Andra lilla kapitlet

2

Slaget tog illa. Revbenen skrek efter att återgå till normalläge. Bra chans på att de knäcktes. Goran kände hur magen vände sig. Vidrig smärta. Ville spy. Då: nästa slag. Solar plexus. Thud.

Goran försökte spy men det var länge sedan nu han åt något. Det enda som kom upp var en aning magsaft. Och lite saliv som dreglande hängde i ena mungipan.

Jokso vrålade: “Pitchko jedna!”

-“Din jaevla fitta! Ska dou spi ner mina skour? Jag ska doeda dig din lilla kouksougare”

Trots femton år i Sverige var brytningen tydlig. Sverige och Montenegro: inte nära varandra språkmässigt, geografiskt eller kulturellt.

Jokso: vansinnig. Goran: illa ute.

Gorans ansikte var ingen vacker syn. Näsan pekade åt höger. Svullen som en avocado. Ögonbrynen: uppfläkta. Blodet strömmade längs kinderna. Ansiktet hettade av slagen. Värmen ännu mer markant där blodet rann. Doften av järn fyllde hans näsborrar. Hans eget.

Joksos knogar blodiga, spruckna. Adrenalinet sprutade ur Jokso i högre takt än blodet ur Goran. Jokso van att spöa upp svennar, syrianer, araber och andra losers. Alltid iskall. Men nu: en jugge. Det kokade i hela Jokso. Kräket Goran hade hånat honom. Kallat honom en föredetting. En Montenegro-fitta han, Goran, skulle släcka och sedan ta över efter. Goran skulle bli den nya bossen i stan.

Nytt slag. Från vänster. Träff på snoken och den hade kunnat rätats ut. Men lägre. Käken. Goran kände kraset. Smärtan: där - men uppblandad i alla intryck. Han föll - men stod ändå upp. Hjärnan i kaos. Snurrade. Föll. Ändå inte. Fortsatte falla. Kroppen stod kvar. Allt i spinn. Dimma. Var det slut snart? En ny smäll. Återigen från Joksos höger. Egentligen ville Jokso sparka skiten ur honom, men han ville inte få Gorans blod överallt på sina byxor.

Slaget skickade Goran i backen. Han blev genast upplyft av Joksos gorillor. Goran hängde som en trasdocka mellan deras armar. Gamnacke. Pannan nästan nere vid bröstbenet. En av aporna drog honom i håret. Upp med hakan - gör dig redo för nästa fetsmäll på kranen. Goran: ingen styrsel i nacken. Huvudet föll bakåt. Solen sken starkt mellan grenarna och bländade honom ett ögonblick. Gorans tankar gled iväg till barndomen.

Smärtan: dimmigare, vagare. Han och bästa polaren: Krullis. Tio, kanske elva, år gamla: nere vid ån - metade abborre. Två timmar senare på väg hem. Inga abborrar. Spelade ingen roll. Vem brydde sig? Livet lekte.

De gick förbi en enorm, mäktig tall. Stannade. La sig ner vid roten. Huvudena mot stammen och tittade bara rakt upp i himlen - Blå. Moln som gled förbi - Vita. Cumulus humilis. Vackertvädersstackmoln. Stammen svajade sakta majestätiskt i vinden.

Då och då glimmade solen till i grenverket. De låg och njöt av värmen. Barndomslycka. Ibland kisade de ett kort ögonblick in i de starka solstrålarna.

Thud! Igen. Goran tillbaka. SMÄRTAN. Träff på nya revben. Fanns det några hela kvar? Huvudet framåt. Jokso: matadoren - gick in för nådastöten. Han la all sin kraft i slaget framåt. Knogarna smetade ut Gorans näsa. Brosk. Benbitar. Inget var helt. Den en gång så stolta De Gaulle-profilen: utraderad. Gick att dra nästippen som en gummisnodd - från ena örat till det andra.

Gorans lycka: Joksos ursinne och adrenalinnivå. Maxad. Därför: musklerna spända. Mer kraft än fart i slaget. Fart dödar. Hade varit game over för Goran i det fallet. Nu: fortfarande vid liv. Om än bräckligt.

Jokso hade fått nog. -”Låt pitchka ligga och dö i skougen. Finns råttor. Fittans kousiner. De måste äta också.”

