torsdag 13 mars 2014

Nordic Masters fortsättning följer kanske

Ok, jag sålde ut de två första turneringarna men inte mer. Det blev blankt, blankt i de turneringarna och jag räknade inte med att spela Main event i morgon. Nu är det dock flera som hört av sig och vill köpa nya andelar för Main och då tänkte jag erbjuda en ny runda. För att om möjligtvis öka intresset en aning erbjuder jag nu 70/30. Men det är bråttom! Pengarna måste vara inne på SEB i morgon kl 14 om det ska bli något.

Jag ska alltså få in 16100:- Just nu är det uppbokat 5000:-

Intressenter kan messa mig eller maila:peichhardt at gmail punkt com

fredag 7 mars 2014

Nordic Masters

Jag har diskuterat en möjlig affärsidé med en bekant och dessutom är mina finanser inte på topp så jag tänkte prova ett primitivt betatest. Nästa vecka är det Nordic Masters på Casino Cosmopol i Stockholm. Jag skulle gärna vilja spela tre turneringar:


Tisdag   11/3 NLH 5500:-
Onsdag 12/3 PLO 5500:-
Fredag   14/3 NLH 16100:-


Totalt alltså 27000:- (för enkelhetens skull)


Jag tänkte sälja ut andelar á 500:- och för det får man 60% av nominella värdet. Min andel är alltså 40% för att göra skitjobbet…
Förhoppningsvis säljer jag ut alltihopa och då är allt lugnt och vi håller tummarna. Säljer jag inte ut allt så går investerade pengar till första turneringen, sedan till nästa och ni fattar. Och om jag inte säljer ut fullt men vinner pengar tänkte jag att den vinsten blir carry over, dvs investerade i nästa turnering (Bara dessa 3 turneringar) och ni behåller samma andel.


Först till kvarn gäller. Skulle jag få in 14000, är de 11000 första investerade i de två första turneringarna och resterande 3000 återbetalas.

Låter det intressant eller om ni har frågor hör av er på mess eller mail: peichhardt at gmail punkt com så skickar jag bankkontouppgifter.

fredag 7 februari 2014

Kapitel 3

3



De tre homiesen var tajtare än för små diskhandskar. Ronny, Fadi och Khalid hade växt upp på samma gård hemma i Vårby. Gård.

De började snatta godis tillsammans medan de gick i lågstadiet. Något år senare: cd-skivor, tv-spel och video-filmer. Ytterligare lite senare: intjack i lokala kiosker där cigg, snus och folköl var bytet. Det naturliga steget till bilinbrott i 15-årsåldern var lika självklart som att hissen var ur funktion större delen av året hemma i huset.

Den kriminella karriären fortsatte uppåt. Visserligen var ingen av dem speciellt smart, möjligtvis streetwise, men de hade åtminstone avancerat till villainbrott och enstaka rån av någon ensam alkis eller stackars tonåring som råkade ha månadspengen på sig.
De siktade ändå stort. Skulle bli tunga homies. Maffiosos of the south. Kungar av sydvästra ytterstaden i Stockholm. Alla från Liljeholmen till Botkyrka skulle krypa för dem när de gled runt. Alla skulle visa respekt. Alla skulle vara som små möss för att inte väcka de tre lejonens vrede. Det var inget snack om den saken!

Vägen var bara lite längre än planerat. Det hade nämligen skitit sig rejält!

Planen var ju så fin. Så hur fan hade det gått till?

Khalid hade en kusin, Bassem, som hade en kusin som hade fixat fram vapen. Eller vapen. Det var en replika av en Beretta M92F, en klassiker. Den var snyggt gjord, men lik förbannat en replika. Skulle man döda någon med den fick man nog slå den i skallen på offret. Och så var det en startpistol. Den lät åtminstone när man tryckte av, men var lika dödlig som Berettan. Bassems kusin hade fått en lax för grejerna utav de sexton långa de hade snott ihop de sista fyra månaderna. Som de grindat. Normalt sett när de haft ett lyckat bryt brukade de festa bort degen samma helg. Men de hade tröttnat på Hasse. Stockholms gnetigaste hälare. Han var värre på att pruta än en marockan som handlar couscous av någon pappskalle i Hötorgshallen.

I fortsättningen skulle de investera degen i högavkastningsprojekt. De skulle börja lite lugnt med hasch. Doppa fötterna lite. Känna vibbarna. Sedan när de kände sig lite säkrare och byggt upp ett litet kontaktnät - kola.
Kokainsniffandet ökade explosionsartat på nittiotalet i Sverige. Det var coolt. Man blev ball. Både inne i skallen och på innekrogarna. Alla snortade. Även “helylle”-svennar som Nylander och Sjöberg. Bli full på sprit var bara för lantisar. Det kunde man hålla på med i Karlstad och Linköping.

