Hade chansen

Efter en lång natt med turneringar och därefter cashgame gick jag och la mig sent, någon gång på eftermiddagen. I stora söndagsturneringen var det c:a 8000 deltagare, och trots hemskt oflyt kom jag bland de 200 bästa. På vägen dit lyckades jag förlora med AA mot KK all-in preflop, AA mot KQ offsuit när floppen kom A 8 4 regnbåge! (jajamän J följt av 10), JJ mot 10 10. Sist men inte minst förlorade jag med 10 8 mot 10 4 när floppen låg 10 9 7 (inga färgdrag) och min motståndare fick för sig att 10 4 var en bra hand att trycka all-in med. Självklart kom en liten fyra på river. Alla potterna var stora och jag måste vara nöjd med mitt spel att komma så långt ändå. Jaja det kommer fler dagar. Eh, nätter.

Nu ska jag åka till casinot för lite frukost innan restaurangerna stänger...
Sen blir det lite cashgame. Alex ringde och sa att spelet var bra men förmodligen blir det bara texas. I morgon ska jag försöka få lite dagsljus.

Turneringssöndag.

Jag hade inte förbokat hyrbil när jag kom ner till Barajas. Gick till Avis och frågade vad billigaste bilen kostade för tio dagar. 600 euro var svaret! 60 euro om dagen för en liten Fiat punto! Och hon påstod att det var specialerbjudande. Inte klokt vad giriga de är. Jag gick bort till Europcar och fick då en ny automatväxlad merca för 36 euro om dagen. Jag var inte direkt ledsen över att jag inte fick åka italienskt den här gången.

Hotellet hade jag bokat innan däremot. Nybyggt, fyrstjärnigt, fräscha rum, bredband. Önskemålet var även ett gym och det hade de, fast den löjliga typen. Ett litet rum med några löpband och någon form av gymapparat som tv-shop hade varit stolta över. En sån där multimaskin som vid första anblicken ser ut att kräva någon form av ingenjörsutbildning för att klara av.

Hotellet ligger inte i direkta centrum, snarare i något halvt industriområde, men det passar mig bra med hyrbil eftersom det blir lättare att parkera på gatan. I Madrid tar de även hutlöst betalt för parkering. Även fast hotellet har eget p-hus kan de ta 25 euro per dygn. Rena skämtet!

Det kan låta banalt med tanke på vilka summor man spelar om dagligen och hur ofta hör man inte folk säga att det är av principskäl fast man anar att de är rätt så sugna på stålarna. Saken är den att vi hatar att känna oss lurade, och det gör man ju om man betalar 7500 kr/mån för parkering. Eller 600 kr om dagen för en löjlig liten Fiat för den delen.

Nåja, jag plockade upp Alex och vi åkte ut till casinot för att avnjuta en god måltid och en flaska ribera medan vi snackade lite skit. Tyvärr var det ingen omaha i pokerrummet utan det fick bli no limit holde'm istället. Inga drag satt så efter sex timmar slutade dagen på minus 1000 euro, trots svagt motstånd och en hel del hårresande händer man fick bevittna.

Ikväll blir det dock hotellkväll med alla trevliga söndagsturneringar online. De har redan börjat smyga igång. Jag får hoppas att jag kan skramla till det i någon.

Jag älskar flygplatser...

Tänkte åka till Madrid en vecka för att spela lite omaha på casinot samtidigt som jag hälsar på Alex Stevic. Han är ju sällskapssjuk även om trollkarlen är där. Trollis kallas för mago på spanska och det har gått ganska bra för honom sista tiden så spanjorerna är lite oroliga att han verkligen kan trolla med korten. Hehe.

Jag brukar tyvärr vara ganska sen till mina flyg men det är extremt sällan jag missar ett plan. I morse hände dock något som aldrig hänt förut. Jag checkade in på nätet, sov ett par timmar och tog en taxi ut till Arlanda. Anlände i god tid, en timme innan, när klockan var åtta. Det var bara ett litet problem... Planet lyfte klockan åtta! Jag visste att det skulle avgå då, men min hjärna registrerade inte det förrän just då. Snacka om kalldusch!

Det var bara att köpa en ny biljett med Iberia eftersom Spanairs flighter var fullbokade. Turligt nog var den billig annars hade jag nog varit småtiltad när jag kommer ner. Så nu sitter jag här och dödar 6 timmar på Arlanda. Tack och lov lever vi med internet nuförtiden.

Greve Dracula?

Senaste veckan har jag bara sett dagsljus på morgonen innan jag har gått och lagt mig vid 8-tiden. Måste nog försöka vrida runt dygnsrytmen en aning...

Jag har mest spelat online-turneringar på kvällen och efterhand som jag åkt ut gått över till lite cashgame. Inga riktiga framgångar men det hänger i luften. Som sagt var är turneringsformen bra och jag borde åka iväg och spela lite EPT:er. Dyrt dock om man inte får några resultat. Vi får se hur det blir med det.

Frej ska till västindien och spela St Maarten Open med sin familj i slutet av november och har tjatat på mig att vi ska följa med. Vore ju skönt med lite miljöombyte den här årstiden så jag ska ta mig en funderare.

Träningen har det varit dåligt med senaste veckan och det känns inget bra. Jag får abstinensbesvär när jag inte går till gymmet. Förvisso är jag i bra form, men det är ju tack vare att jag brukar sköta mig. Dessutom har jag lovat mig själv att börja träna Bujinkan igen efter nyår. Emma blir då stor nog att börja träna med ungdomsgruppen, så vi tänkte köra igång bägge nästa termin. Bujinkan är en japansk kampsport som är underbart rolig att hålla på med, och nyttig på alla sätt och vis. Passar alla åldrar och kön. Rekommenderas starkt!

Nu är klockan tre på natten och jag tänkte gå och lägga mig tidigt för ovanlighetens skull.

God natt!

LEOCOP

I torsdags lyckades jag vinna Ladbrokes $220 (med en $100 rebuy och en $100 add-on) i deras s.k. LEOCOP. Kan det stå för Ladbrokes European Online Campionships Of Poker månne?

Jag behövde inte göra någon rebuy så jag spelade för $320. Förstapriset var $22 357 så nettot blev lite drygt $22 000. Mums!

Senaste tiden har jag spelat riktigt bra turneringspoker. Det kändes bra under Swedish Open på Cosmopol utan att jag fick utdelning. Sedan åkte jag till Dublin för Irish Masters och låg på 6:e plats efter dag 1 med 74000 i chips, hade jätteotur dag 2 och slutade på en neslig 45:e plats med 40 priser.

Men jag har spelat väldigt inspirerat och det känns som sagt bra. Dessutom har säkert ett tiotal spelare sagt till mig att det är jobbigt att ha mig vid bordet eftersom jag sätter sån press på dem och de måste ta svåra beslut hela tiden.

Det känns ännu bättre att höra!

På Ladbrokes spelade jag stabilt hela tiden och var aldrig all-in förrän långt in i turneringen. Det var 30 priser och plats 21 till 30 gav $570. Tydligen var det många som behövde pengarna för vi spelade nästan i en timme på 31 spelare!

Det var ett drömscenario för mig och jag höjde två utav tre händer. Till vänster om mig satt tre småstackar, som alla förtvivlat ville få prispengar, och lade sig på alla mina höjningar.Under den timmen gick jag från 50k till nästan 100k, utan att riskera någonting. Strukturen var också fantastisk med 20-minutersperioder. De hade till och med klämt in blindar på 350-700 efter 300-600!

Det vetefanken om jag sett förut någonstans.

Jag gick och lade mig med ett smajl vid åttatiden i fredags morse i varje fall.

Krönika 19 i SvD: Gnäll hjälper

Det hjälpte tydligen att gnälla av sig i förra krönikan. Strax efter vann jag återigen en satellit med vip-poäng på Martinspoker och fick åka till Amsterdam för att spela Master Classics som har ett inköp på 5100 euro. Utöver inköpet fick jag även 700 euro till resa och hotell. Det räckte ju inte riktigt eftersom jag efter 16 år på resande fot blivit en aning kräsen vad beträffar hotellmiljöer. Jag är helt enkelt less på att bo på urtråkiga "Scandic-hotell". Därmed inte sagt att jag måste bo på femstjärniga lyxhotell. Några av de sämsta hotellen jag bott på var faktiskt just det. Jag kommer med fasa ihåg hotellet när jag tog mig till finalbord i Deauvilles EPT för ett par år sedan. Jättelyxigt palats med fantastiska rum som en massa kändisar bott i. Jo, tjena! Hotellet var från tiden före första världskriget om jag inte missminner mig och jag kan svära på att rummen aldrig blivit renoverade! Urusla sängar med bananbottnar, dragiga fönster och avslitna duschslangar var bara förrätten. Varmrätten vill jag inte ens prata om.

Nåja, nu var jag i Amsterdam. Lena kom ner efter ett par dagar och påpassligt hade jag åkt ut efter fyra timmars spel, så nu hade vi två dagar att vara turister på. Min vana trogen åkte jag ut med två ess. Blindarna var 75-150 och jag höjde till 400 i sen position. Stora mörken, som var en skotte i 60-årsåldern, hade muttrat något lite tidigare om att jag inte kunde ha bra kort varje gång och den här gången synade han. Floppen kom Q 9 6 med två klöver. Han checkade varpå jag satsade 800. Genast gick han all-in med 11000!

Nu har jag spelat poker många år och i princip ingen gör ett sådant spel med triss. Just därför kan en riktigt duktig spelare göra det, men den här skotten var inte av den kalibern. Långt därifrån. Jag satte inte honom på 9 6 eller Q 6 heller, så svaga händer skulle han inte syna min höjning med. Återstod Q 9 som enda hand jag låg under mot, eller J 10 i klöver då han är svag favorit. Alla övriga händer ledde jag klart emot. Han kunde ha K Q eller A Q, kanske till och med KK, men det mest troliga var förmodligen färgdrag. Dessutom hade jag klöver ess vilket gav mig chansen att köpa högre färg om han nu skulle träffa sitt förmodade färgdrag på fjärde kortet.

Jag synade med 9000 efter några sekunder och mycket riktigt hade han K J i klöver. Turn var ruter sju, men tyvärr var sista kortet klöver åtta och det var slut på det roliga för min del, återigen.

Jag återvände till hotellet istället för att spela cashgame. Är man en aning upprörd emotionellt efter en utslagning, även fast man är van efter alla år av turneringsspel, är det bättre att ta det lugnt ett tag. Hotellet låg cirka 70 meter från casinot, så det tog väl åtminstone fyra minuter innan jag loggat in på nätet för att spela...

Sist skrev jag också att jag inte skulle spela mer cashgame på nätet utan bara turneringar, men pokerspelare är väl kanske inte de mest karaktärsstarka när det handlar om poker. Faktum är dock att det gått betydligt bättre de senaste veckorna och förhoppningsvis, troligen menar jag, ser jag fram emot en period med mycket tur, flyt och fina vinster.

Lena kom ner nästa dag och det var hennes första besök i Amsterdam. Eftersom jag talat mig så varm om Van Gogh-museet gick vi självklart dit. Jag ringde Jonny Lodden och Jannike eftersom de uttalat sig om att de ville vara lite mer kulturella när de ändå hade chansen i alla storstäder. Jag vet inte hur mycket de uppskattade hans tavlor men Jonny såg lite förvånad ut när jag sa att det var mitt femte besök på museet. Jag tycker verkligen om impressionisternas stil, och Van Goghs sätt att måla var fullständigt makalöst. Jag får fortfarande gåshud framför vissa av hans verk. Det mest otroliga är att Vincent i brev till sin bror Theo skrev att han var värdelös som konstnär och kände att det var meningslöst att fortsätta!

