förbytt! Trevlig, bjöd på öl och frågade om hur det var i Sverige. Vi pratade om tjejer, mat, musik ja allt förutom poker. Jag var helt överväldigad! En sansad och trevlig Phil Hellmuth. Även om jag hade svårt att greppa det lärde jag mig i varje fall en sak; honom blir man aldrig klok på...


Robert Varkonyi slog i en berömd hand ut Hellmuth ur WSOP 2002 när det var c:a 60 spelare kvar med QT mot Phils AK. Efter det lovade Hellmuth i kommentatorsbåset att han skulle raka sitt huvud om den åsnan vann. Varkonyi vann ju såklart och hedersamt nog höll Hellmuth sitt ord och lät sig bli rakad, bl.a. av Varkonyi, vilket kan ses här (ganska intressant artikel för den delen).


Ett halvår senare satt jag och Hellmuth vid samma bord i Five Diamonds main event på Bellagio. Jag höjde med QT och Phil höjde om mig. Just för att det var QT kunde jag inte hålla mig utan gick all-in. Phil synade efter ett tag med två åttor eller sjuor och började med en tirad om hur han fångat mig etc. när han fick se mina kort. Givetvis kom det en dam och jag slog ut honom. Tonen blev lite gällare nu och jag fick höra alla möjliga kombinationer med euro-, scandi-, moron och idiot i dem medan jag med fruktlösa ansträngningar försökte hålla tillbaka ett leende. I vissa lägen lägen går det inte att hålla ett pokerface...


Det kommer ni också att se på Hellmuth ju längre videon rullar. Det börjar med att jag tycker han gör något väldigt fult och oetiskt genom sitt snack. Just för att det är fisken vid bordet han fått på kroken som dessutom visat att han har en hand. Han kommer inte att lägga sig vad som än händer. Men straffet kommer för den gode Hellmuth medan Negreanu, Laak och Tony G ivrigt hejar på. Hellmuths pinsamma bortförklaring medan Tony G sitter och hetsar rundar av en makalöst rolig videosnutt. Obetalbart!










onsdag 7 mars 2012

Groggy

"Du somnar snart". Jojo, tänkte man och sedan vaknade man en timme senare. Tänk om man kunde sova/somna lika enkelt varje gång. Allt verkar ha gått bra. Ingen smärta alls än så länge. Peppar, peppar...

Jag kör Hannibal Lecter-looken tills vidare.

tisdag 6 mars 2012

Hårt virke i Eichhardt! (=Ekhård)

Om en månad har det gått 16 år sedan jag blev utsatt för en set-up och överfallen av tre amatör-rånare (tack och lov) i min lägenhet när jag bodde i S:t Petersburg. Efter en kort fight i hallen försvann de iväg utan fullbordat uppdrag. Jag hade för mig att jag skrivit om det tidigare, men det visade sig att det var något jag berättat om i ett par intervjuer. Bland annat i FirstPoker och av Erik på Poker.se. Själva intervjun på Poker.se kan ni läsa här.


Bortsett från att min besökande ex-flickvän kanske blev traumatiserad (förlåt Gunilla, jag vet att jag sa att det helt ofarligt i S:t Petersburg) blev resultatet av den lilla episoden följande: jag lärde mig en läxa för livet (vilket kanske räddade mitt liv en månad senare i Las Vegas) och jag fick ett avsparkat näsben.


Rånförsöket inträffade en fredag eftermiddag och ett 800-dollars entimmesbesök senare på American Hospital stod jag med några usla tandläkar-röntgenbilder och en karta med smärtstillande tabletter i panodilklassen. Min normalt stora näsa var vid det här laget dubbelt så stor...


Vi flög hem dagen efter och på måndag åkte jag till Karolinska i Solna. Under hela den här tiden tog jag inte en enda tablett av något slag. Jag hade faktiskt inte ont trots att jag var helt blå under ögonen och hade en jättesvullen näsa.


Min käre pappa ringde för ett par dagar sedan för att gratta Lena som fyllde år och när vi småsnackade berättade han att han hade fastnat med foten i golvet när han spelade pingis med gubbarna. Han är 81 år och still going strong! Tyvärr ramlade han baklänges och tog emot fallet med sin fria hand. Det gjorde lite ont men wtf, han hade ju match på gång!


Väl hemkommen var handleden rejält svullen. Hans sambo övertalade honom att åka till vårdcentralen. Läkaren tittade på den i några sekunder och konstaterade att den var bruten. Bara att åka och gipsa!


Likadant med Emma när vi var i Sälen när hon var 6-7 år gammal och stackaren lyckades bryta benet i första åket i backen! Hon grät i princip ingenting på hela tiden. Det verkar faktiskt som vi i familjen Eichhardt har hög smärttröskel.