Vinsten på investerade pengar var enorm i kola-branschen. Det var inte svårt att tio-dubbla degen på några veckor. Bara man skaffade sig rätt kanaler. Med tanke på deras olika bakgrunder hade de ju en del alternativ.

Fadi var syrian, Khalid från Irak och Ronny var en tvättäkta svenne. En syrisk-ortodox kristen, en muslim och en rödhårig svenne som hängde på sig Mjölner runt halsen och tyckte att Asa-gudarna was the shit.

Ultima Thule, Storm och annan vit makt-musik: Ronny dyrkade det.
Att det uppstod en liten konflikt mellan budskapet och hans umgänge med två ickeariska homies var tydligen inget filosofiskt dilemma för Ronny.

Ronny hade förvisso lite svårt att förklara för sina vit makt-polare varför han umgicks intensivt med två svartskallar, så han höll trots allt väldigt tyst om den detaljen.

Men som sagt: det började inte bra. Bassem hade en annan kusin vars kusin hade kontakter där han kunde fixa fram lite braja till ett bra pris. En annans kusins kusin… Redan där borde Ronny och Fadi ha dragit öronen åt sig. Åtminstone tänkte de så.

“-Vem fan kan lita på arabers kusiner?” Det var Fadi som tog upp det.

“-Vadårå? Du är ju också arab!” kom det från Ronny.

Fadi valde mellan tre alternativ: börja gråta, försöka förklara för idioten eller att hämta ett basebollträ och slå in tänderna på honom. Han valde alternativ två. Lugnt och sakligt.

“-Ronny, hur länge har vi känt varandra?”

“-Äähh, sen vi var små såklart! Vi var väl bara tre-fyra bast när vi härjade runt på gården”

“-Och nu när det har gått tjugo år tror du fortfarande att jag är arab?” Fadis ton iskall: hade kunnat kyla ner en back öl på sekunder.

“-Äääähhh, ja. Är du inte det?” Ronny kände svagt att isen under fötterna började knaka.

“-Jag är syrian, din jävla fitta! Syrianer är kristna! Hur jävla korkad kan du va, fucking dumsvenne?”

Ronnys tankesmedja jobbade för högtryck. “-Men din släkt kommer väl från mellanöstern? Är inte alla araber där?”

Fadi letade i hjärnan efter var han sist lagt undan basebollträet. “-Nej, alla är inte araber där. VI är KRISTNA. Fattaru? Nakno emo, säger du en gång till att jag eller någon i min familj är araber, svär jag vid gud att jag samlar alla MINA kusiner och kör in ett järnspett i röven på dig. Sen grillar vi dig. Nakno emo! Över öppen jävla syrisk-ortodox kristen brasa! Shish kebab på dum jävla svenne! Fattaru?”

Ronny såg en aning besvärad ut. “-Ta det lugnt, Fadi. Jag visste inte att det var sån skillnad. Och så viktigt för dig.”

Garderoben i hallen! Fadi lokaliserade precis basebollträet. “-Inte viktigt!? Vicken jävla planet bor du på egentligen? Hur fan har du missat att muslimer och kristna hatar varandra!?” Saliven stänkte friskt när Fadi skrek åt den dumme rödtotten.

Ronny såg snopen ut. “-Men du och Khalid hatar ju inte varandra. Hur förklarar du det?”

Touché.

Fadi blev tyst. “-Okej, Ronny. För att du vatt min svennebrorsa i tjugo år ska jag släppa grejen, abri. Men kalla mig aldrig arab. Nakno emo. För då mosar jag dig. Okej?”

“-Jaja, ta det lugnt bara.” Ronny försökte sig på ett stelt leende. Trots allt hade han stor respekt för Fadi.

Ronny var stor. Och stark. Men dum.

Fadi: inte smart, men mycket smartare än Ronny. Inte lika stor, men grymt vältränad. Och elak. Om det behövdes. Fast tyvärr även när det inte behövdes. Det kom Ronny mycket väl ihåg.

De hade plockat en gammal alkis i Aspudden på hans sista 5- och 10-kronorssedlar. Han sprattlade emot men var chanslös såklart. Förtvivlad och blödande på marken insåg han: ingen deg, ingen alkohol. Det sved hårt i den gamle och han spottade mot Fadis skor.

Något klickade i Fadi. Han sparkade alkisen gång på gång i huvudet. Först försökte fyllot skydda sig. Sedan blev han medvetslös. Fadi fortsatte. Ronny skrek åt Fadi att sluta. Fadi fortsatte. Gubben var en hårsmån från döden.