Inte långt senare satte han hagelbössan mot bröstet och tryckte av. Visserligen hade han väl inte alla hästarna hemma som så många andra genier, men likväl oerhört tragiskt.

Van Goghs "Blossoming almond tree"

Nästa dag hann vi med både Rijksmuseum, besök på diamantslipning, kanaltur och dessutom ville Lena se hur det såg ut i red light district. Det var en intensiv dag som avslutades med en god middag på en väldigt bra japansk restaurant som heter Yamazato, tillsammans med några norska vänner. Dessutom hade en av killarna, Stefan, tio procent utav vinnaren i huvudturneringen, så han tog gentilt hand om notan. Gesten uppskattades än mer då han inte åt fisk och därmed stod över mer än hälften av maten. Att det var hans första besök på en japan förstod vi när Stefan suttit i 10 min under tystnad och försökt äta med pinnarna, då Jonny tog dem ifrån honom och bröt isär dem.....

Krönika 18 i SvD: Iskallt!

Senaste tiden har varit iskall för mig när jag spelat cashgame på nätet. Vad jag än har hittat på har jag förlorat. Jag har gåt ner i nivå, och fortsatt förlorat. Ytterligare sänkning av nivån men fortfarande torsk. Jag har analyserat mitt spel och gjort några små ändringar men egentligen tycker jag mig inte ha gjort några större fel. Ändå har jag inte vunnit. Slutligen spelade jag på en, för mig, löjligt låg nivå tills jag gav upp.

Dags för miljöombyte. Sagt och gjort. Jag åkte till en pokerklubb i Stockholm för att spela lite Omaha, vilket jag inte gjort på flera månader. De gick inte något vidare där heller. Efter ett par timmar träffade jag dock tre ess på floppen och fick in alla pengarna jag hade framför mig mot klubbägaren som hade floppat tre nior. Inga problem! Dealern smaskade upp den fjärde nian på sista kortet och jag satte mig i bilen och körde hem. Miljöombytet gav ju mig åtminstone frisk luft efter att jag parkerat bilen.

Ibland kommer man in i perioder då det bara inte vill sig. Då gäller det att härda ut och inte börja jaga förlusterna, det kan bli väldigt kostsamt. Om man känner frustrationen påverka spelet för mycket är det kanske dags att ta paus. Åka på semester, börja med någon ny sysselsättning eller som jag brukar göra, köpa en massa faktaböcker (mest psykologi och böcker om kost och näring) och bara sitta och läsa. Bra för huvudet och väldigt avstressande.

Det intressanta är att jag nu börjat samarbeta med Agaton Poker Fund vars affärsidé är att hyra in lovande pokerspelare som spelar cashgame på nätet för deras del. Idag ska vi dessutom ha ett litet seminarium på kontoret där jag ska delge mina kunskaper och erfarenheter. Ödets ironi kanske då jag för tillfället inte känner mig som en mentor vad beträffar cashgame online.

Därför har jag bestämt mig för nytt miljöombyte och spelar nu bara satelliter och turneringar på nätet. På det området har jag alltid varit framgångsrik och egentligen förstår jag inte mig själv som inte fokuserat mer på det. Förvisso har jag vunnit bra tidigare även på cashgame på nätet men nu känns det i varje fall lugnare.

Meningen är att Agaton snart ska sätta ihop ett lag som åker iväg på diverse turneringar runt om i europa och då ska jag agera lite lagkapten och pappa för småttingarna. Det ska bli spännande och se hur de klarar sig. Jag förmodar dock att de har en lite annan inställning än Emma, min nio-åriga dotter. Härom dagen hade jag anmält mig till någon turnering med vip-poäng som jag har tusentals av. Jag glömde bort det och stod i köket och lagade en smaskig sallad (mina är i absolut världsklass) när Emma ropade att pokern började. Jag sa åt henne att spela och om hon var osäker kunde hon fråga mig vad hon skulle göra. Emma har i princip aldrig spelat så det blev många frågor, men det roligaste var när hon började jubla. Jag trodde att hon vunnit en stor pott eller fått två ess, så jag gick för att titta.

Det var hennes tur och hon hade de tre valknapparna (fold, check eller bet) tända men inga märkvärdiga kort. Jag frågade varför hon var så uppspelt eftersom hon inte hade en bra hand och inte kunde satsa. Hon svarade att check-knappen var den bästa, för då fick man se fler kort utan att det kostade något.

Visst har barn ett annorlunda och härligt perspektiv på livet!

Krönika 17 i SvD: Tant på tilt

London calling fick en ny innebörd för mig igår. Jag kom till London i måndags för att spela säsongens andra EPT. Den spelas på Victoria Casino som fått en total ansiktslyftning sedan förra året. Pokerrummt ligger nu på översta våningen och är stort och luftigt. Till och med engelsmännen har nu förbjudit inomhusrökning. Underbart!

Vi bor på ett Radisson-hotell vid Portman Square. De är habila men sällan något extra, dessutom är rummen i London alltid löjligt små, och svindyra. Överhuvudtaget är allting i London dyrt. Det förstår man när Stockholm känns billigt i jämförelse. Läget vid Portman Square är dock riktigt bra och det är nära till det mesta. Idag tänkte vi besöka Tate Modern för att spana in lite trevlig konst. Salvador Dali upphör ju aldrig att fascinera.

Turneringen var tyvärr kall, börjar bli en obehaglig vana nu, för min del. Det var inte fullt antal deltagare, ungefär 400 (taket var satt till 500) och det beror väl på att de har blivit så dyra, samt att EPT börjar få konkurrens från andra stortävlingar i europa. Ändå var det förvånansvärt många som åkte ur tidigt i turneringen. Dag 1a återstod det bara 60 utav 178 deltagare fastän mörkarna bara var 300-600 och antalet marker vid start var 10000. Det lönade sig alltså att spela ganska konservativt och inte ta stora risker. Jag spelade dag 1b och min vana trogen försökte jag se många floppar billigt i början. Tyvärr fick jag inga träffar alls kombinerat med väldigt tråkiga starthänder, vilket medförde att jag sakta men säkert blödde iväg hälften av mina marker.

Efter sju timmar fick jag dock ett bra läge. Mörkarna var 150-300 och jag höjde till 1100 med två nior på handen. Killen på stora mörken, som hette Roberto och var från Napoli (bara det får det att vattnas i munnen) hade ungefär 12000 och synade 800 till. Floppen kom A K 9 med två hjärter, varpå Roberto gick all-in med resterande marker. Jag hade cirka 4000 kvar och synade med ett leende på läpparna då jag antog att han hade ett ess av något slag och därför drog med väldigt små chanser mot min triss. Men Roberto hade inget ess, han hade 8 3 i hjärter! Utan problem lade dealern upp hjärter fyra på turn, följt av spader två på sista kortet. Roberto fick sin flush med sin skithand och Peter fick lämna bordet, ackompanjerad av ett par "Unlucky, mate!" från de övriga. "I'm used to it, good luck guys" var mitt svar, men när jag tittade på dealern hade jag lust att säga några andra väl valda ord istället. Eftersom jag dock är en gentleman och dessutom vet att han inte är ansvarig för hur korten faller höll jag tand för tunga, men han kommer i varje fall inte att få ett julkort från mig.

Efteråt mindes jag en underbar händelse i Los Angeles för ett tiotal år sedan. Jag spelade sjukortstöt på Commerce Casino och var tjugonde minut bytte dealerna av varandra. Vår nye dealer var en man runt 45 år. Han kom med ett stort leende till bordet som bara eskalerade. Efter någon minut började han fnissa för att slutligen gå över i ett asgarv. Vi spelare vid bordet var förstås jättenyfikna på vad som hänt och efter ihärdiga påtryckningar berättade han.

Vid ett tidigare bord där han arbetat satt en gammal dam i sjuttio-årsåldern. Hon satt lugnt och stilla och spelade för sina pensionspengar. Hon fick bra starthänder och satsade hela vägen till sista kortet då motståndaren lyckats få en bättre hand och höjde om hennes sista bet. Hon synade och förlorade. Någon hand senare utspelades samma scenario. Damen fick nu fylla på med hundra dollar. Tyvärr var det inte hennes dag och samma visa uspelades. Bet, syn, bet, syn, bet, syn, bet, syn, bet, reraise, syn och förlust. Hundra dollar till. Och igen. Och igen. Damen var väldigt graciös och sa inte ett ord under hela det plågsamma förloppet. Till slut hade hon förlorat nog och tackade för sig. Hon samlade ihop sina tillhörigheter, reste på sig och önskade alla lycka till. De flesta vid bordet kände empati med henne men tydligen var hon inte klar. Hon smög upp till dealern, fortfarande med stil och grace, lutade sig fram och viskade i hans öra så att ingen annan kunde höra. "Fuck you, dealer!"

Sedan gick hon hem med högburet huvud.

Det finns gränser för oss alla hur mycket otur vi tål.

Krönika 16 i SvD: Tiden räckte inte

Ingen framgång i Barcelona den här resan heller. Jag hade inga nyckelhänder att tala om, så det ska jag bespara er. Kortfattat kan man säga att jag höjde upp potten ett tjugotal gånger, utan några starka händer, och blev omhöjd ungefär lika många gånger. Ungefär som Vince Lombardi, den legendariske NFL-coachen för Green Bay Packers uttryckte det:"We didn't lose. We just ran out of time."

Dagarna därefter spelade jag ingen mer poker utan umgicks mer med vänner som jag alltför sällan träffar. Vi ses oftast när det är större pokertävlingar men då äter vi några goda middagar och skrattar så vi får ont i magen av alla gamla spelhistorier. Är det inte märkligt att man kan sitta kväll efter kväll med människor som ligger på samma energifrekvens, prata om samma saker och ändå aldrig ha tråkigt? Både jag och Alex var i högform, och vi gillar att snacka...speciellt efter ett par flaskor gran reserva. Jag kan garantera att våra norska vänner inte hade en tråkig sekund.

Efteråt gick vi ut på nattklubb ett par kvällar. Sista kvällen hamnade vi på en klubb som hette Pacha. Stämningen var helt magisk med folk som dansade överallt. Fast om man är orolig för tinnitus bör man nog avstå. Mina öron ringde i två dagar efteråt.

Innan vi kom dit var vi ett trettiotal pokerfrälsta på en loungebar där det skrönades vilt. In kom Thor Hansen som är Norges absolut största pokerlegendar. Han är en enormt duktig pokerspelare, i synnerhet sjukorts stötpoker där han är i absolut världsklass. Tyvärr är han gravt spelförstörd vad beträffar idrott, hundar, hästar, blackjack, craps etc vilket gör att han har svårt att bygga sig en förmögenhet, som han hade haft om han enbart spelat poker. Å andra sidan hade det inte funnits så många bra historier....Jag har känt Thor i sexton år och har hört de flesta. Jag ska runda av med en, men jag har fler på lager.

Ibland kan det verka som om sanningshalten är tveksam, men då ska ni ha i åtanke att hur sjuk en historia än låter, är huvudrollsinnehavarna ännu sjukare!

