Hälsningar från San Fransisco

Här är min underbara solstråle Emma som förgyller och stjäl fokus i alla fotografier. Förvisso har pokern gått lite trögt för mig på sistone, men innan ryktesspridningen sätter igång vill jag å det bestämdaste dementera att det skulle vara jag i bakgrunden...

Hellmuth visar klass...

Det här är kanske det roligaste videoklipp jag sett om en pokerhand!


Phil Hellmuth är som alla pokerintresserade vet (som inte bott under en sten i skogen) en gnällspik i världsklass. Jag spelade mot honom första gången 1992 och han har alltid varit sig lik. Hans beteende i mina ögon har alltid varit patetiskt. Många tror ju att det bara är spel för galleriet, att han cementerar sin image som "bad boy". Efter diverse incidenter oss emellan är jag inte lika övertygad.


Det ska tilläggas att jag inte tycker han är elak, bara omogen. Som en stor bebis som fått för lite kärlek som barn och nu kräver all uppmärksamhet.
En som gillar att häckla Hellmuth är Daniel Negreanu. Han skrev ett blogginlägg som jag länkade till här för ett par år sedan som var ganska träffande. Vi kan konstatera att efter twitters genomslag har det runnit ännu lite mer vatten under broarna.


Jag är väl ingen name-droppare i Hellmuths klass men i början av 2000-talet åkte jag ett par gånger till Tunica, som jag nämnde i januari. En av gångerna åkte jag och Martin de Knijff med Negreanu och några till i en limo till Memphis  någon timme bort för att kolla på lite NBA-basket. Vi hade grymma biljetter på femte rad och gick på match-golvet för att komma till platserna. (Jag kan meddela att när Yao Ming satt på bänken var vi lika långa.)


I limon snackade vi en del om Mats Sundin (Negreanu växte upp i Toronto) och Phil Hellmuth. Daniel berättade då att Hellmuths fru var psykiater vilket fick oss allihop att bryta ihop av skratt. Tänk er själva att ha en tung åttatimmarsdag på jobbet för att komma hem till sexton nya...


Lustigt nog var det just en Tunica-resa jag gick ut och tog en öl med mr.Hellmuth. Jag, Surinder Sunar och en annan engelsman fick vårt flyg försenat 5-6 timmar och återvände till Memphis för att ta en öl på The Peabody Hotell. Självklart stötte vi på Phil i lobbyn då han bodde där. Jag försökte hålla mig i bakgrunden då mina känslor, som ni kanske förstått, inte är helt positiva för honom. Phil var ensam och sällskapssjuk så han slog följe med oss. Suck...jaja, jag fick väl hålla god min. Efter att tag gick vi ut på den kända bluesgatan Beale Street och tog in på ett par barer.


Det otroliga var att Hellmuth var som förbytt! Trevlig, bjöd på öl och frågade om hur det var i Sverige. Vi pratade om tjejer, mat, musik ja allt förutom poker. Jag var helt överväldigad! En sansad och trevlig Phil Hellmuth. Även om jag hade svårt att greppa det lärde jag mig i varje fall en sak; honom blir man aldrig klok på...


Robert Varkonyi slog i en berömd hand ut Hellmuth ur WSOP 2002 när det var c:a 60 spelare kvar med QT mot Phils AK. Efter det lovade Hellmuth i kommentatorsbåset att han skulle raka sitt huvud om den åsnan vann. Varkonyi vann ju såklart och hedersamt nog höll Hellmuth sitt ord och lät sig bli rakad, bl.a. av Varkonyi, vilket kan ses här (ganska intressant artikel för den delen).


Ett halvår senare satt jag och Hellmuth vid samma bord i Five Diamonds main event på Bellagio. Jag höjde med QT och Phil höjde om mig. Just för att det var QT kunde jag inte hålla mig utan gick all-in. Phil synade efter ett tag med två åttor eller sjuor och började med en tirad om hur han fångat mig etc. när han fick se mina kort. Givetvis kom det en dam och jag slog ut honom. Tonen blev lite gällare nu och jag fick höra alla möjliga kombinationer med euro-, scandi-, moron och idiot i dem medan jag med fruktlösa ansträngningar försökte hålla tillbaka ett leende. I vissa lägen lägen går det inte att hålla ett pokerface...


Det kommer ni också att se på Hellmuth ju längre videon rullar. Det börjar med att jag tycker han gör något väldigt fult och oetiskt genom sitt snack. Just för att det är fisken vid bordet han fått på kroken som dessutom visat att han har en hand. Han kommer inte att lägga sig vad som än händer. Men straffet kommer för den gode Hellmuth medan Negreanu, Laak och Tony G ivrigt hejar på. Hellmuths pinsamma bortförklaring medan Tony G sitter och hetsar rundar av en makalöst rolig videosnutt. Obetalbart!

Groggy

"Du somnar snart". Jojo, tänkte man och sedan vaknade man en timme senare. Tänk om man kunde sova/somna lika enkelt varje gång. Allt verkar ha gått bra. Ingen smärta alls än så länge. Peppar, peppar...

Jag kör Hannibal Lecter-looken tills vidare.

Hårt virke i Eichhardt! (=Ekhård)

Om en månad har det gått 16 år sedan jag blev utsatt för en set-up och överfallen av tre amatör-rånare (tack och lov) i min lägenhet när jag bodde i S:t Petersburg. Efter en kort fight i hallen försvann de iväg utan fullbordat uppdrag. Jag hade för mig att jag skrivit om det tidigare, men det visade sig att det var något jag berättat om i ett par intervjuer. Bland annat i FirstPoker och av Erik på Poker.se. Själva intervjun på Poker.se kan ni läsa här.


Bortsett från att min besökande ex-flickvän kanske blev traumatiserad (förlåt Gunilla, jag vet att jag sa att det helt ofarligt i S:t Petersburg) blev resultatet av den lilla episoden följande: jag lärde mig en läxa för livet (vilket kanske räddade mitt liv en månad senare i Las Vegas) och jag fick ett avsparkat näsben.