Till slut lyckades Ronny koppla en björnkram runt Fadi och lyfta bort honom. Fadi fortsatte sparka i luften: som en treåring som vägrar lyftas ner i barnvagnen. Ronny räddade med stor sannolikhet livet på gubben. Fadi var totalt galen. Det tog en timme innan det gick att prata med honom. Då var de hemma i Vårby Gård efter en spänd t-baneresa. Fadi låtsades som inget hänt. Pratade om annat. De tog aldrig upp saken igen.

Det var inte första gången Fadi klickat. Och inte sista. Ronny visste det och behöll respekten. Inte så att han var orolig själv. Men ändå.

Och nu var Fadi inte glad. Bassems kusins kusin hade förvisso hållit det han utlovat och mer därtill. De hade cashat femton papp för braja värt femtio. Resterande trettiofem hade de två veckor på sig att pröjsa av. Lätt som en plätt!
Haschet var värt nästan det tredubbla på gatan. Det var en bagatell att sälja av och efter att ha betalt skulden skulle de ha 115 lax kvar. Lejonen var på G! Och det var bara början! Nu jävlar skulle de visa alla vilka som var the Kings!

Om det inte vore för den lilla haken: haschet var borta! De hade grävt ner det på ett ställe i skogen några kilometer från Vårby. För säkerhets skull. Passande nog vid en sjö som heter Gömmaren..  Visserligen hade snuten aldrig gjort husrannsakan hos någon av dem. Inte än. Men då deras brottsregister såg ut som en Sverige-karta man förtvivlat försöker vika ihop igen ville de inte chansa.

Nu hade alltså någon grävt upp deras braja. Någon som visste. Fadi visste också vem det var. Åtminstone var han övertygad om det. De jävla fittkusinerna! Vem annars? Trots att Khalid var muslim litade Fadi på honom med sitt liv. Han hade inte sålt ut dem. De måste ha blivit följda efter att de köpte haschet.

De var mörkt ute när de kom till stället i skogen. Omöjligt att upptäcka om någon följt dem på avstånd. Sedan hade kräken kunnat komma tillbaka dagen efter i dagsljus och gräva upp fanskapet. Fan också! Fadi insåg att de satt i skiten. Hur mycket de än skulle försöka förklara vad som hänt återstod faktum: de var skyldiga trettiofem fucking lax!

Det hade tagit fyra månader att gneta ihop sexton. Nu skulle de fram med trettiofem på två veckor! Och arabkusinerna var inga man lattjade med. Även om de med stor sannolikhet var de skyldiga tjuvarna. De var hårda. Och många. Fadis grabbar hade problem. Den saken var lika säker som amen i kyrkan.


måndag 23 december 2013

Andra lilla kapitlet

2



Slaget tog illa. Revbenen skrek efter att återgå till normalläge. Bra chans på att de knäcktes. Goran kände hur magen vände sig. Vidrig smärta. Ville spy. Då: nästa slag. Solar plexus. Thud.


Goran försökte spy men det var länge sedan nu han åt något. Det enda som kom upp var en aning magsaft. Och lite saliv som dreglande hängde i ena mungipan.


Jokso vrålade: “Pitchko jedna!
-“Din jaevla fitta! Ska dou spi ner mina skour? Jag ska doeda dig din lilla kouksougare”
Trots femton år i Sverige var brytningen tydlig. Sverige och Montenegro: inte nära varandra språkmässigt, geografiskt eller kulturellt.
Jokso: vansinnig. Goran: illa ute.


Gorans ansikte var ingen vacker syn. Näsan pekade åt höger. Svullen som en avocado. Ögonbrynen: uppfläkta. Blodet strömmade längs kinderna. Ansiktet hettade av slagen. Värmen ännu mer markant där blodet rann. Doften av järn fyllde hans näsborrar. Hans eget.


Joksos knogar blodiga, spruckna. Adrenalinet sprutade ur Jokso i högre takt än blodet ur Goran. Jokso van att spöa upp svennar, syrianer, araber och andra losers. Alltid iskall. Men nu: en jugge. Det kokade i hela Jokso. Kräket Goran hade hånat honom. Kallat honom en föredetting. En Montenegro-fitta han, Goran, skulle släcka och sedan ta över efter. Goran skulle bli den nya bossen i stan.


Nytt slag. Från vänster. Träff på snoken och den hade kunnat rätats ut. Men lägre. Käken. Goran kände kraset. Smärtan: där - men uppblandad i alla intryck. Han föll - men stod ändå upp. Hjärnan i kaos. Snurrade. Föll. Ändå inte. Fortsatte falla. Kroppen stod kvar. Allt i spinn. Dimma. Var det slut snart? En ny smäll. Återigen från Joksos höger. Egentligen ville Jokso sparka skiten ur honom, men han ville inte få Gorans blod överallt på sina byxor.