Jokso satte sig ner på huk sidan om Goran. Ilskan och ansträngingen av den senaste halvtimmens intensiva fysiska aktiviteter fick honom att flåsa. Han kände den kraftiga doften. En blandning av Gorans blod och skräckslagenhet, den omisskännliga lukten av mossa och tallbarrs-förna samt även den klara, friska doften av skogen. Jokso drog in ett djupt andetag. Lät dofterna spela mot luktreceptorerna uppe i nästaket: area olfactoria. Hans egna intensiva adrenalin-rusch gjorde också stort avtryck. Han njöt av doften. Höll den kvar extra länge innan varje utandning. Det kändes som hemmaplan för Jokso.

Goran var ingen vacker syn. Ansiktet en röra: blod - skinn - köttslamsor - blottade benbitar. Myror kröp redan omkring. Ögonen totalt igensvullna. Gorans andning var bara en raspig väsning. Lungorna säkerligen punkterade av flertalet revben. Chans på överlevnad: nästan obefintlig.

Jokso begrundade sitt verk. Pulsen avtog sakta hos båda. I Joksos fall var det positivt. Han sa med dämpad röst. -”Goran. Om dou klarar dej. Lycka till. Men stanna inte i Stockholm - Inte i Švedska - Och inte i Evropa. Åk långt bort så dou kan. Razumeo?”

Goran förstod.

Goran klarade sig. Goran tillbringade månader på sjukhus. Goran blev aldrig återställd. Goran åkte väldigt långt bort.

Första kapitlet

1

Tortellini salsiccia och penne del pollarolo. Varje gång. Räkan och Kepsen bommade aldrig. Efter en sådär tionde raka besöket med samma beställning sa Luigi bara:

-“God kväll! Det vanliga.”

Det var inte ens en fråga. Sedan svischade han ut i köket. När han kom tillbaka hade han en Ramlösa med sig till Kepsen. Ibland tog Räkan ett glas rödvin. Inget fancy. Men aldrig det billigaste då det nästan alltid var odrickbart. Även om Räkan inte var en konnässör hade han hyfsad känsla för när ett vin smakade gott.

En gång försökte Kepsen prova något annat på menyn. Luigi tittade bara på honom och log. Kepsen började: “Jag tänkte prova…” Luigi log bredare. Kepsen kom av sig:”Öööh, jo jag ville testa...” Luigi tittade bara honom djupt i ögonen. Leendet bakom mustaschen kunde ha definierat ordet “skeptisk”.

Kepsen blev tyst. Luigi avvaktade några sekunder... Sedan läste han högt när han skrev i noteringsblocket: -”En salsiccia och en pollarolo.”

-”Något vin?” Passningen skickade han till Räkan med en blinkning. Räkan satt bara och bubblade av skratt. Kepsen röd i fejan. Mest för att han varit så obeslutsam. Velig. Han var varken blyg eller feg. Långt ifrån. Han tog aldrig ett steg tillbaka om han hade rätt. Men han gillade att fundera på alternativen.

Därför: grym pokerspelare. Samtidigt: jumboplatsen i spontanköp.

Luigi: invandrad italienare på sextio-talet. Charmör. Inte skitsnygg, men hade något kvinnorna gillade. Träffade en svenska hemma i Milano. Åse, wannabe-modell. Gick sådär för henne. Mycket skitjobb. Fotografer och “managers” som försökte locka med plåtningar. Ville bara en sak: knulla. Så många unga tjejer som möjligt.

Skandinaviska brudar stod högt i kurs. Svenskor högst. Berlinmuren stod fortfarande pall. Inga ryskor och andra slaviskor än.

Luigi och Åse blev kära. De flyttade till Stockholm när Åse tröttnat på alla kräk som försökte dra ner gylfen så fort hon var i enrum med dem. Luigi fixade så småningom jobb på La Famiglia. Var annars? Italienarnas italienar-krog i stan.

La Famiglia. En klassiker. Röd-vit-rutiga dukar. Varmt orange väggar. Inramade urklipp: plustecken och getingar. Även: Sinatra på besök i Stockholm. Givetvis åt han middag på La Famiglia. Vilken italienar-krog skulle inte stoltsera med det?