Rånförsöket inträffade en fredag eftermiddag och ett 800-dollars entimmesbesök senare på American Hospital stod jag med några usla tandläkar-röntgenbilder och en karta med smärtstillande tabletter i panodilklassen. Min normalt stora näsa var vid det här laget dubbelt så stor...


Vi flög hem dagen efter och på måndag åkte jag till Karolinska i Solna. Under hela den här tiden tog jag inte en enda tablett av något slag. Jag hade faktiskt inte ont trots att jag var helt blå under ögonen och hade en jättesvullen näsa.


Min käre pappa ringde för ett par dagar sedan för att gratta Lena som fyllde år och när vi småsnackade berättade han att han hade fastnat med foten i golvet när han spelade pingis med gubbarna. Han är 81 år och still going strong! Tyvärr ramlade han baklänges och tog emot fallet med sin fria hand. Det gjorde lite ont men wtf, han hade ju match på gång!


Väl hemkommen var handleden rejält svullen. Hans sambo övertalade honom att åka till vårdcentralen. Läkaren tittade på den i några sekunder och konstaterade att den var bruten. Bara att åka och gipsa!


Likadant med Emma när vi var i Sälen när hon var 6-7 år gammal och stackaren lyckades bryta benet i första åket i backen! Hon grät i princip ingenting på hela tiden. Det verkar faktiskt som vi i familjen Eichhardt har hög smärttröskel.


Varför skriver jag om det här?


Jo, när jag kom till Karolinska frågade de om jag ätit eller druckit något på morgonen. Efter ett negativt svar av mig opererades jag direkt under narkos. 


(Edit: det var inte narkos, utan jag fick en rejäl salva morfin och lokalbedövning. Men jag fick påbackning 2 ggr intravenöst av något bedövningsmedel.)

Det hjälpte tydligen inte... Jag vaknade två gånger under operationen av att läkaren, med hammare och mejsel, prickade rätt på alla nervtrådar som fanns i näsan. Så jag fick högre dos, och igen. När jag rullades ut därifrån hade jag tydligen sjungit, om inte vackert men högt och gärna. Sköterskorna tyckte jag var oerhört underhållande...


Den operationen var fruktansvärt smärtsam. Den var provisorisk och när allting läkt var det meningen att jag skulle dit igen för att korrigera min sneda näsa en månad senare. Eftersom näsan fortfarande pekar åt höger förstår ni hur sugen jag varit på den korrigeringen...


Men nu ska den ske!


Efter 16 år står jag inte längre ut med halvtäppt näsa varje gång jag går och lägger mig, så i morgon lägger jag mig under kniven för att styra upp näsväggen. Att själva näsan ska bli rak är inte sannolikt efter alla dessa år, men det kan bli en bonus fick jag höra av läkaren.


Som jag tidigare proklamerat ska det mycket till för att skrämma upp mig, men jag måste tillstå att jag är en aning...spänd. Jag kanske skulle sätta telefonen på inspelning ifall jag börjar sjunga igen?

 Vi får se om det blir något rakare.

Jim Carrey

Det har blivit mycket poker de senaste veckorna, fast utan tillräckligt bra resultat. Ibland känns det som om man kört fast, men det är bara att kämpa vidare. Något uppehåll brukar jag dock göra för att ladda batterierna. Ett sådant gjorde jag i veckan. Så till den grad att helt glömde bort att Nordic Masters spelades i Stockholm!


Upptäckte det först när Lodden skrev på facebook att han skulle åka och spela den i Stockholm. Visserligen tänkte jag inte spela main event ändå, eftersom jag tycker det är för dåligt värde med så hårt motstånd. men några sido-tävlingar hade det nog blivit. Jaja, det går fler tåg.


Helt fritt från poker blev det inte under de spelfria dagarna då jag läste lite pokerböcker, men ändå. En natt kollade jag på något klipp, sedan något till, sedan något annat på youtube. Ja ni vet hur det kan bli... Ganska snart hade jag börjat kika på videoklipp med Jim Carrey. En 6-7 timmar senare hade jag sett de flesta med honom som var sevärda. Tyvärr saknade jag flera berömda klipp från Oscars-galan där han med briljant humor ondgör sig över hur han alltid blir förbisedd av juryn.


Ett helt otroligt klipp är från 2004 när han håller "tal" till Meryl Streep när hon får "Life achievment award" av AFI. Tyvärr är bildkvalitén usel. Jag har inte kunnat hitta något bättre, men den är väldigt sevärd.





Snacka om att vara orädd! Meryl Streep är sannolikt den största skådespelerskan som vi upplevt och när hon får ett enormt hedrande pris kliver han bara in och fullständigt... ja, vad ska man säga?


Hur kan man inte älska Jim Carrey?


När man sett en massa klipp och intervjuer inser man också att han förutom att vara galet rolig har ett briljant intellekt samtidigt som han varit sökande. Han har läst massvis med böcker om självhjälp och psykologi.
Lång, snygg, framgångsrik, smart, sjukt rolig och ändå en aning sårbar. Det verkar som han har ett bra recept på att röna framgång hos det motsatta könet...


Vad som slog mig när jag såg några intervjuer i början av hans karriär var hur hans klassföreståndare hade uppfört sig när han gick i skolan.
Givetvis har Jim Carrey ADHD eller någon annan form av bokstavskombination så han kunde ju inte sitta still eller hålla tyst på lektionerna.
Istället för att försöka motarbeta och kväsa all den energi han bubblade av, och därmed kanske skapa ett stort problembarn, gjorde hon något alldeles genialiskt.