Slaget skickade Goran i backen. Han blev genast upplyft av Joksos gorillor. Goran hängde som en trasdocka mellan deras armar. Gamnacke. Pannan nästan nere vid bröstbenet. En av aporna drog honom i håret. Upp med hakan - gör dig redo för nästa fetsmäll på kranen. Goran: ingen styrsel i nacken. Huvudet föll bakåt. Solen sken starkt mellan grenarna och bländade honom ett ögonblick. Gorans tankar gled iväg till barndomen.


Smärtan: dimmigare, vagare. Han och bästa polaren: Krullis. Tio, kanske elva, år gamla: nere vid ån - metade abborre. Två timmar senare på väg hem. Inga abborrar. Spelade ingen roll. Vem brydde sig? Livet lekte.
De gick förbi en enorm, mäktig tall. Stannade. La sig ner vid roten. Huvudena mot stammen och tittade bara rakt upp i himlen - Blå. Moln som gled förbi - Vita. Cumulus humilis. Vackertvädersstackmoln. Stammen svajade sakta majestätiskt i vinden.
Då och då glimmade solen till i grenverket. De låg och njöt av värmen. Barndomslycka. Ibland kisade de ett kort ögonblick in i de starka solstrålarna.


Thud! Igen. Goran tillbaka. SMÄRTAN. Träff på nya revben. Fanns det några hela kvar? Huvudet framåt. Jokso: matadoren - gick in för nådastöten. Han la all sin kraft i slaget framåt. Knogarna smetade ut Gorans näsa. Brosk. Benbitar. Inget var helt. Den en gång så stolta De Gaulle-profilen: utraderad. Gick att dra nästippen som en gummisnodd - från ena örat till det andra.


Gorans lycka: Joksos ursinne och adrenalinnivå. Maxad. Därför: musklerna spända. Mer kraft än fart i slaget. Fart dödar. Hade varit game over för Goran i det fallet. Nu: fortfarande vid liv. Om än bräckligt.


Jokso hade fått nog. -”Låt pitchka ligga och dö i skougen. Finns råttor. Fittans kousiner. De måste äta också.”
Jokso satte sig ner på huk sidan om Goran. Ilskan och ansträngingen av den senaste halvtimmens intensiva fysiska aktiviteter fick honom att flåsa. Han kände den kraftiga doften. En blandning av Gorans blod och skräckslagenhet, den omisskännliga lukten av mossa och tallbarrs-förna samt även den klara, friska doften av skogen. Jokso drog in ett djupt andetag. Lät dofterna spela mot luktreceptorerna uppe i nästaket: area olfactoria. Hans egna intensiva adrenalin-rusch gjorde också stort avtryck. Han njöt av doften. Höll den kvar extra länge innan varje utandning. Det kändes som hemmaplan för Jokso.


Goran var ingen vacker syn. Ansiktet en röra: blod - skinn - köttslamsor - blottade benbitar. Myror kröp redan omkring. Ögonen totalt igensvullna. Gorans andning var bara en raspig väsning. Lungorna säkerligen punkterade av flertalet revben. Chans på överlevnad: nästan obefintlig.


Jokso begrundade sitt verk. Pulsen avtog sakta hos båda. I Joksos fall var det positivt. Han sa med dämpad röst. -”Goran. Om dou klarar dej. Lycka till. Men stanna inte i Stockholm - Inte i Švedska - Och inte i Evropa. Åk långt bort så dou kan. Razumeo?”


Goran förstod.

Goran klarade sig. Goran tillbringade månader på sjukhus. Goran blev aldrig återställd. Goran åkte väldigt långt bort.



torsdag 19 december 2013

Första kapitlet

1



Tortellini salsiccia och penne del pollarolo. Varje gång. Räkan och Kepsen bommade aldrig. Efter en sådär tionde raka besöket med samma beställning sa Luigi bara:
-“God kväll! Det vanliga.”
Det var inte ens en fråga. Sedan svischade han ut i köket. När han kom tillbaka hade han en Ramlösa med sig till Kepsen. Ibland tog Räkan ett glas rödvin. Inget fancy. Men aldrig det billigaste då det nästan alltid var odrickbart. Även om Räkan inte var en konnässör hade han hyfsad känsla för när ett vin smakade gott.
En gång försökte Kepsen prova något annat på menyn. Luigi tittade bara på honom och log. Kepsen började: “Jag tänkte prova…” Luigi log bredare. Kepsen kom av sig:”Öööh, jo jag ville testa...” Luigi tittade bara honom djupt i ögonen. Leendet bakom mustaschen kunde ha definierat ordet “skeptisk”.