Och så Maria. Av någon konstig slump blev Kepsen och Räkan nästan aldrig serverade av Maria. I och för sig satt de i princip alltid vid samma bord, och det var Luigis avdelning. Men inte varje gång. Krogen gick bra och var ofta fullsatt. Fast Kepsen och Räkan bekymrade sig inte. De fick alltid bord. Utan att behöva vänta. Egentligen var det lustigt. De blev behandlade som vip-gäster medan de beställde varsin pasta. Och ibland ett glas rött.

Luigi, Maria och den övriga personalen gillade uppenbarligen dem. Eller så tog de bara väl hand om sina stammisar. Dock: de två blev i princip aldrig serverade av Maria. Kepsen och Räkan tyckte det var synd. Maria var oerhört läcker. En riktig rakkniv. Vassare än vass.

Hon var brunett med gröna ögon. Hennes leende: ALLA män blev knäsvaga. Även bögar! Hon slog blicken i en och vek aldrig en tum. En blick fullständigt fylld av självklarhet och självförtroende. Höll man kvar ögonkontakten för länge riskerade överspänningsskyddet slå till. Men ingen klarade det. Gjorde ingen skillnad om du var kung eller bonde; maffiosor eller revisor. Efter en stund slog alla bort blicken. Vissa höll sig längre kvar än andra. Försökte utmana. Men slutresultatet var alltid detsamma. När var och ens tidsgräns var passerad, gled blicken iväg. Som om det fanns något bättre att titta på! Alla visste att det inte fanns. Egentligen ville alla bara hypnotiseras och försvinna in i de ögonen. Men det gick inte. Alla blev som nervösa lågstadiepojkar: kära i söta fröken Anita.

Den enda som utan ansträngning fixade det var: Maria. Hon fortsatte bara titta rakt in i ditt ansikte. Obehindrat. Sedan fyrade hon av ett gnistrande leende. En perfekt vit tandrad bakom fylliga läppar. Naturligt fylliga. Pre-Restylane och Juvederm. Totalt oemotståndligt. Männen. Karlarna. Grabbarna. Pojkarna - alla smälte som små tennsoldater.

Axlarna var smäckra. Armarna slanka. Hon hade en getingmidja som var surrealistisk. Hennes bröst var inte stora men markerade. Mer än en handfull. Servitris-skjortan lagom urringad så att dricksen hölls på en hög och fin nivå.

Arslet: magiskt! Höftlinjen skulle kunnat användas som prototyp för den första gradskivan och förvarats vid Bureau international des poids et mesures i Sèvres utanför Paris. Helt enkelt: den ultimata knull-kroppen.

En varm sommardag kom hon till jobbet i en sommarklänning som följde hennes figur likt sälskinnet på en proppmätt säl. Sorlet på den fullsmockade uteserveringen försvann på ett ögonblick. Ingen sade något på flera minuter. Alla försökte bearbeta sinnesintrycken. Alla drömde. Alla önskade...

Marias integritet dock: i nivå med stratosfären. Ingen fick för sig att tafsa eller komma med patetiska förslag. Trots att Maria var löjligt charmig och aldrig hade mer än en sekund till skratt. Skrattet som fick alla män att känna sig utvalda. Åtminstone en liten stund. Hoppet är det sista som överger “utvalda” män.

Räkan hoppades. Maria kom ofta över och småpratade. I synnerhet med Räkan. Kepsen var hon mest artig mot. Men mot Räkan var hon småflirtig - charmig - glad - till och med ärlig om sitt privatliv. Räkan: oerhört skicklig att läsa av situationer. Han kunde ha blivit ihjälslagen - stucken - skjuten ett flertal gånger i sitt liv. Men alltid: oskadd. Han var en katt som ramlade ut från nionde våningen och landade på tassarna. I en höskrinda som rullade förbi på gatan. Med fjädring och gummidäck.

Fast med Maria gick hans egenskaper bet. Räkan insåg: Maria alldeles för fin för honom. Hon spelade i Champions League. Han i korpen: på bänken. Vad han inte insåg: Maria var trött på självupptagna stekare. Hennes intresse för Räkan var genuint på alla plan. När han insåg det hade alldeles för många år passerat.