Om Jim lovade att vara tyst, sköta sig och göra sina uppgifter så skulle han få de sista 15 minuterna av skoldagen, varje dag, där han kunde få uppträda och hålla låda inför klassen. Så fort lille Jim var klar med sina uppgifter satt han och filade på sin show varje lektion, och ju fortare han blev klar desto mer tid över för att jobba på sitt manus. Är det inte fullständigt lysande?


Det kanske var tack vare henne alla vi andra fick uppleva Jim Carrey som det galna komiska geni han är? Tänk om det kunde finnas ännu lite fler lärare med den insikten?

Zürich

Vi fortsätter med förseningarna...fast bara en timme den här gången. Jag lyckades faktiskt sova en del mellan bokläsandet. Kom på att jag har en annan bok väntande där hemma.


Den lär inte vara långtråkig...

Det fanns lite goda viner på Zürichs flygplats. Jag gillar både Petrusen och Tsarens skumpa. Behövs lite mer cash bara...


Ärligt talat visste jag inte att schweizerfrancen var starkare än dollarn! Länge sedan jag höll på med den valutan. (gamla, hederliga rysslandstiden...)

Sao Paolo-vandring

 

Eftersom Morumbi var öppet till kl 22 började jag i andra änden. Tyvärr var alla museerna stängda eftersom det var måndag så det blev inget besök på MASP, utan jag åkte istället till centrum för att kolla på Edificio Copan ritad av Oscar Niemeyer på 1950-talet. Det var en av de största lägenhetsbyggnaderna då och trots att den är nergången och inte lika imponerande idag kan jag se storheten i arkitekturen.


Den ligger mitt i centrum av Sao Paolo som är en väldigt sliten och skruffig stadsdel och taxi-chauffören hade inte en aning om var det låg. Jag gick runt lite och med lite intuition och en dålig turistkarta hittade jag rätt till slut. Jag tog några bilder och sedan fortsatte jag rundvandringen i centrum.

Edificio Copan

Centrala Sao Paolo är inget turistvänligt ställe med tung trafik, slitna kvarter och massvis med hemlösa och alkoholister. Efter ett tag började jag gå mot en gata som heter Higienopolis som låg någon kilometer bort. Där var det bättre med mer träd och växtlighet som kantade gatan. Husen är fortfarande mestadels från femtio-talet men här var de i välbehållet skick. Centrala Sao Paolo måste ha varit en dröm för arkitekter för 60 år sedan.


Efter en tonfisksallad till lunch (öppna salladsbar är ingen bra idé än i Sao Paolo då brassarna verkar älska all sin mat friterad, stekt och med smält ost över) tog jag en kaffe med liten chokladbrownie på ett lugnt ställe med utomhusservering. Inte helt förvånande var det Starbucks... (de har en förmåga att hitta de bästa ställena)

Jag hoppades att det var av medicinska skäl men hon tog av dem efter ett tag. Ville väl inte smutsa ner tassarna i början..

Fylld med energi fortsatte jag min fotvandring i några timmar till innan jag gav upp vid åtta-tiden då det började mörkna och jag befann mig på Rua Oscar Freire som ska vara fina gatan med lyxbutiker. I mina ögon var den inget märkvärdigt men jag kanske var färgad av tröttheten och det faktum att det började mörkna. Jag tog en taxi till Morumbi för att göra de sista inköpen. Trots ytterligare en kopp kaffe fanns det dock ingen energi kvar. Jag kom tillbaka till hotellet vid halv elva och när jag räknade bort 1,5 timme för fikapauser innebar det att jag hade knallat omkring i åtta timmar till fots. Vi får se hur fötterna mår idag...

Om några timmar flyger jag hem igen. Att spendera en halv dag i flygplan är väl inget man ser fram emot men vägen ner läste jag en bok som var så bra att jag tänker läsa den en gång till. Utan tvekan en av de bästa psykologi-böckerna jag läst. Rätta det. Den bästa, med tanke på vad jag sysslar med. Jag kanske till och med avslöjar vad den heter en vacker dag...


Tills vidare får ni hålla till godo med den här lysande artikeln om PL Omaha, skriven av en före detta Hold'em-spelare.

Sao Paolo - söndag

Efter att ha tränat och spelat lite poker online på lördagen kände jag att energin tog fullständigt slut på kvällskvisten. Därför blev det varken karnival- eller nattklubbsbesök. Av någon anledning vaknar jag efter bara 5-6 timmars sömn de senaste veckorna och känner att jag sovit klart. Inte råpigg men ändå inte trött, så jag ser ingen anledning att försöka sova vidare. Facit blir att efter någon vecka saknas en hel del timmar och då kanske det blir lite längre sömn. 


På söndag morgon var jag lite piggare och knallade iväg till ett köpcentrum som heter Morumbi shopping och låg c:a 20 minuters promenad från hotellet. Jag glömde datormusen hemma och jag hatar att använda musplattan. Ingen fara sa de i receptionen, "på Morumbi finns det mesta, det är ganska stort".


Ganska, som i att Maracana-stadion var ganska stor på 1900-talet. Det kändes som att varje våning hade ungefär samma golv-yta som hela NK och jag fick aldrig kläm på hur många våningar det var, minst fem i varje fall. Jag kom dit vid halv elva-tiden men det var oroväckande lite folk. De kanske öppnade elva?


Jag gick runt och orienterade mig samtidigt som jag försökte logga in på deras wifi, vilket inte gick så bra. Det började sakteliga strömma in folk men klockan elva öppnade inget. Okej, jag får väl vänta till tolv då när det öppnar, tänkte jag. Jag skulle spela en större satellit klockan två, så då behövde jag vara på hotellet.


Efter ett tag fick jag syn på en anställd med headset som var vakt/informatör och frågade var vissa butiker låg och om de öppnade tolv. Nej, butikerna öppnar klockan två! Men restaurangerna på bottenvåningen öppnade nu.
Min portugisiska är inte den bästa men jag brukar ta mig runt med en salig blandning av olika varianter.