Det svär jag på, och jag ljuger aldrig.....

Nåja, händelsen utspelar sig för c:a tjugo år sedan och Thor vann runt 150 000 dollar i en tävling. Mycket på den tiden. Dagen efter skall han flyga till Sverige med sin vän Svenne. Det är bra cashgame i kasinot och de längtar efter Thors dollarbuntar. Svenne ber Thor att gå och lägga sig eftersom de ska upp tidigt samt att han vet att Thor har svårt att sluta om han börjar förlora.

"Sven, jag kan ikke sove, hvis jag veit att der er spil" blir svaret.

Sagt och gjort. Thor spelar och Svenne sover. När Svenne stiger upp kommer Thor in på rummet och packar sin väska. Svenne hade räknat med att få dra bort Thor från pokerbordet, och blir nästan lite imponerad. Han tänker att det kanske är den nye Thor som kläckts ur sin puppa i och med storvinsten. Resan från Vegas flyter på bra och de kommer till New York för att byta plan för hemfärden till Arlanda. Thor har snackat på som vanligt och allt verkar frid och fröjd. Svenne tänker att han måste haft en bra sittning i kasinot så glad som han är.

Då frågar Thor:"Sven, jag är lite hungrig. Du har möjligen inte 20 dollar till en hamburgare?"

Pokerspelare kan vara bra på att hålla färgen.

Krönika 15 i SvD: Kasta två ess?

I förra krönikan skrev jag hur vårt lag i Martinspoker lagts ner och att det skulle bli intressant och se om jag kunde hitta någon sponsor. Jag har faktiskt blivit kontaktad och erbjuden ett par förslag. Medan jag tar mig en funderare huruvida jag ska acceptera eller ej åker jag iväg till Barcelona och London, som är de två första anhalterna på europatouren. I min första krönika berättade jag om ELAAP (Experience Life As A Pokerplayer) som min arbetsgivare bett mig göra. Genast var det ett par personer som klagade och ansåg att SvD borde ägna sig åt seriös journalistik och inte smygreklam. Smygreklam? På en reklamfinansierad länk där det står Martinspoker över hela....Fascinerande hur folk kan lägga energi på att klaga på oväsentligheter, dessutom baserat på väldigt subjektiva värderingar. Ungefär som att gå in hos en Volvo-bilhandlare och gnälla på att det är för mycket bilar....var står filmjölken?

Det roliga var att jag själv lyckades vinna en av tio platser i ELAAP. Så nu äntligen ska jag få känna på livet som ett pokerproffs med tre resor och turneringar betalda! Den tredje anhalten är för övrigt Köpenhamn i februari. ELAAP spelades under 14 dagar där man använde intjänade rakepoäng för att anmäla sig. Eftersom jag spelat så mycket på Martinspoker hade jag tusentals poäng och följdaktligen kan man säga att jag spelade "gratis". Vi vet att inget i livet är gratis, förutom osten i råttfällan, men då ingår en liten risk för råttan. Vi människor älskar illusionen av att något är gratis. Pallade äpplen smakade ju mycket bättre än de mamma köpte hem, fast det kanske å andra sidan berodde på spänningen i själva pallandet.

Inför sista kvalificeringsdagen i nämnda ELAAP låg jag på runt tjugonde plats och gjorde en uppskattning att jag behövde hamna bland de fem främsta för att kvalificera mig. Allt flöt på med bra spel och en del tur som man alltid behöver i turneringar. När vi var sju spelare kvar fick vi en paus på fem minuter som jag använde för att räkna ut poängställningen. Ajdå, det räckte visst inte med en femteplats, inte fjärde heller! Jag var tvungen att komma sämst trea för att klara mig. Jag hade lite marker kvar och var nu tvungen att spela aggressivt eftersom markerna inte skulle räcka om jag försökte mjölka mig till en tredjeplats. Det gick bra ett tag och jag fick ihop en större stapel, vilket nu gav mig möjligheten att spela försiktigt och hoppas att de andra skulle slå ut varandra. Tyvärr fick jag absolut inga spelbara händer och när vi var fyra kvar hade jag minst marker och var illa ute. Jag slog bort alla negativa tankar som poppade upp i skallen om att jag typiskt nog skulle åka ut precis innan målsnöret, att man var otursförföjd osv. Det var ju trots allt värt nästan 30 000 euro att kvala in.

Nu uppstod en väldigt intressant hand, om vi tillrättalägger den en aning, som visar hur strategier kan variera beroende på vilken typ av poker du spelar. Jag minns inte exakt vilka summor vi hade kvar, adrenalinhalten var förståeligt nog ganska hög, men jag gör en kvalificerad uppskattning. Spelaren som var först att agera hade flera hundra tusen i marker och la sig. Jag hade minst marker med c:a 70 000. Bägge spelarna i blindarna hade runt 200 000, där stora mörken hade ungefär 7000 mer. Mörkarna var, om jag minns rätt 5000-10 000 och vi satsade 1000 var i ante. Dessutom hade alla de andra chansen att kvala in, vilket påverkade även deras spel, även om lilla mörkens chans var tveksam. Men han spelade i varje fall som om han trodde på det. Jag hade A 5 på knappen och höjde till 30 000, utav två anledningar. Först och främst för att signalera en starkare hand än jag hade. Om jag går all-in medetsamma verkar det mer desperat och det blir lättare att syna med A 6, A 7 och liknande. Något jag absolut inte ville ha. Anledning två är att det fanns en minimal chans att de går all-in båda två och då kan jag lägga mig. Det var precis vad som hände!

Lilla mörken gick blixtsnabbt all-in följt av en lika snabb all-in från stora mörken, som hade mer marker. Rimligen måste han ha ett högt par i det läget. Jag blev så paff att det tog några sekunder innan jag kastade mina kort. Lilla mörken hade par i åttor medan stora mörken hade par i damer. Nu kommer den intressanta tillrättaläggningen. Vad hade hänt om jag hade haft par i ess istället? Instinktivt vill man ju syna, eller hur? Om man kör en handanalys visar det sig att jag vinner 65% av gångerna i så fall. 35% av gångerna åker jag ut på fjärde plats även om två av oss åker ut samtidigt eftersom jag hade minst marker och då blir det inga 30 000 euro till mig. Vad händer om jag lägger mina hypotetiska två ess då? Ja då vinner QQ 80% av gångerna och åttorna 20%, och jag klarar tredjeplatsen.

De 20% åttorna vinner får stora mörken 7000 kvar vilket sätter honom all-in nästa hand. Han kan förvisso lägga sig och spara 1000 till nästa hand men det verkar ju inte så smart. När han är all-in kommer vi andra, i en vacker pokervärld, bara att syna för att öka sannolikheten för att han slås ut. Tre mot en är ju bättre än en mot en, eller hur? Det ger honom en chans på fyra att klara sig. En fjärdedel av 20% blir 5% och då är jag fortfarande kvar med ungefär lika mycket marker vilket ger oss i princip en 50/50 situation. Återstår alltså ungefär 2,5% risk att jag åker ut på fjärde plats om jag lägger två ess.

Om nu mot förmodan, eftersom vi antar att stora mörken har ett högt par, förhållandet skulle vara det omvända att lilla mörken har ett högre par skulle det ge med samma räkneexempel c:a 10% risk för utslagning för mig. Som ni förstår föredrar man ju 2,5% eller 10% gentemot 35% risk, och ett beslut att syna skulle inte bara vara fel, utan katastrofalt fel. Och det med två ess, den bästa möjliga handen i hold'em!

Damerna vann och nu sitter jag här i Barcelona. På dagen åt jag en braklunch med min gode vän Alex Stevic och hans underbara flickvän Valeria. Därefter tog vi en promenad till Gaudis storverk, när det nu blir klart, katedralen Sagrada Familia.

Det var mitt fjärde besök och de har faktiskt kommit en bit längre i byggandet. Det har tagit över hundra år nu, så ni förstår att organisation inte står lika högt på dagordningen som flamenco och tjurfäktning. Det märks även i kasinot, där de utan tvekan har världens sämsta rutiner i entrè och kassor. Men man vänjer sig. Mañana är ju spanska för genast....

Krönika 14 i SvD: Jobb sökes

Arbetsförmedlingen nästa!

Martinspoker har beslutat att omprioritera sina utgifter för marknadsföring och lägger därmed ner lagverksamheten tills vidare. Jag har full förståelse för deras beslut då laget bestod av närmare tio spelare förra året och enda prisplaceringen var i princip min 8:e plats i Badens EPT. Den gav 46 000 euro vilket innebar att resultatet för mina turneringar hamnade någonstans runt minus 10 000. Då kan ni föreställa er vad den totala kostnaden blev för övriga laget. Jag förmodar att den kostnaden överstiger intäkterna den ökade trafiken till sajten vi genererar genom våra namn. Beslutet var ingen enorm överraskning, om än tråkig för personlig del, men det finns bättre sätt att marknadsföra sig för en pokersajt.



Så nu står jag där. Inget sponsorskontrakt, ingen trygghet, inga ATP-poäng.... Vad göra? Ja, nu öppnar sig andra alternativ. Antingen stanna hemma och fokusera på cashgame och tävlingar i Sverige, eller söka andra vägar att finansiera tävlingsverksamheten. Det naturliga är att söka andra pokersajter som kan tänkas vara intresserade, jag menar inom idrottsvärlden är det vardagsmat att byta klubb ett flertal gånger under din karriär. Helst vill man dock att det är en aning långsiktigt om man ska binda upp sig med kontrakt. Ett annat alternativ är att försöka kvala in via satelliter som går dagligen på nätet. De är egentligen väldigt lukrativa då det är så många otroligt dåliga spelare som söker lyckan för en billig peng. Problemet är just det. De är så billiga att man måste vara väldigt disciplinerad och det kräver kraft och energi. Den vill man egentligen spara till högre insatser.

Ett tredje alternativ är att betala sig direkt in i huvudtävlingarna. Det kommer dock att bli väldigt dyrt över en hel säsong om man inte lyckas nå någon prisplats. Kostnaden för en EPT-säsong uppgår nästan till en miljon kronor. Utöver det tillkommer WSOP, kanske någon WPT och lite andra tävlingar så då förstår ni att man bör vara vid väldigt stadd kassa om man ska finansiera det själv. Förvisso anser jag mig vara en vinnande spelare på turneringar vilket borde generera vinst, men eftersom slumpmomentet är så stort i tävlingar kan det ta lång tid innan skickligheten utkristalliserar sig. Kanske flera år. Under den tiden hinner man förlora mycket pengar. Är det något man ska undvika som pokerspelare är det att spela på marginalen, därför söker man gärna samarbetsparners/sponsorer även om man skulle kunna betala för sig själv.

Min intention är att försöka spela alla EPT:er eftersom jag älskar tävlingsmomentet och verkligen känner mig hemma i den atmosfären. Dessutom finns det ju ett par kronor att tjäna när förstaprisen kommer att uppgå till nära tio miljoner kronor i de olika deltävlingarna. Alltså kommer jag att spela en del satelliter och om jag inte lyckas där förmodligen betala mig in i någon enstaka tävling så länge jag inte hittat någon intressent.