Kepsen blev tyst. Luigi avvaktade några sekunder... Sedan läste han högt när han skrev i noteringsblocket: -”En salsiccia och en pollarolo.”
-”Något vin?” Passningen skickade han till Räkan med en blinkning. Räkan satt bara och bubblade av skratt. Kepsen röd i fejan. Mest för att han varit så obeslutsam. Velig. Han var varken blyg eller feg. Långt ifrån. Han tog aldrig ett steg tillbaka om han hade rätt. Men han gillade att fundera på alternativen.
Därför: grym pokerspelare. Samtidigt: jumboplatsen i spontanköp.

Luigi: invandrad italienare på sextio-talet. Charmör. Inte skitsnygg, men hade något kvinnorna gillade. Träffade en svenska hemma i Milano. Åse, wannabe-modell. Gick sådär för henne. Mycket skitjobb. Fotografer och “managers” som försökte locka med plåtningar. Ville bara en sak: knulla. Så många unga tjejer som möjligt.
Skandinaviska brudar stod högt i kurs. Svenskor högst. Berlinmuren stod fortfarande pall. Inga ryskor och andra slaviskor än.

Luigi och Åse blev kära. De flyttade till Stockholm när Åse tröttnat på alla kräk som försökte dra ner gylfen så fort hon var i enrum med dem. Luigi fixade så småningom jobb på La Famiglia. Var annars? Italienarnas italienar-krog i stan.
La Famiglia. En klassiker. Röd-vit-rutiga dukar. Varmt orange väggar. Inramade urklipp: plustecken och getingar. Även: Sinatra på besök i Stockholm. Givetvis åt han middag på La Famiglia. Vilken italienar-krog skulle inte stoltsera med det?

Och så Maria. Av någon konstig slump blev Kepsen och Räkan nästan aldrig serverade av Maria. I och för sig satt de i princip alltid vid samma bord, och det var Luigis avdelning. Men inte varje gång. Krogen gick bra och var ofta fullsatt. Fast Kepsen och Räkan bekymrade sig inte. De fick alltid bord. Utan att behöva vänta. Egentligen var det lustigt. De blev behandlade som vip-gäster medan de beställde varsin pasta. Och ibland ett glas rött.

Luigi, Maria och den övriga personalen gillade uppenbarligen dem. Eller så tog de bara väl hand om sina stammisar. Dock: de två blev i princip aldrig serverade av Maria. Kepsen och Räkan tyckte det var synd. Maria var oerhört läcker. En riktig rakkniv. Vassare än vass.

Hon var brunett med gröna ögon. Hennes leende: ALLA män blev knäsvaga. Även bögar! Hon slog blicken i en och vek aldrig en tum. En blick fullständigt fylld av självklarhet och självförtroende. Höll man kvar ögonkontakten för länge riskerade överspänningsskyddet slå till. Men ingen klarade det. Gjorde ingen skillnad om du var kung eller bonde; maffiosor eller revisor. Efter en stund slog alla bort blicken. Vissa höll sig längre kvar än andra. Försökte utmana. Men slutresultatet var alltid detsamma. När var och ens tidsgräns var passerad, gled blicken iväg. Som om det fanns något bättre att titta på! Alla visste att det inte fanns. Egentligen ville alla bara hypnotiseras och försvinna in i de ögonen. Men det gick inte. Alla blev som nervösa lågstadiepojkar: kära i söta fröken Anita.

Den enda som utan ansträngning fixade det var: Maria. Hon fortsatte bara titta rakt in i ditt ansikte. Obehindrat. Sedan fyrade hon av ett gnistrande leende. En perfekt vit tandrad bakom fylliga läppar. Naturligt fylliga. Pre-Restylane och Juvederm. Totalt oemotståndligt. Männen. Karlarna. Grabbarna. Pojkarna - alla smälte som små tennsoldater.

Axlarna var smäckra. Armarna slanka. Hon hade en getingmidja som var surrealistisk. Hennes bröst var inte stora men markerade. Mer än en handfull. Servitris-skjortan lagom urringad så att dricksen hölls på en hög och fin nivå.

Arslet: magiskt! Höftlinjen skulle kunnat användas som prototyp för den första gradskivan och förvarats vid Bureau international des poids et mesures i Sèvres utanför Paris. Helt enkelt: den ultimata knull-kroppen.

En varm sommardag kom hon till jobbet i en sommarklänning som följde hennes figur likt sälskinnet på en proppmätt säl. Sorlet på den fullsmockade uteserveringen försvann på ett ögonblick. Ingen sade något på flera minuter. Alla försökte bearbeta sinnesintrycken. Alla drömde. Alla önskade...