Klockan två! Jahapp, brassarna var tydligen inte morgonpigga... Nere i källaren började det dock fyllas upp rejält med folk som tog en söndagslunch innan shoppingen. Turligt nog insåg en elektronikbutik, FNAC, som låg där nere potentialen och öppnade redan tolv. Jag fick tag i min datormus och en mango-smoothie senare traskade jag tillbaka till hotellet. Flipflop och bikini-inköp till flickorna där hemma fick vänta till måndagen.


Satelliterna gick sådär och jag funderade på att återvända till Morumbi när jag avslutat dem, för att få shoppingen avklarad. Ett rejält åskväder med biföljande ösregn fick mig raskt på andra tankar och det blev en kväll med onlineturneringar framför datorn. Den nyinköpta musen visade sig inte vara en turmus... i vilket fall hade den ingen nybörjartur, men den får fler chanser!


En "lustig" hand som uppstod var följande:
Jag var väldigt aggressiv vid ett löst bord så följdaktligen var det inget konstigt att vi hamnade all-in innan floppen i en JÄTTE-pott med följande händer.
Jag hade JJ, mr X hade TT och mr Y hade AK.
Floppen kom AT8.... suck, det gick inte den här gången heller.
Turn var en knekt! Tjohoo, det gick visst det!
Sista kortet var givetvis en dam för att testa min mentala stabilitet, och nej det gick tydligen inte den här gången. Men nästa gång, då jävlar får musen visa vad den går för!


Idag blir det åter Morumbi (de öppnar 10 på vardagar) och om jag hinner: Museu de Arte de São Paulo.

En elektrikers våta dröm...eller mardröm?

Bra förutsättningar för cyklister. Kanske bara på söndagar?

Var kissar toffelhjältar?

Någon hade haft kul med klipp o klistra i omslagspapper. De har byggt en hel stad.

Sao Paolo dag 1

Det märks att organisationen bakom PokerStars liveturneringar är väl intrimmad nuförtiden. Allting med turneringen har fungerat smärtfritt. Pokerrummet är en stor balsal som ligger 50 meter från hotellhissarna. Högt i tak, bra ljus och gott om plats mellan borden. En aning svalt men rutinerat tar man med sig ylletröjan. Rökning endast tillåten utomhus är perfekt så ingen rök sipprar in i korridoren utanför pokerrummet.

En aning snålt dock att man måste betala för vatten och kaffe, men och andra sidan minskar det okynnesbeställning och nedskräpning överallt runt borden. Utbudet av smörgåsar gick kanske inte fullkornets tecken heller, så jag stod över trekanterna av vitt bröd med en ostskiva i mitten.

Vad beträffar turneringen är det mesta utomordentligt: bra struktur med entimmes-perioder, kompetenta dealers och mycket rutinerade ledare. Flera var med på Bahamas såg jag. Upplägget med 15 minuters paus varannan timme tycker jag är lysande. Bra regler vad beträffar användandet av mobiler etc. 

Sitter du inte på din plats när dealern ger första kortet på en ny giv är din hand död, och det genomförs med förvånande auktoritet. Jag menar, vi är i Sydamerika!

Oh, javisst! Turneringen startade "klockrent" på utsatt tid klockan tolv. Ursäkta mig? Vi är ju för fan i SYDAMERIKA! Vad har hänt?

Enda möjliga smolket i bägaren var att det såg ut som att de hade samma marker i sidoturneringarna som i huvudtävlingen, vilket aldrig är bra med avseende på ökade fuskmöjligheter.

Bortsett från det. Idel positiva förnimmelser. Jag tänker definitivt åka på fler av de här välorganiserade turneringarna. Hur var det nu med SM egentligen...?

Pengar att tjäna finns det på allt pokerrelaterat. I pausen c:a 40 ggr mer  personer.

Bara en del av pokersalen.

Hur gick det då med mitt eget spel? Nja det var ingen av mina lyckosammare turneringar. Om ni har följt mig på twitter vet ni ungefär hur dagen såg ut. För er andra latmaskar tänker jag inte upprepa mig förutom några händer.

I åttonde nivån spelade vi med 400-800 i mörkar och 100 i ante. Jag satt vid ett hyperaggressivt bord och fick ospelbara händer medan jag blödde iväg marker. Slutligen fick jag läge när bordets galning slog om till 2000 för 84:e gången i rad och alla passade till mig på lilla mörken. Jag hade 9000 kvar och ställde in allt med AT. Galningen hade 88 och synade men jag träffade AA9 på floppen och dubblade upp.

Handen efter slår en ung, ganska tight kille om till 2300 UTG. Alla passar till mig och jag har KK på knappen. Jag ville bara syna men blindarna var väldigt lösa och jag ville inte se en flop på fyra spelare. Dessutom antog jag att UTG-höjaren borde ha en stark hand från den positionen på ett så vilt bord, så jag slog om till 6000. Tyvärr passade han och det kanske hade varit bättre att bara syna?

Nu hade jag 24k och fick JJ handen efter. Den här gången höjde UTG, som var en svag och hyfsat tight kille till 2800. Jag synade och floppen kom 378. Nu betade han 6000 utan att blinka och jag följde inte min magkänsla tyvärr. Jag kännde lång väg efter tusentals timmar i liknande situationer att mina knektar inte stod, men någon fåfäng del av mig hoppades naivt att eftersom han var latino...osv, så jag ställde in hans sista 13k och önsketänkte att få se hans par i tior.

Inte helt förvånande hade hans tior formen av AA...

Jag hade 5000 kvar, dubblade upp en gång och fick slutligen in allt, 7500 med AT mot en kille som höjt med 78 och hade för bra odds (5 för att vinna 17) för att kunna lägga sig. Floppen kom 872 och jag önskade bordet "suerte" (jag tror det betyder "lycka till", men hoppades i själva verket "ni kan dra åt helvete, era jävla kastanjetter") innan jag värdigt gled iväg till restaurangen och smaskade i mig en dubbel portion vanilj- och chokladglas.