På den positiva sidan har jag nu analyserat mitt spel och gjort några ändringar då jag vunnit för lite de senaste månaderna. Genast gav det effekt och resultatet har varit mycket bättre! Dessutom har jag hittat golfsvingen igen! För gott den här gången? Tveksamt va? Men det känns väldigt bra för stunden. Förr eller senare återfaller man i gamla ovanor, eller hittar nya. Då gäller det att man kan analysera sitt spel och försöka förändra sig. Oavsett om det gäller poker eller golf. Eller livet.

Det är det som kallas utveckling.

Jag vet inte hur det kommer att gå med mitt krönikeskrivande i fortsättningen eftersom det var genom Martinspoker jag fick möjligheten. Det beror på vad redaktionen tycker, och ni läsare. Om det finns några där ute? Är det någon som är intresserad av mitt svammel? Kom gärna med kommentarer eller hör av er till svenskan och berätta att den där guldklimpen Peter Eichhardt får de aldrig släppa.....

Den som vandrar genom livet med ett leende på läpparna kommer att uppfattas av andra som väldigt lycklig.....eller som en byfåne, men det brukar visa sig vilket man är. Är det inte värt att ta den risken?

Krönika 13 i SvD: Tur eller otur

Tycker du att du är otursförföljd i poker? Blir du konstant utdragen på sista kortet av någon usel engelsman som spelar som en clown? Då har ni inte träffat Al Krux från Syracuse, New York. Al är en genomtrevlig amerikan, äkta amerikan då han är av indiansk härkomst, som aldrig någonsin höjer rösten oavsett vilka olyckor som kastas i hans ansikte. Han har varit med och spelat tävlingspoker sedan länge tillbaka, innan jag träffade honom första gången i Las Vegas 1991. Han är en ganska habil pokerspelare som kanske alltid varit för försiktig för att lyckas i turneringspoker. Speciellt nuförtiden när utvecklingen gått mot allt aggressivare spel som anammats av internetgenerationen. Då hjälper det heller inte om man fick minsta ransonen när fru Fortuna delade ut kuponger.

Vi hade kommit till ett finalbord i början på nittio-talet på Four Queens i Las Vegas. John Bonetti, som alltid gnällde på sin otur trots att han förmodligen fått större ranson tur än 99% av övriga pokervärlden, och Al Krux höjde om varandra varpå Bonetti gick all-in. Al Krux hade två kungar och blixtsynade. Bonetti insåg att hans två knektar inte var mycket att ha i det här läget och började genast högljutt klaga på vilken otur han hade som alltid råkade ut för sånt här. Al Krux talade gentemannamässigt om att han hade två kungar men på den tiden visade man inte korten när man var all-in. Nåja, än var det inte över. Med spänning väntade han på att det inte skulle dyka upp någon knekt på bordet. Det gjorde det inte. Men vänta! Det låg fyra hjärter istället! Med andan i halsen kikade Al på sina kungar och såg till sin glädje att han hade hjärter kung. Nu kunde inte Bonetti vinna på det försmädliga sättet med färg ifall han hade hjärter knekt, vilket han hade. Om det inte hade varit för att de fyra hjärterna på bordet var 8, 9, 10 och hjärter dam. Bonetti slutade gnälla då han insåg att han fått straight flush och med osannolik röta slagit ut stackars Al, som utan darr på rösten tackade för sig och önskade oss lycka till.

Det var dock inte hans värsta bad beat på långa vägar. TJ Cloutier berätta om den för många år sedan och svor på att det var sant. Förra året fick jag nöjet att sitta bredvid Al Krux i en WSOP-tävling och var tvungen att verifiera det. Al sa att det var sant och han kom ihåg handen som om det var igår.

I en tävling går TJ all-in med två tior på handen. Krux har sina vana trogen två kungar och gör likaså. En tredje person sitter också med två tior, inser att det aldrig kan duga längre, visar upp dem för publiken och skickar in dem i kasthögen. Nu får dealern hjärnblödning, tror att handen är färdigspelad och släpper kortleken i kasthögen. Panik! Vad göra nu? Turneringsledaren tar det enda möjliga beslutet och hela kasthögen blandas om varpå dealern lägger upp floppen. Den kommer kung, TIO, tre. På fjärde kortet kommer självklart den återstående tian följt av en blank på sista kortet. Stackars Al förlorade mot ett fyrtal som egentligen aldrig kunde uppstå.

Det kallar jag ett bad beat. Så sluta tyck synd om er själva för att er triss blev utdragen av en hålstege. Ta det som en sann gentleman istället. Som Al Krux.

Krönika 12 i SvD: Brad & cowboy

I måndags var vårt golfgäng ute och spelade på Kevinge.

Väderprognosen var regn och av någon underlig anledning dök bara fyra spelare upp. För ovanlighetens skull visade sig prognosen stämma och mina medspelare muttrade och huttrade i ösregnet. Jag förstod inte vad de pratade om. Vadå regnigt? Lite vatten har väl aldrig skadat?

Har ni tänkt på vad gott allting luktar efter ett regn? Ja, kanske inte på bussen eller tunnelbanan, men lite utanför city. Växter och träd formligen vräker ut kaskader av doftämnen och man har bara lust att gå omkring utomhus och ta djupa andetag. Inne i stan luktar det inte så mycket av floran men alla kvarlämnor, nämnbara och onämnbara, efter helgfestandet sköljs åtminstone bort. Det är gott nog.

Lite poker blev det trots allt i veckan, även i semestertider....Man måste ju få ihop till hyra och kreditkortskulder. Läskigt det där med kreditkort. Det kan springa iväg rätt bra om man har höga krediter har jag märkt. På positiva sidan flyger jag ofta första klass över atlanten numera. Jag har samlat på mig an ansenlig hög bonuspoäng på SAS då mitt kort ger mig poäng på alla inköp.
Det blev ingen skåneresa men Emma flyger hem ikväll. Vi längtar så efter att träffa henne! Hon har haft det bra säger hon. Kusinerna bor på landet och har hundar, katter, kaniner och en jättestor tomt med studsmatta. Dessutom har granngårdarna hästar. Vad mer kan en nio-åring begära?

Gummi-arm är en term som används när någon har svårt för att palla trycket. I helgen var det ett flertal spelare som visade prov på en genuin sådan under finalronden av British Open. Slutligen vann irländaren Harrington i särspel, trots dubbelbogey på sista hålet, eftersom Garcias arm också mjuknade och han inte lyckades göra par på 72:a hålet. Man kan få gummi-arm i poker också men då påverkas hjärnan mer än musklerna vilket medför att man tar konstiga beslut i pressade situationer. Om man inte är född med kyla kan man träna bort gummi-armen. Ju oftare man utsätts för de här stressmomenten desto bättre bör man bli på att hantera dem. Bör. Vissa bygger på stressen utan att få utlopp för den, tills locket flyger av. Då bör man inte finnas i närheten. Korrektion. Då ska man genast sätta sig ner och spela poker med vederbörande.



Carnousties 17:e hål


För många år sedan under en pokertävling på Four Queens i Las Vegas mötte jag en välkänd spelare från det äldre gardet. Han heter Gunnar och som smeknamnet "Lucky" insinuerar var han inte direkt otursförföljd. Lucky kom gående med ett STORT leende på läpparna och kunde inte vänta med att få berätta vad som hänt. De var fem spelare kvar i en supersatellit med fyra platser till huvudtävlingen som kostade 5000 dollar. Brad Daugherty som var dåtidens absolut sämsta världsmästare hade ett berg av marker tillsammans med en Texas-cowboy som hade lika mycket. Övriga tre spelare, inklusive Gunnar Lucky, hade bara ett fåtal marker som knappt räckte till blindarna och de kastade alla händer i hopp om att någon av de andra två småstackarna skulle åka ut.

Då inträffar det osannolika. Brad the champ får två kungar samtidigt som cowboyen får ess-kung. Omslag, omslag varpå Brad the champ går all-in. Ett så otrolig dåligt spel i det läget, men han var ju bara världsmästare! Med så mycket marker och bara en spelare till som skall ut får han inte ta några risker mot den enda spelaren som kan skada honom. Han ska till och med lägga två ess! Våran cowboy är ju trots allt cowboy, och hey! inte fan lägger man ess-kung inte. Givetvis kommer det ett ess på floppen och han slår ut Brad the champ medan de andra tre småstackarna storögt undrar om blixten slog ner.

Brad fullständigt exploderade och kallade cowboyen för alla möjliga namn. Men Brad, det var ju du som var pajasen....och "oturs-Gunnar" kunde skratta sig till sömns den kvällen.

Krönika 11 i SvD: Äntligen mulet!

Äntligen mulet!

Hemma igen efter nästan tre veckor i stekande ökensol. Ni anar inte hur skönt det känns att se gråa moln och grön växtlighet som inte är konstbevattnad. Jag vet att ni haft hemskt väder här hemma men jag längtar efter regn. Ett par kompisar ringde direkt när vi kommit hem och undrade ifall vi ville komma ner till Cannes en vecka. De hade hyrt ett hus, men jag har fått nog av värmen för ett tag så jag tackade nej. Dessutom spelas British Open på Carnoustie i helgen. Jag älskar tävlingen och avgudar banan så jag kommer att sitta bänkad framför golfkanalen tio timmar om dagen. Sedan har jag satsat lite pengar på ett par gubbar som startat första dagen på ett lovande sätt. Det lär inte bli mycket poker i varje fall.

Las Vegas gav återigen inga större framgångar tyvärr. I ärlighetens namn spelade jag inte så mycket poker den här resan så det blev inte särskilt dyrt. Den närmsta tiden ska jag bara njuta av att vara hemma (i regnet förhoppningsvis), spela lite golf, träna och läsa lite böcker. Jag har återupptagit mina hemstudier i japanska och det banar verkligen nya spår i hjärnan. Det känns nästan som om man pratar som Yoda i Star Wars. Att förstå svårt ibland det är. Ungefär. Jobbigt men skönt nyttigt.

När British Open är över åker vi nog ner till skåne några dagar för att hälsa på min släkt. Vår dotter Emma har varit där i nästan en månad hos sina kusiner och trivts som fisken i vattnet....eller ska vi säga regnet? Det gäller att ladda batterierna på rätt sätt inför den nya EPT-säsongen som startar i Barcelona ovanligt tidigt, redan i slutet av augusti. Det ska bli intressant och se deltagarantalet den här säsongen då startavgiften höjts till det dubbla och nu kostar 8000 euro i respektive tävling. Förra året var det ju utsålt med långa reservlistor till flera turneringar. Barcelona, London, Dublin, Dortmund och Köpenhamn var de populäraste målen som sålde ut snabbt. Det lär ju inte bli samma tryck i år eftersom det kostar så mycket mer, men skulle det bli utsålt blir det väldigt fina prispotter. Det skulle innebära förstapriser på över 10 miljoner kronor med ett överkomligt deltagarantal på 500-600 spelare. En vinst eller två skulle smaka mumma!

När jag är hemma känner jag lustigt nog också hur skönt det är att sopsortera. Vi har ett förrådsutrymme vid ingången där jag ställt olika papperskassar för kartong, plast, metall och glas. Bara att skölja ur emballagen, låta dem torka och sedan ner i kassen. När kassarna är fulla knallar man ner till återvinningsstationen som ligger runt husknuten och känner att man gör lite nytta i vårt samhälle. Tänk om de ens kunde tänka tanken i USA. Ett så väldigt stort och rikt land som fullständigt vräker ut enorma resurser på slit & släng-menatlitet. Inte konstigt att halva befolkningen, eller är det mer?, är kraftigt överviktiga. Tänkte skriva "feta som julgrisar" men det är väl inte politiskt korrekt....Några svenska pokerspelare som passar bra in på den beskrivningen trivs dock bra i överflödets förlovade land. Inte som fiskar i vattnet kanske, snarare som fiskar på strippklubbar. Väger man in på 150 kilo är man i princip bara medium-storlek där och man smälter in som en kameleont i regnskogen.