Marias integritet dock: i nivå med stratosfären. Ingen fick för sig att tafsa eller komma med patetiska förslag. Trots att Maria var löjligt charmig och aldrig hade mer än en sekund till skratt. Skrattet som fick alla män att känna sig utvalda. Åtminstone en liten stund. Hoppet är det sista som överger “utvalda” män.

Räkan hoppades. Maria kom ofta över och småpratade. I synnerhet med Räkan. Kepsen var hon mest artig mot. Men mot Räkan var hon småflirtig - charmig - glad - till och med ärlig om sitt privatliv. Räkan: oerhört skicklig att läsa av situationer. Han kunde ha blivit ihjälslagen - stucken - skjuten ett flertal gånger i sitt liv. Men alltid: oskadd. Han var en katt som ramlade ut från nionde våningen och landade på tassarna. I en höskrinda som rullade förbi på gatan. Med fjädring och gummidäck.

Fast med Maria gick hans egenskaper bet. Räkan insåg: Maria alldeles för fin för honom. Hon spelade i Champions League. Han i korpen: på bänken. Vad han inte insåg: Maria var trött på självupptagna stekare. Hennes intresse för Räkan var genuint på alla plan. När han insåg det hade alldeles för många år passerat.


lördag 10 mars 2012

Hälsningar från San Fransisco

Här är min underbara solstråle Emma som förgyller och stjäl fokus i alla fotografier. Förvisso har pokern gått lite trögt för mig på sistone, men innan ryktesspridningen sätter igång vill jag å det bestämdaste dementera att det skulle vara jag i bakgrunden...


fredag 9 mars 2012

Hellmuth visar klass...

Det här är kanske det roligaste videoklipp jag sett om en pokerhand!


Phil Hellmuth är som alla pokerintresserade vet (som inte bott under en sten i skogen) en gnällspik i världsklass. Jag spelade mot honom första gången 1992 och han har alltid varit sig lik. Hans beteende i mina ögon har alltid varit patetiskt. Många tror ju att det bara är spel för galleriet, att han cementerar sin image som "bad boy". Efter diverse incidenter oss emellan är jag inte lika övertygad.


Det ska tilläggas att jag inte tycker han är elak, bara omogen. Som en stor bebis som fått för lite kärlek som barn och nu kräver all uppmärksamhet.
En som gillar att häckla Hellmuth är Daniel Negreanu. Han skrev ett blogginlägg som jag länkade till här för ett par år sedan som var ganska träffande. Vi kan konstatera att efter twitters genomslag har det runnit ännu lite mer vatten under broarna.


Jag är väl ingen name-droppare i Hellmuths klass men i början av 2000-talet åkte jag ett par gånger till Tunica, som jag nämnde i januari. En av gångerna åkte jag och Martin de Knijff med Negreanu och några till i en limo till Memphis  någon timme bort för att kolla på lite NBA-basket. Vi hade grymma biljetter på femte rad och gick på match-golvet för att komma till platserna. (Jag kan meddela att när Yao Ming satt på bänken var vi lika långa.)


I limon snackade vi en del om Mats Sundin (Negreanu växte upp i Toronto) och Phil Hellmuth. Daniel berättade då att Hellmuths fru var psykiater vilket fick oss allihop att bryta ihop av skratt. Tänk er själva att ha en tung åttatimmarsdag på jobbet för att komma hem till sexton nya...


Lustigt nog var det just en Tunica-resa jag gick ut och tog en öl med mr.Hellmuth. Jag, Surinder Sunar och en annan engelsman fick vårt flyg försenat 5-6 timmar och återvände till Memphis för att ta en öl på The Peabody Hotell. Självklart stötte vi på Phil i lobbyn då han bodde där. Jag försökte hålla mig i bakgrunden då mina känslor, som ni kanske förstått, inte är helt positiva för honom. Phil var ensam och sällskapssjuk så han slog följe med oss. Suck...jaja, jag fick väl hålla god min. Efter att tag gick vi ut på den kända bluesgatan Beale Street och tog in på ett par barer.


Det otroliga var att Hellmuth var som förbytt! Trevlig, bjöd på öl och frågade om hur det var i Sverige. Vi pratade om tjejer, mat, musik ja allt förutom poker. Jag var helt överväldigad! En sansad och trevlig Phil Hellmuth. Även om jag hade svårt att greppa det lärde jag mig i varje fall en sak; honom blir man aldrig klok på...


Robert Varkonyi slog i en berömd hand ut Hellmuth ur WSOP 2002 när det var c:a 60 spelare kvar med QT mot Phils AK. Efter det lovade Hellmuth i kommentatorsbåset att han skulle raka sitt huvud om den åsnan vann. Varkonyi vann ju såklart och hedersamt nog höll Hellmuth sitt ord och lät sig bli rakad, bl.a. av Varkonyi, vilket kan ses här (ganska intressant artikel för den delen).