Varför skriver jag om det här?


Jo, när jag kom till Karolinska frågade de om jag ätit eller druckit något på morgonen. Efter ett negativt svar av mig opererades jag direkt under narkos. 


(Edit: det var inte narkos, utan jag fick en rejäl salva morfin och lokalbedövning. Men jag fick påbackning 2 ggr intravenöst av något bedövningsmedel.)

Det hjälpte tydligen inte... Jag vaknade två gånger under operationen av att läkaren, med hammare och mejsel, prickade rätt på alla nervtrådar som fanns i näsan. Så jag fick högre dos, och igen. När jag rullades ut därifrån hade jag tydligen sjungit, om inte vackert men högt och gärna. Sköterskorna tyckte jag var oerhört underhållande...


Den operationen var fruktansvärt smärtsam. Den var provisorisk och när allting läkt var det meningen att jag skulle dit igen för att korrigera min sneda näsa en månad senare. Eftersom näsan fortfarande pekar åt höger förstår ni hur sugen jag varit på den korrigeringen...


Men nu ska den ske!


Efter 16 år står jag inte längre ut med halvtäppt näsa varje gång jag går och lägger mig, så i morgon lägger jag mig under kniven för att styra upp näsväggen. Att själva näsan ska bli rak är inte sannolikt efter alla dessa år, men det kan bli en bonus fick jag höra av läkaren.


Som jag tidigare proklamerat ska det mycket till för att skrämma upp mig, men jag måste tillstå att jag är en aning...spänd. Jag kanske skulle sätta telefonen på inspelning ifall jag börjar sjunga igen?



 Vi får se om det blir något rakare.



Jim Carrey

Det har blivit mycket poker de senaste veckorna, fast utan tillräckligt bra resultat. Ibland känns det som om man kört fast, men det är bara att kämpa vidare. Något uppehåll brukar jag dock göra för att ladda batterierna. Ett sådant gjorde jag i veckan. Så till den grad att helt glömde bort att Nordic Masters spelades i Stockholm!


Upptäckte det först när Lodden skrev på facebook att han skulle åka och spela den i Stockholm. Visserligen tänkte jag inte spela main event ändå, eftersom jag tycker det är för dåligt värde med så hårt motstånd. men några sido-tävlingar hade det nog blivit. Jaja, det går fler tåg.


Helt fritt från poker blev det inte under de spelfria dagarna då jag läste lite pokerböcker, men ändå. En natt kollade jag på något klipp, sedan något till, sedan något annat på youtube. Ja ni vet hur det kan bli... Ganska snart hade jag börjat kika på videoklipp med Jim Carrey. En 6-7 timmar senare hade jag sett de flesta med honom som var sevärda. Tyvärr saknade jag flera berömda klipp från Oscars-galan där han med briljant humor ondgör sig över hur han alltid blir förbisedd av juryn.


Ett helt otroligt klipp är från 2004 när han håller "tal" till Meryl Streep när hon får "Life achievment award" av AFI. Tyvärr är bildkvalitén usel. Jag har inte kunnat hitta något bättre, men den är väldigt sevärd.





Snacka om att vara orädd! Meryl Streep är sannolikt den största skådespelerskan som vi upplevt och när hon får ett enormt hedrande pris kliver han bara in och fullständigt... ja, vad ska man säga?


Hur kan man inte älska Jim Carrey?


När man sett en massa klipp och intervjuer inser man också att han förutom att vara galet rolig har ett briljant intellekt samtidigt som han varit sökande. Han har läst massvis med böcker om självhjälp och psykologi.
Lång, snygg, framgångsrik, smart, sjukt rolig och ändå en aning sårbar. Det verkar som han har ett bra recept på att röna framgång hos det motsatta könet...


Vad som slog mig när jag såg några intervjuer i början av hans karriär var hur hans klassföreståndare hade uppfört sig när han gick i skolan.
Givetvis har Jim Carrey ADHD eller någon annan form av bokstavskombination så han kunde ju inte sitta still eller hålla tyst på lektionerna.
Istället för att försöka motarbeta och kväsa all den energi han bubblade av, och därmed kanske skapa ett stort problembarn, gjorde hon något alldeles genialiskt.


Om Jim lovade att vara tyst, sköta sig och göra sina uppgifter så skulle han få de sista 15 minuterna av skoldagen, varje dag, där han kunde få uppträda och hålla låda inför klassen. Så fort lille Jim var klar med sina uppgifter satt han och filade på sin show varje lektion, och ju fortare han blev klar desto mer tid över för att jobba på sitt manus. Är det inte fullständigt lysande?


Det kanske var tack vare henne alla vi andra fick uppleva Jim Carrey som det galna komiska geni han är? Tänk om det kunde finnas ännu lite fler lärare med den insikten?