Nej, nu blev jag för negativ. Positiva tankar är bättre! Mera träning, poker och golf åt folket så blir alla glada. I varje fall jag!

Håll gärna tummarna för Cabrera också....jag har en liten slant på honom bl.a. Han såg härligt avslappnad och ledig ut i svingen igår. ;-)

Krönika 10 i SvD: Ute ur WSOP

Tyvärr gick det inte så bra i för mig i poker-VM. När jag anmälde mig på söndagen fick jag besked om att det fanns platser samma dag. Då jag kände mig riktigt spelsugen och laddad bestämde jag mig för att spela direkt. Först fick jag sitta ute i "tältet" eftersom alla pokerborden inte får plats i huvudlokalen. Det var en aning varmare där eftersom AC:n inte var så effektiv. Själv hade jag inga problem med värmen där jag satt i t-shirt och jeans, men en gnällig amerikan klagade högljutt på att det var så varmt. Det intressanta var att han var klädd i en munkjacka av college-typ! Jag vet inte om den var figursydd på kroppen men tydligen var det väldigt komplicerat att ta av den.

Bordet var helt underbart med bara dåliga spelare. Den enda kända spelaren var T. J. Cloutier, men han har alltid varit väldigt tight och lättläst under de första nivåerna av en turnering. Dessutom börjar han bli lite till åren och tyvärr märks det tydligt på honom. Den sämsta spelaren vid bordet var en äldre gentleman från någon småstad i USA. Han gjorde helt horribla spel och givetvis blev han belönad med att göra rejäla utköp. Vi startade med 20 000 i marker och snart hade han 60 000 framför sig. Jag slickade mig om munnen och gjorde mig redo att avlasta honom från hans tunga markerbörda. Det var bara en tidsfråga innan han hade förlorat allt. Självklart bröts vårt bord strax itu och jag fick aldrig mer se honom.

Mitt nya bord var ungefär lika smaskigt som det förra, men den här dagen var som förgjord för mig. Vad jag än hittade på kom jag fel in i situationerna. Ett tag var jag nere på 3800 i marker, men lyckades bygga tillbaka till 27 000. Trots den återhämtningen ville det sig inte och jag åkte ut vid midnatt efter nära tolv timmars spel.

När man åker ur en stor turnering känns det alltid tomt. Det enda positiva var att det var så tidigt. Det svider mycket mer ju längre man kommer i turneringen. Visserligen vänjer man sig genom åren om man spelar mycket, vilket gör att man kommer över det fortare, men jag minns att i början av min pokerkarriär kunde jag vara helt förkrossad i dagar efteråt. I synnerhet när jag övertrasserat bankkontot och spelade med mina sista slantar. Det var inga roliga hemresor på den tiden ibland.

För en 8-10 år sedan upplevde jag den största berg&dalbanan adrenalinmässigt i blodet under mitt liv. Det slår till och med Sverige-Rumänien i fotbolls-VM -94. Jag spelade den sista supersatelliten dagen innan huvudtävlingen i WSOP skulle börja. En satellit är en kvaltävling till en större och dyrare tävling, för er som inte vet. De gör att det är möjligt för småspelare att ta sig in och tampas med de stora pojkarna. På den tiden var 10 000 dollar fortfarande mycket pengar och inte som idag när spelare som knappt har en aning om vad de sysslar med gödslar tusentals dollar omkring sig. Det var min sista chans att kvala in till VM. Några hundra spelare hade deltagit i satelliten som kostade 200 dollar i startavgift, dessutom kunde man köpa nya marker under en timmes tid. Det var fullt tryck på satsandet då alla ville ta sig vidare vilket gav 10 000 dollars-platser till de 13 sista kvarvarande och ett fjortonde-pris på 1200 dollar.

Jag kämpade och slet som en galärslav och till slut var vi fjorton kvar. Två bord med vardera sju spelare. Bara en sista gubbe till skulle bort. Alla spelade vid det här laget väldigt försiktigt och väntade på att någon skall göra bort sig. Olyckligtvis hade jag nästan minst marker vid mitt bord och var illa ute. Jag var tvungen att hitta på något snart och möjligheten dök upp. Alla passade till mig på knappen och jag hade kung-tio på handen. Lilla mörken var extremt tight och hade dessutom mindre marker än jag. Jag visste att han skulle lägga alla händer utom två ess för att inte riskera något. På stora mörken satt Dewey Tomko. Han hade ett berg av marker och behövde inte spela en hand till. Dessutom hade vi pratat om golf i en paus några timmar tidigare. Han ägde en bana i Florida och gav mig sitt visitkort och sa att jag var välkommen dit att spela när jag ville.

Jag gick all-in med ett hyggligt omslag, inget stort, men Dewey fick knappt tre gånger pengarna i potten. I min enfald trodde jag att han skulle vara lite schysst mot mig och lägga sig ifall jag slog om. Jo, tjena! Lilla mörken passade, men Dewey kikade på sina kort och sa att han tyvärr var tvungen att syna med sin knekt-åtta. Adrenalinet sprutade ur öronen på mig och en effekt av det är att kroppen stänger av funktioner som inte är viktiga vid extrema stress-situationer. Hörseln är en av dem. Enligt mina kompisar som stod och hejade på hade en spelare vid andra bordet som också hade lite marker gått all-in. Precis före mig. Jag märkte aldrig det och nu var det för sent att ändra sig.

När kalabaliken lagt sig skulle vi spela ut händerna simultant. Flopparna lades upp samtidigt och till min fasa kom det en åtta på mitt bord. Vid andra bordet hade två killar synat min antagonist som gått all-in. Deras flopp kom ess-två-två och min antagonist började jubla högt. Inte mycket till etikett där. De andra spelarna hade marker kvar och checkade båda två. Nu var jag tvungen att träffa en kung eller tia. Om floppen var en fasa gick det inte att beskriva fjärde kortet. En åtta till! Jag var ute. Fullständigt chockad och i ett töcken hörde jag svagt, lång borta någonstans hur min antagonist vid andra bordet fortfarande jublade. Jag var helt förkrossad och måste ha fått ett hundratal nya gråa hår på en minut.

Deras hand knackades ner av motståndarna och då visade stora mörken upp knekt-två. Han hade haft mycket marker och synat eftersom omslaget varit så litet. Jubelropen hos min antagonist fastnade i halsen som ett stort fiskben. Nu var han också utslagen! Vad hände nu? Min puls tog fart från tio slag i minuten till hundraåttio, när jag fick en strimma hopp igen. Det beslutades att den som hade mest marker av oss två utslagna skulle få platsen, medan minst marker skulle få nesliga 1200 dollar. Otroligt nog hade jag ett par hundringar mer i marker och fick därmed vara med och spela VM. Lyckan var total men jag var helt färdig inombords efter den upplevelsen.

Av någon anledning blev det aldrig någon golfrunda på Deweys bana...

Krönika 9 i SvD: På plats i Vegas

Efter en vecka i Las Vegas är jag nu acklimatiserad. Jetlagen har försvunnit. Den var inte så markant eftersom jag flugit västerut, det är alltid väsentligt jobbigare när man reser österut. Till hjälp mot jetlag brukar jag ta melatonin, fast av någon anledning har jag inte gjort det den här gången. Melatonin är ett sömnhormon som tillverkas i tallkottkörteln. Mängden hormon i kroppen är som högst på natten när vi sover. Jag är inte förtjust i mediciner och försöker undvika dem i största möjliga mån. Sjukdom kommer ofta inifrån, p.g.a. ett dåligt immunförsvar, och mediciner är ofta bara en behandling av symptomerna, inte av den bakomliggande orsaken till sjukdom. Jag anser att nyttig mat och träning är bättre vägar till hälsa än att ta mediciner när man blivit sjuk. Jag kan rekommendera en bra bok skriven av Susanna Ehdin "Den självläkande människan" som är riktigt bra läsning om man tar sitt självbefinnande på allvar.

Melatonin är dock som sagt ett kroppseget hormon därför har jag inga problem med att ta det i små doser någon gång då och då. Jag sover som ett barn när jag intagit det och vaknar alltid otroligt utsövd. Givetvis är det receptbelagt i Sverige, eftersom man inte vet långtidsverkningarna av det...., men i USA säljs det i hälsokostaffärerna. Likaså är det med exempelvis glucosamin, som är ett utmärkt ämne mot stela leder. Det såldes tidigare i hälsokostaffärer i Sverige, tills man ansåg att det var för effektivt och då klassade det som läkemedel. Det innebär att man nu bara kan köpa det på apoteket, och då i en form som absorberas sämre i kroppen. Sämre produkt, sämre åtkomlighet och förmodligen dyrare med mindre konkurrens. Heja socialstyrelsen.

Veckan som gått har vi tagit det väldigt lugnt. Inga utgångar, inga pokertävlingar. Vi har mest legat vid poolen, shoppat och ätit gott. Jag har tränat några gånger och självklart varit och fyllt på förråden i hälsokostaffären, eftersom det är så mycket billigare här än i Sverige. Jag ska starta huvudturneringen på måndag, dag 1d, och då kommer jag att vara laddad till tänderna. Igår tog Martin med oss spelade golf på Wolf Creek. Banan ligger c:a 1,5 timmes bilväg norr om Las Vegas i ett litet samhälle som heter Mesquite, mitt ute i öknen. Wolf Creek är otroligt vacker och dramatisk och väl värd resan. Krister från pokermagazine fotograferade och tydligen blev en del bilder bra. Ska bli spännande att se.

Efter fem timmars golf i stekande sol var vi helt utmattade när vi kom in. Ändå startade vi relativt tidigt på morgonen, åkte golfbil och drack säkert 4-5 liter vätska. Det är en ganska konstig känsla att spela golf i öknen. Man dricker kopiösa mängder och behöver inte kissa en enda gång. Istället svettas man ut all vätska och är ändå snustorr hela tiden. Jag spelade med Martin och Bill Edler som vann shorthanded-turneringen i lördags. Bill spelar bra golf och slår ganska långt. Han blev en aning förvånad när jag stundtals drev ut honom med 30-40 meter, men han är förbannat trevlig och tog det som en man. Jag hamnade i ett par bunkrar och fick kratta fort som f-n eftersom krattan var het som ett glödjärn i värmen. Allt som var metalliskt brändes. Helt makalöst. Innan vi körde tillbaka till Vegas kollade vi termometern. Den visade 130 fahrenheit. När vi räknat om till celsius blev vi paffa. Det är alltså 54,4 grader celsius!

Inte konstigt att vi kände oss ganska grillade. När vi kom hem till Martin dök vi genast i poolen som bara höll 31 grader. Rena isvaken. Vi avrundade kvällen med en trevlig grill-fest och ett par iskalla öl som visste sin plats.

Efter att ha pratat med min far i skåne idag skulle det nog inte vara en dum idé om vi kunde kombinera vädret på något sätt.

Nästa vecka är jag förhoppningsvis kvar i tävlingen så jag kan ge er lite förstahandsinformation från ett världsmästerskap i poker.