Ett halvår senare satt jag och Hellmuth vid samma bord i Five Diamonds main event på Bellagio. Jag höjde med QT och Phil höjde om mig. Just för att det var QT kunde jag inte hålla mig utan gick all-in. Phil synade efter ett tag med två åttor eller sjuor och började med en tirad om hur han fångat mig etc. när han fick se mina kort. Givetvis kom det en dam och jag slog ut honom. Tonen blev lite gällare nu och jag fick höra alla möjliga kombinationer med euro-, scandi-, moron och idiot i dem medan jag med fruktlösa ansträngningar försökte hålla tillbaka ett leende. I vissa lägen lägen går det inte att hålla ett pokerface...


Det kommer ni också att se på Hellmuth ju längre videon rullar. Det börjar med att jag tycker han gör något väldigt fult och oetiskt genom sitt snack. Just för att det är fisken vid bordet han fått på kroken som dessutom visat att han har en hand. Han kommer inte att lägga sig vad som än händer. Men straffet kommer för den gode Hellmuth medan Negreanu, Laak och Tony G ivrigt hejar på. Hellmuths pinsamma bortförklaring medan Tony G sitter och hetsar rundar av en makalöst rolig videosnutt. Obetalbart!










onsdag 7 mars 2012

Groggy

"Du somnar snart". Jojo, tänkte man och sedan vaknade man en timme senare. Tänk om man kunde sova/somna lika enkelt varje gång. Allt verkar ha gått bra. Ingen smärta alls än så länge. Peppar, peppar...

Jag kör Hannibal Lecter-looken tills vidare.

tisdag 6 mars 2012

Hårt virke i Eichhardt! (=Ekhård)

Om en månad har det gått 16 år sedan jag blev utsatt för en set-up och överfallen av tre amatör-rånare (tack och lov) i min lägenhet när jag bodde i S:t Petersburg. Efter en kort fight i hallen försvann de iväg utan fullbordat uppdrag. Jag hade för mig att jag skrivit om det tidigare, men det visade sig att det var något jag berättat om i ett par intervjuer. Bland annat i FirstPoker och av Erik på Poker.se. Själva intervjun på Poker.se kan ni läsa här.


Bortsett från att min besökande ex-flickvän kanske blev traumatiserad (förlåt Gunilla, jag vet att jag sa att det helt ofarligt i S:t Petersburg) blev resultatet av den lilla episoden följande: jag lärde mig en läxa för livet (vilket kanske räddade mitt liv en månad senare i Las Vegas) och jag fick ett avsparkat näsben.


Rånförsöket inträffade en fredag eftermiddag och ett 800-dollars entimmesbesök senare på American Hospital stod jag med några usla tandläkar-röntgenbilder och en karta med smärtstillande tabletter i panodilklassen. Min normalt stora näsa var vid det här laget dubbelt så stor...


Vi flög hem dagen efter och på måndag åkte jag till Karolinska i Solna. Under hela den här tiden tog jag inte en enda tablett av något slag. Jag hade faktiskt inte ont trots att jag var helt blå under ögonen och hade en jättesvullen näsa.


Min käre pappa ringde för ett par dagar sedan för att gratta Lena som fyllde år och när vi småsnackade berättade han att han hade fastnat med foten i golvet när han spelade pingis med gubbarna. Han är 81 år och still going strong! Tyvärr ramlade han baklänges och tog emot fallet med sin fria hand. Det gjorde lite ont men wtf, han hade ju match på gång!


Väl hemkommen var handleden rejält svullen. Hans sambo övertalade honom att åka till vårdcentralen. Läkaren tittade på den i några sekunder och konstaterade att den var bruten. Bara att åka och gipsa!


Likadant med Emma när vi var i Sälen när hon var 6-7 år gammal och stackaren lyckades bryta benet i första åket i backen! Hon grät i princip ingenting på hela tiden. Det verkar faktiskt som vi i familjen Eichhardt har hög smärttröskel.


Varför skriver jag om det här?


Jo, när jag kom till Karolinska frågade de om jag ätit eller druckit något på morgonen. Efter ett negativt svar av mig opererades jag direkt under narkos. 


(Edit: det var inte narkos, utan jag fick en rejäl salva morfin och lokalbedövning. Men jag fick påbackning 2 ggr intravenöst av något bedövningsmedel.)

Det hjälpte tydligen inte... Jag vaknade två gånger under operationen av att läkaren, med hammare och mejsel, prickade rätt på alla nervtrådar som fanns i näsan. Så jag fick högre dos, och igen. När jag rullades ut därifrån hade jag tydligen sjungit, om inte vackert men högt och gärna. Sköterskorna tyckte jag var oerhört underhållande...