Så det är hög tid att gå till gymmet och bränna lite kolhydrater idag!

Frukost

Jag sov väldigt gott i nästan 10 timmar. Sängen får betyget 7,5 på en tiogradig skala. Det är MVG. Jag kan bara minnas att jag haft en tiopoängare en gång och det var på Marriott i Phuket. Min egen Hästens kommer bara upp i nio, tyvärr. (samma som Wynn för den delen). Jag kanske låter som prinsessan på ärten men efter att ha sovit på fler obskyra parkbänkar, busshållplatser, parkeringsgarage (under fronten på en bil...) och järnvägstationer i mina resande ungdoms dagar än halva svenska folket sammantaget, vet jag att uppskatta en riktigt bra säng!


Jag gled ner för lite frukost halv elva. "Stängde kl.10" sa servitören (manligt kön). Ingen chans för ett undantag, fast maten stod framme. Det fanns dock en annan frukost på en högre våning sa han. I receptionen hörde jag mig för. "Vilket rumsnummer har du?" kom motfrågan. Jag började med tolv (våningen) och letade någon mikrosekund efter de övriga två siffrorna, men redan där såg jag i ögonen på receptionisten att det var inte rätt svar. Jahapp, det var tydligen en speciell VIP-frukost.


"Jag ska göra ett undantag för dig idag och se till så att du kommer in. Men bara idag." sa receptionisten (kvinnligt kön) Charmen funkar tydligen fortfarande bättre på det motsatta könet...


Så mycket bättre var inte frukosten där men nu är jag i varje fall lagom påfylld med energi.


Undrar hur rummen ser ut på de bättre våningarna när mitt standardrum är så här pass stort?

Nej, nu är klockan 12 här. Dags att gå och kriga. Vi hörs! Twitter

Ankomst till Sao Paolo

Jag satt i telefonkö i en timme på tisdag för att få besked om mitt pass var klart. Solnapolisen vägrade även svara på onsdag morgon så jag åkte dit på vinst och förlust och hoppades passet skulle ligga där och vänta på mig.


Jomenvisst gjorde det och poliskonstapeln bad med röda kinder om ursäkt och mumlade något om knas med sms-utskicken...


Väl ute på Arlanda konstaterade jag lugnt (Lena inte lika lugnt) att min flight med Swiss till Zürich var inställd. Som tur var skulle flyget till Sao Paolo inte gå förrän tre timmar efter jag, enligt planeringen, anlänt dit. Jag skickade hem Lena och sa att det skulle lösa sig. När reseagenten för Swiss höll på att boka om min biljett till Zürich frågade jag varför det var inställt. Strejk kanske?


Nej, det var snöstorm i Zürich kom svaret. Jag påpekade lite lätt att det kanske inte var så smart att boka mig dit då... Ånyo ett par röda kinder senare hade jag fått en ny bokning med Lufthansa via Frankfurt till Sao Paolo.


Givetvis var den flighten försenad med fyrtio minuter och eftersom jag bara hade en timmes marginal till anslutningen började jag mentalt förbereda mig för en härlig övernattning på ett sexigt flygplatshotell i Frankfurt.
Som tur var verkade snöstormen blåsa åt rätt håll i centraleuropa för vi flög in hela förseningen och Sao Paolo-resan var aldrig i fara...


Så nu är jag här för första gången! Det som slog mig var hur otroligt grönt allt var. Överallt där det inte fanns bebyggelse växte det så det knakade. Jag antar att det tropiska klimatet kan spela in... En liten halvtimmes tur från flygplatsen till hotellet töjdes ut till 1,5 timme och man insåg att Sao Paolo är en STOR stad med all den långsamma trafiken.
Det var faktiskt första gången jag sett parasollgubbarna stå och sälja läsk PÅ motorvägen!


Vi bor och spelar på Sheraton och än så länge verkar allt bra. Rummet är som en minisvit och internet fungerar strålande. Inkluderat dessutom...
Jag hann även gå och träna lite i deras minigym innan jag fyllde på D-vitaminförrådet i solen vid utepoolen. Inte helt fel efter att ha sopat snö från bilen dagen innan.

Turneringen börjar vid middagstid i morgon (är vi inte i Sydamerika?) och eftersom allt resande och oregelbunden, minimal sömn den senaste tiden börjar sätta min hjärna på sparlåga är det nog dags att gå och sova så att jag vaknar med fulladdade batterier.


Om internet fungerar bra i spellokalen uppdaterar jag självklart då och då på mitt Twitter-konto. Oavsett är jag grymt spelsugen och det ska bli kul att stöta på stenhårt latinomotstånd. Eller de kanske är blyga av sig?

Sao Paolo-resa

Jag kvalificerade mig till LAPT:s Grand Final i Sao Paolo helgen som gick. Den är inte lika dyr som PCA på Bahamas men intressant nog för att tillåta mig en liten weekend-resa till Brasilien. Pokerintresset verkar öka i rejält Sydamerika vilket förhoppningsvis medför ett stort deltagarantal och ett trevligt förstapris.


Jag fixade biljett och upptäckte att mitt pass går ut 19:e mars. Ajajaj! Snabbt samtal till Brasse-ambassaden. Boa tarde! Hur var det här?


Som jag misstänkte måste passet vara giltigt 180 dagar efter inträde till landet. Jahapp, Solna-polisen hade noll personer i drop-in kö. In i bilen och iväg. Lenas pass går snart också ut så jag tog med det och plockade upp henne på vägen. En timme senare var det inte noll personer i kön längre...


Ytterligare någon timme senare var ansökan betald och inlämnad. Normalt skulle det ta fem arbetsdagar att få det nya passet. Det innebär tisdag. På onsdag eftermiddag lyfter planet. Inga feta felmarginaler där. Annars får jag hosta upp en lax på provisoriskt pass, men det finns ju roligare saker att spendera tusenlappar på...