Wish me luck!

Krönika 8 i SvD: Myternas stad

Idag bär det av till Las Vegas för min del. För vilken gång i ordningen vet jag inte exakt längre, men någonstans runt trettio resor har det blivit. Det är ganska lätt att packa väskan när man ska till Vegas i juli då man inte behöver så mycket varma kläder när temperaturen ligger runt 40-50 grader. Fast det är klart, så fort man kommer inomhus fryser man nästan häcken av sig där luftkonditioneringen blåser på för fulla spjäll. Så en varm tröja kan trots allt rekommenderas.

Under alla mina resor till Vegas har jag hört en och en annan skön historia . Det är nog den staden där flest myter och skrönor skapas. En del historier är sanna, en del utblandade och många rena påhitt. Det intresssanta är att i Vegas ökar ofta sanningshalten ju otroligare historien låter! Åtminstone enligt ärrade gamla dealers och övrig casino-personal. Allt för att locka fler besökare som ska prova lyckan.

För att antal år sedan fick jag höra storyn om mannen som satt och spelade på megabucks. Det är en serie enarmade banditer som är sammankopplade mellan olika casinon över flera stater. Det får till följd att jackpotten ökar fort och kan anta enorma proportioner. Vinster när jackpotten går ut kan uppgå till 30-40 miljoner dollar, kanske till och med mer. Mannen hade spelat frenetiskt i timtal på samma maskin och upprepade som ett mantra att den var på gång, snart var det dags, maskinen var mogen etc. till sin fru som troget satt och tittade på medan mannen stoppade i tre dollar varje drag.

För att vinna jackpoten är man ofta tvungen att satsa max-insats varje gång, i det här fallet tre dollar. Satsar man mindre får man bara ut en fjuttsumma jämförelsevis om man skulle råka få den vinnande jackpott-kombinationen på sin maskin. Till slut kallade dock naturen alltför mycket och mannen var tvungen att besöka inrättningen för att lätta på trycket. Innan han gick sade han till hustrun att vakta maskinen med sitt liv och påpekade med eftertryck att hon absolut inte fick spela själv.

Efter åratal av äktenskap visste han med sig att frugan var lite sparsam och kanske inte skulle satsa tre dollar på en gång eftersom det var så dyrt. Nåja, hon lovade och mannen rusade iväg till toaletten som en dopad sprinter. Självklart kunde hustrun inte hålla sig från att prova lyckan, det var ju trots allt Las Vegas, och provade en liten slant när begäret blev för stort. EN slant! Lika självklart fick hon upp de tre vinnande symbolerna på mittlinjen och sirenerna började tjuta ungefär samtidigt som maken kom galopperande tillbaka, med händerna otvättade och gylfen ouppdragen. Hustruns sparsamhet hade dock sett till att istället för flera miljoner dollar skulle de bara vinna tiotusen dollar. En viss skillnad tyckte uppenbarligen maken. Katastrofen var ett faktum och i ett fullständigt vredesutbrott klappade han till sin fru. Oturligtvis bar det sig inte bättre än att hon föll baklänges och slog huvudet i den olycksaliga apparaten, varpå hon avled.

Maken ställdes inför rätta, åtalad för dråp. Den erfarna domaren förstod dock genast mannens oerhörda frustration i den här tragiska historien och friade maken. Det var ju förståeligt att han hade reagerat på det sättet. Det är ju trots allt Las Vegas.

Krönika 7 i SvD: Vem är bäst?

Är vinnaren av världsmästerskapen i poker verkligen den bäste pokerspelaren?


I sporter eller sysselsättningar som mestadels bygger på skicklighet är det svårt att argumentera emot. I exempelvis schack, tennis eller marathonlöpning är turmomentet extremt litet vilket nästan alltid innebär att den som faktiskt är bäst för dagen vinner.

Poker däremot innehåller en ansenlig del slump, i synnerhet i tävlingar. Därför kommer det alltid att diskuteras om den och den är så bra i poker. Phil Hellmuth är ett bra exempel. Onekligen är han en av tidernas bästa No Limit Hold'em-turneringsspelare, ändå anses han som en jättetorsk när det kommer till cashgame. Flera duktiga tävlingsspelare är oftast chanslösa när det handlar om poker där man kan fylla på ur egen ficka när markerna tar slut. En stor anledning är att i tävlingsspel ökas insatserna hela tiden efter ett tidsschema, vilket medför att spelarna måste spela aggressivt och ta stora chansningar emellanåt. Den spelstilen kan vara helt fel i ett cashgame där insatserna hålls på samma nivå hela tiden. Där premieras istället disciplin och inväntande av rätt tillfälle. Turneringspelarna är vana att spela "snabb" poker eftersom deras spelstil bygger på att insatserna höjs snart och därför blir de snart infångade av rutinerade cashgame-spelare som gillrar fällor för dem.

De senaste åren har deltagandet i poker-VM varit explosionsartat. Tusentals spelare har ställt upp vilket logiskt nog också medfört att många av de bästa slagits ut innan det varit dags för finalbordet. Av de senaste fem årens mästare är det förmodligen bara Joe Hachem som skulle klara sig hyggligt ifall han skulle spela högt cashgame mot riktigt duktiga spelare. Greg Raymer skulle med stor sannolikhet ta rejält med stryk men skulle ändå klara sig bra jämfört med Varkonyi, Moneymaker och Gold. Sköna namn på de två sista pokerlirarna när man tänker efter....De skulle bli fullständigt massakrerade av duktiga pokerspelare, så dåliga är deras pokerkunskaper. Ändå kan de titulera sig världsmästare. Det visar vad slump och tur innebär i pokerturneringar.

Kommer man ihåg tvåorna? Ifall de sticker ut på ett eller annat sätt finns det bra chans. Moneymaker och Gold är ju namn som är perfekta att komma ihåg, men de vann ju. Jean van de Velde är en man som för evigt skrivit in sig i historien genom att komma tvåa. Han ledde British Open i golf med tre slag inför 72:a och sista hålet på Carnoustie 1999. En dubbelbogey eller bättre hade räckt för att ge honom titeln. En serie felbeslut senare stod han med en tvåmetersputt, när röken hade skingrats från hans hjärna, för att rädda sju i på hålet. Han lyckades sänka putten och gå ut på ett omspel med två andra. Vilka de var kommer nästan ingen ihåg. Tyvärr förlorade vår hjälte omspelet men hamnade samtidigt i historieböckerna. Än idag säger man att man gör en "Van de Velde" när man får en total genomklappning. Hade Jean vunnit tror jag ingen hade kommit ihåg honom idag. Paul Lawrie som lyckades vinna koms fortfarande ihåg som han som vann när Van de Velde klappade ihop. Den tredje var förresten Justin Leonard, om ni är nyfikna.

I måndags när vårt golfgäng var ute spelade jag med brottarlegendaren Frank Andersson som ibland dyker upp. Frank är en skön lirare, även om hans halvnelson var bättre än hans golfsving är. Han är ju ingen surpuppa direkt så trots vissa bekymmer hade vi roligt. I ärlighetens namn var min golf inte direkt bekymmersfri heller. När vi spelat klart och jag släppte ner min boll i bollfacket föll den djupt innan den landade.....

Jag påminde Frank om en intervju jag såg före Montreal-OS 1976 som för evigt etsat sig fast i mitt minne. En underbar vinnarattityd som är väl behövlig i synnerhet i poker. Jag kommer inte ihåg reportern (Hegerfors eller Bo Hansson?) eller den exakta ordföljden men innebörden är underbar. Jag försökte hitta intervjun på svt.se men lyckades inte. Om någon känner till den får ni gärna höra av er.

Reporter: Nå Frank, handen på hjärtat. Hur långt ner ska du bli placerad för att bli riktigt besviken?

Frank (med göteborgs-dialekt): Tjaa, silver.

Krönika 6 i SvD: Ibland känns det hopplöst

I helgen spelade jag en tävling i Helsingfors utan framgång. Efter att ha förlorat lite marker inledningsvis floppade jag triss i åttor mot triss i treor och dubblade i princip min markerstapel. Handen efter fick jag två damer och smög bara med då bordet var sjövilt. Jag hoppades att någon skulle höja så att jag kunde höja tillbaka, men för ovanlighetens skull synade alla bara. Vi var sex spelare som såg floppen som kom DAM - 9 - 7! Högsta trissen igen! Jag satsade pott direkt och en usel holländare till vänster om mig synade. Mums, tänkte jag. Jag hade bluffat honom tidigare så jag trodde att jag kunde få bra betalt av honom. Nästa kort var en sjua. Nu hade jag högsta kåken och behövde inte vara rädd för att bli utköpt av någon stege. Jag checkade och han satsade, varpå jag bara synade. Sista kortet var ännu bättre. En nia. Nu behövde han bara en nia eller sjua för kåk. Jag checkade igen för att ge honom chansen att bluffa om han gick på stegdraget. Han satsade 4000 och jag höjde med 8000 för att tvinga honom att stoppa in sina resterande marker. Holländaren blixtsynade och visade mig fyrtal i sjuor......suck!

Ibland känns det hopplöst när man är på gång för att snabbt slås ner i skorna igen. Men som jag konstaterade förra veckan kanske jag ska spara turen till Las Vegas.

Tyvärr har jag inte skött träningen så bra senaste veckan då vädret mer inspirerat till strandpromenader och cafébesök. Dåliga ursäkter, jag vet, men ikväll regnade det så då körde jag ett hårt pass. I veckan spelade jag golf med ett gäng spel-intresserade gubbar. Vi har en liten sommar-tour då vi spelar på måndagar och torsdagar för att avsluta med en final i Barsebäck varje september. Jag har varit med sporadiskt i en 5-6 år, men alltid försökt åka till finalen eftersom den banan är så fin. Som sagt spelade jag i veckan och jag spelade BRA! På vår tour spelar jag på 7 i handicap, men kunde lika bra haft tvåsiffrigt om man ser till mina tidigare resultat. Nu låg jag på banans par efter 17 hål och efter en kanondrive var jag sugen på eagle på det avslutande par 5-hålet. Det resulterade raskt i en trippelbogey efter ett par bortslagna bollar.....Jag var dock inte allt för besviken eftersom spelet satt där. En lite ändring i greppet var allt som hade behövts. Nu skulle jag aldrig ha mindre än 36 poäng i fortsättningen tänkte jag. Jag såg fram emot att äntligen komma ner till 0 i handicap som varit en dröm för mig ända sedan jag började spela för 28 år sedan.

På måndagen spelade vi igen. Visserligen på en smal och trixig skogsbana som inte passar mig eftersom jag slår så långt och aningen snett ibland...men det spelade ju ingen roll längre. Min greppändring gjorde att jag kände mig som Benny Guldfot med de magiska fotbollsskorna. Jag kom in på 19 poäng. Åt helvete med grepp och guldskor! Precis som i poker får mitt träd inte växa upp i himlen. Fast idag var jag och Emma och övade på drivingrangen och nu satt slagen igen....så nästa gång ska jag minsann.....

En aning deja vu-aktigt har Lena åkt till Ryssland en vecka igen så jag har inte spelat någon poker. Emma har nämligen börjat på ett ridläger och det startar på morgnarna när normala människor... förlåt, pokerspelare, sover. Jag har en teori att ju mer väsen ditt jobb för desto tidigare börjar du jobba. Tidigast börjar häcktrimmare som använder bensindriven trimmare, aldrig eldriven eftersom den är alldeles för tyst för att väcka hela grannskapet.