Den operationen var fruktansvärt smärtsam. Den var provisorisk och när allting läkt var det meningen att jag skulle dit igen för att korrigera min sneda näsa en månad senare. Eftersom näsan fortfarande pekar åt höger förstår ni hur sugen jag varit på den korrigeringen...


Men nu ska den ske!


Efter 16 år står jag inte längre ut med halvtäppt näsa varje gång jag går och lägger mig, så i morgon lägger jag mig under kniven för att styra upp näsväggen. Att själva näsan ska bli rak är inte sannolikt efter alla dessa år, men det kan bli en bonus fick jag höra av läkaren.


Som jag tidigare proklamerat ska det mycket till för att skrämma upp mig, men jag måste tillstå att jag är en aning...spänd. Jag kanske skulle sätta telefonen på inspelning ifall jag börjar sjunga igen?



 Vi får se om det blir något rakare.



Jim Carrey

Det har blivit mycket poker de senaste veckorna, fast utan tillräckligt bra resultat. Ibland känns det som om man kört fast, men det är bara att kämpa vidare. Något uppehåll brukar jag dock göra för att ladda batterierna. Ett sådant gjorde jag i veckan. Så till den grad att helt glömde bort att Nordic Masters spelades i Stockholm!


Upptäckte det först när Lodden skrev på facebook att han skulle åka och spela den i Stockholm. Visserligen tänkte jag inte spela main event ändå, eftersom jag tycker det är för dåligt värde med så hårt motstånd. men några sido-tävlingar hade det nog blivit. Jaja, det går fler tåg.


Helt fritt från poker blev det inte under de spelfria dagarna då jag läste lite pokerböcker, men ändå. En natt kollade jag på något klipp, sedan något till, sedan något annat på youtube. Ja ni vet hur det kan bli... Ganska snart hade jag börjat kika på videoklipp med Jim Carrey. En 6-7 timmar senare hade jag sett de flesta med honom som var sevärda. Tyvärr saknade jag flera berömda klipp från Oscars-galan där han med briljant humor ondgör sig över hur han alltid blir förbisedd av juryn.


Ett helt otroligt klipp är från 2004 när han håller "tal" till Meryl Streep när hon får "Life achievment award" av AFI. Tyvärr är bildkvalitén usel. Jag har inte kunnat hitta något bättre, men den är väldigt sevärd.





Snacka om att vara orädd! Meryl Streep är sannolikt den största skådespelerskan som vi upplevt och när hon får ett enormt hedrande pris kliver han bara in och fullständigt... ja, vad ska man säga?


Hur kan man inte älska Jim Carrey?


När man sett en massa klipp och intervjuer inser man också att han förutom att vara galet rolig har ett briljant intellekt samtidigt som han varit sökande. Han har läst massvis med böcker om självhjälp och psykologi.
Lång, snygg, framgångsrik, smart, sjukt rolig och ändå en aning sårbar. Det verkar som han har ett bra recept på att röna framgång hos det motsatta könet...


Vad som slog mig när jag såg några intervjuer i början av hans karriär var hur hans klassföreståndare hade uppfört sig när han gick i skolan.
Givetvis har Jim Carrey ADHD eller någon annan form av bokstavskombination så han kunde ju inte sitta still eller hålla tyst på lektionerna.
Istället för att försöka motarbeta och kväsa all den energi han bubblade av, och därmed kanske skapa ett stort problembarn, gjorde hon något alldeles genialiskt.


Om Jim lovade att vara tyst, sköta sig och göra sina uppgifter så skulle han få de sista 15 minuterna av skoldagen, varje dag, där han kunde få uppträda och hålla låda inför klassen. Så fort lille Jim var klar med sina uppgifter satt han och filade på sin show varje lektion, och ju fortare han blev klar desto mer tid över för att jobba på sitt manus. Är det inte fullständigt lysande?


Det kanske var tack vare henne alla vi andra fick uppleva Jim Carrey som det galna komiska geni han är? Tänk om det kunde finnas ännu lite fler lärare med den insikten?



onsdag 22 februari 2012

Zürich

Vi fortsätter med förseningarna...fast bara en timme den här gången. Jag lyckades faktiskt sova en del mellan bokläsandet. Kom på att jag har en annan bok väntande där hemma.


Den lär inte vara långtråkig...




Det fanns lite goda viner på Zürichs flygplats. Jag gillar både Petrusen och Tsarens skumpa. Behövs lite mer cash bara...


Ärligt talat visste jag inte att schweizerfrancen var starkare än dollarn! Länge sedan jag höll på med den valutan. (gamla, hederliga rysslandstiden...)