Jag har aldrig varit i Brasilien förut och även om risken är stor att man tillbringar mycket tid i pokerrummet ska det bli kul att komma dit. Är det någon bloggläsare som ska dit eller bor i närheten (jag har några smygläsare i Brasilien har jag sett) är ni välkomna att höra av er!


Igår spelade jag lite turneringar online. Jag hade inte satt igång Holdem Manager och eftersom min dator inte är av det senaste snittet (inte bensindriven som i elbilsreklamen, men nära...) avvaktade jag då HM drar så mycket kraft när den initialladdar händer att datorn ibland kan frysa i 10-30  sekunder.
Tidigare hade jag 1GB i ramminne och det var ingen bra kombination, speciellt inte för mitt psyke, när datorn frös i 10-15 minuter. Jag tryckte dit 4 gig istället och numera fungerar det med mindre smärta.


Jag åkte ur turnering efter turnering och när det bara återstod en vågade jag på mig en uppstart av HM. Vi var c:a 500 spelare kvar och 50 till skulle ut innan det var dags för pris när jag fick två kungar på lilla mörken. Mörkarna var 500-1000 och jag hade c:a 16k i marker. En spelare i sen position med 40k höjde till 3000, övriga passade och jag minihöjde till 5000. (det var sent och jag var trött...)


Givetvis gick HM upp på högvarv just då efter att ha startat upp mjukt i några minuter. Datorn frös! Mina fem laxar låg ute på bordet, jag hade elva bakom och ingen aning vad som hände medan sekunderna tickade iväg! Helvete!


Tack o lov var jag tack vare 4-gigsen tillbaka innan jag timat ut. Min patient hade synat och floppen var K77! Hoppsan!


Jag checkade och han betade 5k. Nu frös datorn igen! Satans jävla helvete! Hur är det möjligt att man råkar ut för det här? Efter ytterligare en hel del sekunder kom jag tillbaka och nu tog jag inga risker utan tryckte all-in innan datorn hann få en chans att skicka mig till psykoteraputen. Fienden synade med AJ och jag lutade mig avslappnat tillbaka och kluckade gott. Nu var pengarna inne och jag behövde inte vara orolig för fler missöden längre.


Turn: Ess
River: Ess


Jag insåg att några timmars sömn kanske var en bra idé...

Gammal skåpmat

Ibland kikar jag på statistiken över mina trogna bloggläsare (och även de otrogna). Titt som tätt dyker det upp underbara läsare som faktiskt klickar sig vidare ner i systemet för att försöka upptäcka några av mina äldre guldkorn.


Ofta blir jag själv nyfiken när jag ser rubriken vilket medför att jag då och då, ganska ofta, fan också...jaja..nästan alltid går in och kikar själv.


En del är inget speciella, dagboksliknande inlägg, mest intressanta för mig eftersom de fyller en funktion som en.. tja.. dagbok. Andra kan vara riktigt roliga (egna barn är väl alltid klokast och finast?).


Jag tänkte dyka ner någon/några gånger i veckan när jag ser att någon hittat något läsvärt och dra upp länken så att fler kan njuta av mina små alster, som legat och mognat som riktigt fina Pauillac-viner.


Vi börjar med den här godingen från tidigt nittiotal i LA. Den är underbart rolig och dessutom sann! (ett onödigt påpekande eftersom allt jag skriver här är sant...om jag inte missminner mig)


Tant på tilt.

PhilGalfond.com

Phil Galfond som kanske är en av världens bästa Omaha-spelare startade en ny blogg runt nyåret, där han skriver om sitt liv och sina tankar. Mycket kretsar givetvis runt poker, men den senaste tiden verkar han inte må så bra och därför försöker han utveckla sina funderingar om sin situation.


Phil skriver väldigt väl och uttömmande ärligt, nästan förvånade öppenhjärtligt, om hur det går för honom. Jag har lagt till honom i min blogglista och kan starkt rekommendera er att gå in och läsa vad han skriver.


philgalfond.com/

En terminalhand

Ni kanske tyckte att jag fläskade på lite om det svaga motståndet på Terminalpokern för att sälja in paketet lite bättre? Jag spelade en hand igår som kanske öppnar upp vyerna en aning. Vad säger ni?
Hans bluff (eller värdebet?) på river kanske inte är så tokig, men synen på turn är väl i tveksammaste laget?


Jag har ändrat på respektive nickname för att göra det lite överskådligare. Ni kanske räknar ut att hjälten är jag...



ElecPoker Game #1246xxxx, €0.50/€1, Texas Hold'em NL
2012-Jan-29 01:20:57
Table 4-max Seat #3 is the dealer
Seat 1: TheBaronNL (€444.13 in chips)
Seat 2: Bandit (€206.48 in chips)
Seat 3: Hero (€189.66 in chips)
Seat 4: miiizilo (€106.58 in chips)
miiizilo: posts small blind €0.50
TheBaronNL: posts big blind €1
*** HOLE CARDS ***
Dealt to TheBaronNL [** **]
Dealt to Bandit [** **]
Dealt to Hero [As Ad]
Dealt to miiizilo [** **]
Bandit: raises €3 to €4
Hero: raises €9.50 to €13.50
miiizilo: folds
TheBaronNL: folds
Bandit: calls €9.50
*** FLOP *** [7s Qh Ah]
Bandit: bets €10
Hero: calls €10
*** TURN *** [7s Qh Ah] [Td]
Bandit: bets €25
Hero: raises €65 to €90
Bandit: calls €65
*** RIVER *** [7s Qh Ah Td] [5h]
Bandit: bets €92.98 and is all-in
Hero: bets €76.16 and is all-in
Uncalled bet (€16.82) returned to Bandit
Bandit: shows [8s 8h]
Hero: shows [As Ad]
*** SHOW DOWN ***
Hero: wins €378.32 with three of a kind, aces
*** SUMMARY ***
Total pot €380.82 | Rake €2.50
Board [7s Qh Ah Td 5h]





Jag tänkte att som en liten bonus för er som signar upp på Terminalpoker via mig skicka banditens riktiga nickname, om ni är intresserade.