I vilket fall är Emma så lycklig över att äntligen få lära sig rida och jag känner mig som en bra pappa. Dessutom vill hon nu lära sig spela poker. Jag frågade henne för något år sedan, då hon var sju år, om hon ville lära sig. Det ville hon inte. Jag sa att hon säkert hade anlag för att bli duktig och tjäna pengar. Inte intressant, tyckte hon. För alla pengarna kan du köpa en massa leksaker, sa jag. Okej, jag vill lära mig när jag fyller tio, var svaret.

Som pokerspelare är det viktigt att veta motståndarnas svaga punkter.

Krönika 5 i SvD: Laddar inför Vegas

I fredags hölls svenska pokerakademin på Norra latin i Stockholm.

Det är ett seminarium om poker med hundratalet nyfikna gäster som betalat 500 kronor var. Jag själv var inbjuden att svara på lite frågor tillsammans med Johan Storåkers om pokertävlingar och våra erfarenheter där i kring. Eftersom jag min vana trogen var lite sen missade jag ett par programpunkter, vilket inte var så mycket att missa enligt ett par andra rutinerade pokerspelare. Enligt dem var enda höjdpunkten fram till dess när Dan Glimne överskattade sina karateförmågor och mer eller mindre bröt handen när han slog mot ett par plankor. Stackaren fick åka till Karolinska och gipsa, men han verkade inte allt för nedslagen.

Jag delar gärna av mig av mina erfarenheter men tyvärr var vår tilldelade tid bara tjugo minuter, så det kändes inte som om vi fick så mycket sagt. Jag hoppas att åhörarna tyckte att något var vettigt. Ett väldigt intressant framträdande gjorde dock en beteendevetare vid namn Lars-Peter Loeld. Han var makalöst duktig på avläsa folks reaktioner när han ställde frågor. Sedan använde han uteslutningmetoden för att göra vissa slutsatser varefter han prickade rätt läskigt ofta på vad personerna tyckte och tänkte på. Jag var djupt imponerad, och det ska mycket till för det, och har bestämt mig för att kika lite närmare på beteendevetenskap. Det går säkert att lära sig ett eller annat. Fascinerande var också att Loeld uppenbarligen inte spelade poker. Hade han lirat i ett kompisgäng hade de fått lägga ner verksamheten ganska snart då han med garanti hade rensat bordet fullständigt vid varje speltillfälle.

Efter noga övervägande beslutade jag mig för att ställa upp på andrahands-SM på kasinot. Jag spelade ju i Tallinn när svenska pokerförbundet arrangerade riktiga SM och var lite skeptisk att ett monopolföretag går in och försöker köra över ett beslut som ett förbund tagit. Visserligen förstår jag bägges ståndpunkter, men hoppas att de båda parterna kommer överens till nästa år. Poker lär ju inte bli lagligt redan till nästa år och då jag tycker att ett SM bör hållas på hemmaplan kan det bara ske på något av de statliga kasinona, men jag tycker att det ska vara sanktionerat av det demokratiskt valda förbundet.

Jag hade inget flyt i tävlingen direkt, utan förlorade en stor del av min markerstapel när jag hade två kungar mot min motståndares dam-sju då floppen kom dam-knekt-sju. Efter det lyckades jag aldrig återhämta mig och åkte ut ur tävlingen efter tre timmar med två tior mot två kungar.

Jag har tränat på som vanligt och försöker dra med mig en kompis till gymmet varje gång. Jag tror han uppskattar att jag jagar på honom och nu börjar han komma igång själv. Det gäller bara att komma över en tröskel i början, sen inser man att det är skönt och kul, och det går bara av farten.....eller så inser man att det är tråkigt och jobbigt och att man hellre lyfter fjärrkontrollen än vikter.

I söndags hade vi kalas för vår dotter som fyllde nio år. Nära vårt hem finns det en park med tre hästar man kan rida på, så jag bokade en timme. Eftersom det även fanns lite andra djur i parken kan man säga att kalaset var självgående och tjejerna i Emmas klass var hyggligt nöjda. Jag och Lena servade bara med frukt och dricka när de var törstiga. Perfekt för en morgontrött poker-pappa.

Nu befinner jag mig i Finland för ånyo en pokerturnering. När jag skriver det här har det ännu inte börjat men jag är laddad till tänderna och längtar verkligen efter en vinst. Det var ett tag sedan nu, men det kanske är bättre att spara turen till Las Vegas. Förra året var förstapriset där 12 miljoner dollar! Det räcker ju till rätt många ponny-kalas.

Krönika 4 i SvD: Humanisten

Veckan som gick var ganska givande.

Jag lyfte vikter fyra kvällar och har verkligen kommit igång nu. När jag inte varit i gymmet på ett par dagar får jag nästan abstinensbesvär. Det är så skönt att få ut lite adrenalin ur kroppen istället för att samla på sig. När vi försätts i en stressituation släpps adrenalin (och även kortisol) ut i blodet för att förbereda oss på flykt eller kamp.

Förr i tiden var ju det strålande. När våra förfäder mötte en sabeltandad tiger (egentligen är den korrekta benämningen smilodon men vem känner till det? De var lika stora som lejon, c:a 200 kg, men kraftigare, inget direkt gosedjur m.a.o.) hade de två efter varandra följande alternativ.

A) Springa för livet.

B) När det inte gick längre av diverse anledningar. Slåss för livet.

Adrenalinet var livsviktigt på den tiden, men i dagens stressade samhälle kan det skapa mycket problem. Får man inte utlopp för det, genom träning ex.vis., ligger det kvar i blodet länge och verkar nedbrytande på kroppen. Det är också en anledning varför folk kan få vansinnesutbrott för småsaker. I pokervärlden också kallat TILT. Tilt är en sinnesstämning man ska undvika in i det sista om vill lyckas som pokerspelare.

Träningen ger mig självklart också bättre kondis för att orka med långa pokerturneringar utan att tappa fokus. VM i Las Vegas börjar snart med två- och tredagars turneringar för att avrundas med huvudtävlingen som varar i elva dagar! Ni förstår själva att bra kondition inte är helt fel. Eftersom snittamerikanen väger ungefär som en sabeltandad tiger, fast kanske inte fullt så muskulös, ger det mig klara fördelar. I ett spel med så mycket slump inblandat måste man ta vara på alla möjligheter.

Jag har även spelat lite golf och börja få hyfs på slagen då jag har ändrat mitt grepp. Henrik Stensson hade ett skönt uttalande för några år sedan när han var nere i en djup formsvacka under ett par år. Han sa att när det var som värst kändes det som om han skulle slå iväg bollen med baksidan av drivern från tee. Tyvärr känner jag igen mig.

Jag började också försöka lära mig japanska i höstas men det var milt sagt inte lätt så nu ligger det lite på is för tillfället. Men det är bara bra att sysselsätta hjärnan med lite nya övningar, så jag plockar snart upp det. För ett par år sedan hade jag en svacka i poker. Jag tog en liten paus och började träna kampsport samt köpte hem ett tjugotal böcker om allt möjligt, ingen skönlitteratur dock, som jag sträckläste. Efter någon månad började jag spela poker igen och vann konstant efter det. Det behövs lite annat parallellt för att jobbet inte ska kännas för monotont, vilket inom poker genast ger dåliga resultat.

Jag bestämde mig också för att spela lite mer poker den här veckan, arbeta fler timmar helt enkelt, eftersom det varit lite si och så med det på sistone. Det gick bra. Jag vann ganska hyfsat. Visst är det kul när det går bra på jobbet?

Nästa vecka åker jag till Helsingfors för en turnering. Det är efterlängtat eftersom jag alltid blivit väl omhändertagen där, samt att det ofta har gått väldigt bra resultatmässigt. Till Vegas siktar jag att åka runt den 20:e juni och stanna tre veckor. Inte mer, annars blir för mycket. Dels är sommaren fin här hemma..... hoppas jag, dels är det väldigt varmt i Vegas på sommaren. Förra året såg jag 52 grader celsius på termometern en dag. Man hoppar i poolen som håller 30 grader och den känns iskall pga temperaturskillnaden! Unreal, som jänkarna säger.

I en golftidning läste jag ett trevligt citat om vad en styrelsemedlem på Oakmont, där US Open i golf spelas nu i juni, ville att besökarna skulle känna efter en runda på banan. Han verkade mena det inte enbart för proffsen utan alla golspelande gäster på banan. Tilläggas ska att Oakmont är en erkänt svår bana.

"Jag vill att de ska sitta i sina bilar och skaka. Jag vill att tårar ska strömma nedför deras kinder"

En sann humanist!

I själva verket önskar jag detsamma om mina pokermotståndare...

Krönika 3 i SvD: Poker och moral

Finns det några moraliska betänkligheter med att spela poker och försöka vinna pengar från sina medmänniskor?

Tidigare, innan poker blivit så stort, hände det att jag fick den frågan ibland. Jag har aldrig haft något problem med det. Kan man vara med och rösta fram vår regering när man fyllt 18 och köpa sprit när man fyllt 20 så bör man ju få göra vad man vill med sina pengar när man nått vuxen ålder. Överhuvudtaget har jag ingen förståelse för överförmynderi. Vuxna människor får väl göra som de vill. Vill de betala dyra pengar för att lukta illa, få sämre hälsa och dö i förtid, låt dem göra det. Bryr man sig inte om den information som finns tillgänlig så varsågod, rök vidare. Tobaksbolagen tjänar fortfarande enorma pengar trots att ALLA vet hur skadligt rökning är.

Jag är emot förbud. Rökförbudslagen älskar jag dock eftersom den skyddar oss som inte röker, och biltullarna också eftersom det blir framkomlighet för oss som gärna betalar för det. Däremot anser jag att man ska upplysa och informera människor mer. Vi är trots allt kloka varelser och så småningom kommer vi att inse det. Se bara på utvecklingen när det gäller klimathotet. Stenarna börjar sakta rulla och i sinom tid kommer den här planeten att vara en bra plats att leva på. Om det inte är för sent.

Samma sak när det gäller spel. Vill vuxet folk spela och förlora, varsågod. Kan man inte kontrollera det så finns det behandlingar. Inser man inte det själv så hoppas jag att det finns vänner och anhöriga som kan hjälpa en till det. De som inte har det får kämpa. Vi förbjuder ju inte folk nöjet att ta ett glas vin till maten bara för att några faller igenom och står och skakar utanför systembolagets portar vid öppningsdags.

Vad vi ska vara rädda om är våra barn och tonåringar. De är lite för lättpåverkade och har för lite erfarenhet att sätta referensramar. Jag läste en bra bok av Dave Grossman, "On killing", om det psykologiska priset vårt samhälle får betala för att utbilda soldater att döda i krig. Grossman utvecklar även sina tankar om hur dagens ungdomar blir avtrubbade av allt våld de växer upp med i media, tv-spel etc. Intressant läsning.

Jag har ett fåtal gånger spelat med spelare som förlorat alldeles för mycket. De har haft framgångsrikt företag, stabila familjeförhållanden (åtminstone utåt sett) och ändå blivit så besatta av spel att de raserat allt. Det har ärligt sagt inte känts bra att spela med dem, men vad skulle jag göra? Om jag slutat hade spelet ändå fortsatt, och jag måste ju jobba. Ibland har jag pratat med dem och försökt få dem att tänka efter, men det är ganska lönlöst. Oftare har jag försökt hjälpa dem att bli bättre spelare. Gett dem råd när de frågat om de spelade rätt i någon situation. Eftersom de ändå inte slutade spela kunde de kanske utvecklas en aning, och sluta jaga hålstegar. Därigenom skulle de inte förlora så våldsamt mycket, och fort.

För många år sedan spelade vi på Kort-Oxen, en klassisk klubb vid S:t Eriksbron. Vi spelade mörkpoker samtidigt som en pokertävling höll på att avslutas. De var bara tre kvar i tävlingen och det dråpliga var att de var absolut drängfulla. Alla tre var duktiga pokerspelare, men kanske inte lika duktiga beträffande sina alkoholvanor. De var så berusade att de knappt kunde stå upp. En spelare vid vårt bord var synnerligen uppspelt och ropade flera gånger att vi höll en plats öppen. Vi kan kalla honom Råttan. Den här spelaren är i mina ögon en väldigt obehaglig typ som inte drar sig för något om han kan vinna på det. Jag har alltid avskytt honom och det är han medveten om. Antagligen är jag den enda levande personen i Stockholm han inte frågat om han kan få låna av.

Efter ett tag gick Råttan iväg en stund samtidigt som Pianisten vann tävlingen. Pianisten var en duktig spelare men nu var han så full att han hade svårt att sitta upp. Jag pratade med honom och bad att få låna lite pengar. "-Hur mycket?" frågade han. "-Hur mycket har du?" frågade jag. Han tog fram sedelbunten ur fickan och sa att han hade ungefär 40 000. "-Jag behöver låna 39 500, så kan du behålla en femhundring till taxi och ett par sista öl." sa jag. Först såg han förvånad ut, men efter ett par sekunder gick det upp ett ljus för honom (trots 4 promille i kroppen). Han log och gav mig hela bunten utom femhundringen.

När Råttan kom tillbaka började han tjata på Pianisten att han skulle hoppa in i spelet. Råttan hade ju hållt en stol så varm och fin till honom. Pianisten svarade att han inte hade några pengar eftersom han lånat ut allt till mig. Om blickar hade kunnat döda hade jag blivit en svart fläck när Råttan vände sig om och stirrade på mig. För honom var det fullständigt obegripligt, för att inte säga skandalöst, hur jag kunde göra så. Jag njöt i fulla drag av att se hur det bubblade i Råttan.

Visst vill jag vinna i poker men inte till vilket pris som helst.

Krönika 2 i SvD: Pokerproffs

Varför blir man pokerspelare på heltid?

Det finns väl lika många svar som det finns pokerspelare, alla har sina anledningar. Själv trodde jag att jag spelade för att det var lättförtjänta pengar och att jag var fascinerad av spelet. Efter ett tag insåg jag dock att om man vill tjäna stora pengar ska man syssla med annat. Egna företagare, finansmän och börsmäklare har betydligt större potential för stora inkomster. Visserligen är det också yrken med hög stressfaktor, men pokerspel är ingen dans på rosor för ditt nervsystem. Det är både lambada, rock'n'roll och taktlöst träben ibland. Jag har sett en hel del spelare som inte klarar av pressen och tyvärr är risken stor för utbrändhet, magsår och olika former av missbruk.

Missförstå mig rätt nu. Jag försöker inte brännmärka poker. De här problemen gäller ju även många andra yrkesgrupper, men för att lyckas i poker måste man inse att det är svårt.

Personligen anser jag att två faktorer är extremt viktiga vad beträffar möjligheten till succé. Disciplin och att hantera sin bankrulle, d.v.s. sin spelkassa, på rätt sätt. Disciplin innebär att spela när man mår bra, är utvilad och opåverkad. Att hantera sin bankrulle, s.k. money managment, innebär att man alltid spelar på en komfortabel nivå där man har råd att förlora max 10-20 procent av sin totala spelkassa. Förlorar man mer än så måste man gå ner i nivå. Många spelare inser inte hur viktigt det är och kommer oundvikligen att förlora allt. Svårt att jobba om man inte har några verktyg. Ungefär som som att bryta armen om man är violinist.

Jag har intresserat mig mer och mer för psykologi de senare åren. Inte enbart för pokerns skull utan även på det personliga planet, och börjar komma till en del insikter. Dels har jag ett behov av kickar som jag tillfredställer genom bl.a. poker. En fara i det är att kicksökare ofta måste öka dosen för att känna kicken, men det klarar jag av att hantera bra. Många klarar inte det och då är vi tillbaks vid min poäng om bankrulle. Man spelar högre och högre för att få kicken.

Jag har även ett väldigt stort behov av att få styra själv, en frihet att välja när, hur och var på mina villkor. Då är ju pokerspelare ett ganska lägligt yrke eftersom jag alltid har haft svårt med auktoriteter. Det vet mina lärare i skolan, lumpenbefäl och tidigare arbetsledare mycket väl, de som kommer ihåg. Jag har alltid varit väldigt ifrågasättande, både på gott och ont. I skolan fungerade det eftersom en BRA lärare vill att eleverna ska ifrågasätta, men när jag gjorde militärtjänst....oj,oj,oj. Vi kan väl lugnt säga att armén inte är bästa forum för nytänkande och innovativa idéer.

Nu väljer jag dock tider och platser själv när jag ska arbeta. Den senaste veckan har varit ganska lugn. Tidigare i vår har jag rest väldigt mycket men i maj kommer jag stanna hemma hela månaden, så nu passade Lena på att åka till Moskva och hälsa på lite vänner. Det innebär att jag varit hemmapappa en vecka och umgåtts bara med Emma. Ibland är det också skönt att ta en paus från pokern och ladda om. Fantasi och inspiration är en viktig del av spelet och då bör man ju inte spela dygnet runt så att man blir less på det.

Emmas klass hade vernissage i tisdags och efter det gick vi ut sköt upp raketer. Barnen hade tagit med sig PET-flaskor som de målat och klistrat på fenor. De var väldigt lika gamla 60-talsraketer. De hällde i en skvätt vatten och satte i en kork. Sedan stack de en nippel igenom och började pumpa med en cykelpump. Raketen var konstruerad så att flaskan var upp och ner, för er med dålig fantasi. Medan jag tittade på kom jag att tänka på likheten med vissa pokerspelare. När trycket blev tilläckligt stort åkte korken ur och raketen for iväg uppåt för att sedan kraschlanda några meter längre bort. Kvar blev bara en blöt fläck på byxbenet.

Krönika 1 i SvD: Tävlingsinstinkten

Hej, jag har smickrande nog blivit ombedd att skriva en krönika i SvD. Eftersom det är min första artikel tänkte jag att det vore passande med en liten introduktion.
Jag heter Peter Eichhardt och föddes för 41 år sedan i Eskilstuna, av alla ställen. Mina föräldrar flydde från Ungern -56, träffades här, gifte sig och födde tre barn. Vi växte upp i en väldigt harmonisk miljö ute på skånska landsbygden. Jag idrottade otroligt mycket och hade väldigt lätt i skolan under hela min uppväxt. Tävlingsinstinkten har alltid funnits hos mig och med tanke på min studieförmåga såg mina föräldrar fram emot en trevlig akademisk karriär för min del.

Men någonting hände på vägen. Jag blev inte läkare eller jurist, utan jag blev pokerspelare. Ve och fasa! Vad var det som gick fel?


Jag började spela poker -91 och insåg ganska snabbt att jag kunde vinna på spelet i längden. Visst hade jag mina bakslag, som alla andra på den tiden, men i stort sett levde jag på att spela poker. Inga stora pengar, men tillräckligt. Jag har gjort två uppehåll, ett på tre år i Ryssland och ett på 1.5 år på Malta då jag sysslat med spelrelaterade yrken, men jag har snart varit tillbaka vid pokerborden. Ärligt talat var mitt yrkesval inget jag talade högt om de första tio åren, folk hade ändå svårt att tro att det var sant. De sista 4-5 åren har det dock som ni alla märkt förändrats en aning.

Pokern har fullständigt exploderat och nästan överexponerats i massmedia. Det skrivs om snabba pengar, stora turneringsvinster, champagnefester på rivieran, kändispoker, unga killar som blivit mångmiljonärer, unga killar som blivit skulsatta upp över öronen (det är oftast just unga killar som rör sig mellan ytterligheterna), om så kallade "superproffs" (vad nu det ska innebära?) o.s.v.

Mycket av det som skrivs är i mina ögon väldigt onyanserat. Dessutom är det en försvinnande liten del av sveriges flera hundra tusen pokerspelare det skrivs om. Klart är att det blivit mycket lättare att vinna, och ibland vinna stort, för de som har talang och förmåga. Det tack vare att så mycket mer pengar kommit in i systemet de senaste åren, men den absoluta majoriteten vinner lite grann eller förlorar lite grann varje månad. Många spelar också huvudsakligen för att de tycker att det är kul, ungefär som att lira golf eller schack.

Tyvärr har staten en annan inställning och menar att all poker som spelas utanför statens egna casinon är illegal. Det medförde att det svenska mästerskapet fick läggas i Estland, för att inte riskera en razzia från polisen. Ännu absurdare blev det när norrmännen lade sitt mästerskap på svenskt casino i Göteborg!

Jag åker runt på diverse turneringar, mestadels i europa, men även till Las Vegas med jämna mellanrum. Det har nog blivit uppåt en trettio resor till nevadaöknen sen jag började med poker. Har ni aldrig varit i Las Vegas kan jag rekommendera ett besök, även om ni skulle vara helt ointresserade av spel. Staden är nästan surrealistiskt olik alla andra, och vad beträffar utbudet av restauranter, nattklubbar och shower är den oslagbar.

Jag försöker dock hålla mig i europa eftersom staten i sin förtvivlan att behålla spelmonopolet vägrar erkänna poker som ett skicklighetspel. Det har istället blivit klassat som lotteri och har man vunnit på en lott inom EU anses man ha betalt skatt i det land man köpte lotten, enligt ett beslut i det s.k. Lindmanmålet. Staten har målat in sig i ett hörn och alla pokervinster inom EU är beskattade och klara.

En annan anledning till att jag föredrar europaresor är närheten hem. Min sambo Lena och vår dotter Emma har muttrat en del om att jag är borta mycket, och är man då bara några timmars flygresa hemifrån är det ju bara att boka om biljetten så fort man är utslagen ur turneringen. Dessutom älskar jag de olika städerna med allt vad de har att erbjuda i museiväg (Van Gogh museet i Amsterdam, en av mina favoritplatser på jorden), restauranter och golfbanor. Jag reser på 12-15 olika tävlingar varje säsong.

Du är alltid välkommen och ställa frågor om du skulle få syn på mig på stan. Jag kan erkänna att frågorna blivit lite fler från Emmas skolkompisars föräldrar, jag menar pappor, de senaste åren. I synnerhet sedan jag har synts lite då och då på TV i diverse pokerprogram. Nuförtiden känns frågorna inte misstänksamma längre, mer nyfiket intresserade.

När till och med min pappa ringer och berättar med stolthet att släktingar i Ungern sett mig på någon sportkanal, känns det som om jag slipper höra vad jag ska bli när jag blir stor. Åtminstone ett tag.

Fast å andra sidan kanske arkitekt skulle vara något...