Lägg till mig på twitter och skriv ert terminalnickname i ett direktmeddelande så håller vi allt privat.


Det känns som det finns hopp för pokern även i framtiden...

Thor Hansen

Det är med tungt hjärta jag skriver det här inlägget. Jag har väntat några dagar eftersom jag ville vara säker att det, tyvärr, stämde. Ibland uppstår det vidriga rykten och jag hoppades in i det sista att detta skulle vara ett sådant.
Doyle Brunson har ju blivit dödförklarad x antal gånger ryktesvägen på internet.


Tyvärr har Thor Hansen, enligt den första prognosen fått obotlig cancer. I den här artikeln på pokernews.com uttalar sig dock en norsk läkare som träffat och undersökt Thor lite positivare och säger att det inte är nattsvart.

Hoppas, hoppas....


Lina skrev ett fint inlägg på sin blogg och även om han inte varit min bonuspappa (det har nog snarare Christer Björin varit, om han inte misstycker...) så har Thor alltid haft ett vänligt ord över. I början på nittiotalet var det inte så många fler skandinaver över i Las Vegas och spelade, därför var det lätt att träffas och snacka lite. Thor levde ju i USA och tyckte väl att det var skönt att äntligen få snacka lite med någon hemifrån.


Vi har haft en hel del sköna garv, i synnerhet när han berättat någon av sina sanslösa historier. Thor är osedvanligt spelsjuk, men erkänner det och verkar inte vilja ha det på annat sätt. Det är inte bara en gång jag sett honom casha 10-20 tusen dollar i någon turnering, bara för att någon timme senare stå riva spelbongar i sportsbooken (gärna någon sexling på baseball) eller racebooken (gärna någon åttling på hundarna) och samtidigt höra honom muttra "icke denne gang heller".

Jag kommer ihåg en gång när jag, Thor och Martin tog en fika i Tunica och han berättade om sina spel med sedvanlig självironi. Han hade exempelvis haft över 130 spel rullande på en lördag-eftermiddag en gång. Och det var bara på college-basketen....
Martin och jag kunde inte sluta skratta den fikastunden!

Thor har alltid varit en pokerspelare i världsklass, i sjukorts stöt var han kanske den bäste av alla, och hade han hållit sig till poker hade det nog sett bättre ut i plånboken. Norrmännen har givetvis startat en insamling för att hjälpa Thor och om ni vill bidra är det mycket uppskattat. 


Lina har sammanfattat det i sin blogg. En vädjan

Det går också att bidra genom att köpa Thors självbiografi "Usensurert".
Jag beställde den igår på vindaci.no och osynat kan jag lova att den innehåller otroliga historier. Samtidigt får jag väl borsta upp min förståelse på norska.



Jag ska läsa den och kanske fylla på med några andra historier här på bloggen om de inte finns med i boken. Som sagt var, det finns en uppsjö om Thor...


I den här krönikan jag skrev för evigheter sedan finns det exempelvis en. I självaste Svenska Dagbladet! Kan ni tänka er!?
Tiden räckte inte till


Jag upptäckte att jag upprepar mig en aning, men det får ni stå ut med.


Vi håller alla tummarna för dig Thor och jag önskar att jag får träffa dig många gånger till i Vegas i framtiden!

Terminalrakeback

Det var sent i morse efter en hygglig sittning så mina tankar var inte helt klara. Ni som har signat upp och även ni som av nyfikenhet/spelsug kommer att göra så erbjuds givetvis 30% i rakeback.


Det är bara att anmäla sig på följande länk när ni signat upp:


Rakeback på Terminalpoker


För att klargöra menar jag med poolpoker att alla spelare dras ur en pool inför varje giv då man inte har fasta platser vid ett bord. 
Uttrycket "inte alltför vasst emellanåt" dryper av sarkasm som ni säkert förstår om ni följer mitt skrivande. Många spelare är helt enkelt urusla, så det kan uppstå en del dråpliga situationer. Vilket ni säkert kommer att upptäcka.

Terminalpoker

Per Hildebrand är en välkänd profil i Svenska spelvärlden. Han är också en gammal vän till mig. Vi lärde känna varandra på legendariska Kortoxen. Jag började spela där i början på nittiotalet då Per från och till var delägare. (man skulle kunna säga att ägarstrukturen var komplicerad de flesta åren). 


Jag började min pokerkarriär lugnt och försiktigt de första åren, max 7 dagar och inte mer än 90, 100, 120 timmar i veckan (när jag tänker på det var det förresten nog mitt snitt). Att min dåvarande flickvän Gunilla stod ut i fem år framstår i efterhand som ganska otroligt..


I vilket fall som helst så har Per alltid varit väldigt hjälpsam när det behövts emellanåt.  Exempelvis sålde vi lägenheten och flyttade till Malta  2001 för att starta upp 24hBet. Det visade sig vara ett feldrag för vår familj. Efter ett år återvände vi och ni vet hur lätt det är att hitta en 3-4-rummare i Stockholm i en handvändning... Inga problem! Per löste det genom att vi fick bo ute hos honom på landet i några månader tills vi hittade en lägenhet.


Som ni säkert vet startade och byggde Per upp 24hPoker för att sedan sälja det. Det visade sig vara ett hyggligt drag då Per numera har ganska många nollor på sitt bankkonto. (Jag har förvisso också många nollor på mitt bankkonto, men mitt lilla dilemma är att det startar med en nolla...)


Det har ju blivit några middagar och glas vin (kanske t.o.m. en flaska?) genom åren och det har alltid varit kul och intressanta diskussioner. Speciellt om man slänger in en katalysator som Nalle Hedlund...


Jag vet att projektet med 24hPoker inte var smärtfritt och Per berättade i ett svagt ögonblick (ett glas vin kan ha hjälpt till..) hur mycket huvudvärk och många sömnlösa nätter han haft för att styra upp 24h-skutan. Jag inflikade att nollorna på bankkontot kanske hade mildrat värken en aning? Men Per var böjd att säga att hade han kunnat resa tillbaka i tiden hade han trots det förmodligen valt att inte gå igenom samma pärs igen.


Så nu är ju allt frid och fröjd! Per med familj kan köpa sig en gård i Toscana och bara ligga och läsa böcker i hängmattan på baksidan med vidunderlig utsikt över vinodlingarna. Eller?


Nja, det kanske inte är Pers stil riktigt, så vad gör man istället?


Jag vet! Man startar en ny pokersajt såklart!


Och nu till reklamen.


Därav namnet på det här inlägget. Terminalpoker. Det kallas också för Instadeal och speedpoker på vissa ställen. Om ni någonsin provade RushPoker på den där amerikanska sajten med den tjocke, arrogante professorn och Jesus-wannaben med hatt så vet ni ungefär vad det handlar om.


Givetvis är det inte lätt att starta upp något sådant här så då får man ge de nyfikna presumtiva spelarna lite morötter. Bortsett från det gamla vanliga med bonusar på ett par hundra procent som kan locka, pågår just nu i veckan därför en kampanj med lite freerolls. Man måste spela några händer för att kunna delta men sedan är det 1000 euro added klockan åtta varje kväll, förutom på söndag då det är 2000 euro.


Jag har själv spelat en del och motståndet är inte alltför vasst emellanåt. Så är ni sugna på lite snabb poolpoker där man slipper vänta på sega motståndare är det bara att signa upp och köra!


Signa upp för Terminalpoker.

Tomte i Tunica

Aussie millions har nyligen startat med mindre turneringar inför deras huvudtävling. I en av de, en 1000$ rebuy, uppstod en brutal hand när två spelare gick all-in innan floppen. Dan Smith hade två sexor mot Billy Jordanous två knektar och suckade djupt när han insåg sina avlägsna chanser.


Floppen kom 5 6 6... och Smith började skratta ikapp med resten av bordet (om Jordanou skrattade framgår inte). Turn var hjärter knekt. Nu började det likna något... När dealern lade upp ruter knekt på sista kortet förstår ni själva vilket liv det blev runt omkring.


66 krossar JJ, ett tag...

Jag har själv spelat poker i över 20 år men aldrig sett det scenariot utspela sig så jag antar att det inte händer så ofta...


Det närmaste jag kommit något liknande var i Tunica, Mississippi för en herrans massa år sedan då WPT gick där. Det kan t.o.m. vara innan WPT dök upp, kanske runt 1999-2000. Jag kommer i varje fall ihåg att vi åkte dit för att spela omaha då det var grymt bra spel där med Mississippi straddle och den evigt hålstegejagande polacken Willy.


Scenariot var det... jo, jag satt och spelade en turnering då jag plötsligt hörde hur spelarna vid bordet bakom höjde rösterna. Efter några sekunder kom det ännu fler och högre utstötta ooohhn, för att några sekunder senare gå över i vilda vrål. Nu kunde jag inte hålla mig längre och gick över för att kika.
Två spelare hade gått all-in innan flop med två tior respektive två ess. Floppen kom A T 5. Fjärde kortet var en tia och sista kortet givetvis ett ess. Valuta för pengarna!


Det året satt jag förresten och spelade i nästan två dagar med en okänd färgad kille som höjde 2,5 gånger stora mörken i 70-80% av alla händer. Alla vid bordet längtade efter att få smälla honom på fingrarna, men han hade en kuslig känsla för när han skulle bromsa eller gasa i varje hand.
Jag slog om honom en del gånger och varje gång blev jag nerstirrad i ett par minuter. Till och med jag tyckte att det var obehagligt ibland...


När jag suttit och tampats med killen i ett par dagar kom Martin de Knijff förbi och frågade hur jag tyckte grabben spelade. Jag sa att han förmodligen var den vassaste turneringspelaren jag spelat emot. Hurså?


Jo, sa Martin, en annan duktig svensk spelare hade tyckt att killen var en jättetomte och inte visste vad han gjorde utan bara hade tur hela tiden. Jag kunde inte riktigt hålla med om det och Martin höll nog med mig. Jag tyckte helt enkelt att killen var magisk vid bordet. Är det inte lustigt hur olika uppfattning pokerspelare kan ha?


Jag är inte helt säker, men jag tror att min analys visade sig vara lite korrektare av den unge grabben när allt kom omkring. Vad tror ni?


Grabben var förresten Phil Ivey...

Välkommen i homegame?

Vad säger ni? Skulle ni vilja lira mot den här killen om spelarna blandade och gav själva i ett homegame?

Hemma igen!

Efter några sköna dagar på stranden i värmande sol begav vi oss hemåt på söndagen. Hemresan gick smidigare än ditresan utan några direkta missöden. Vi flög Jetblue till New York och därifrån Virgin till London.


Jag försökte checka in online på hotellet men Jetblues website sa att jag var tvungen att göra det på flygplatsen. Vi kom två timmar innan avgång för säkerhets skull (inte likt mig, jag vet, men ibland så...) När vi fått boardingkorten kikade jag på Virgin-flighten om vi fått snarlika platser. Av någon konstig anledning gjorde jag inte samma med Jetblue-flighten. MY BAD!


Otroligt nog lyckades pappskallen som checkade in oss - pappa, mamma och trettonårig dotter - placera oss på raderna 9, 17 och 25! Jag upptäckte det först när vi stod vid gaten. Givetvis förklarade vi misstaget som gjorts men personalen ville inte lyssna. Planet var fullt och de platser som fanns lediga tillsammans var med extra benutrymme och kostade 40 dollar per stol.


Både jag och i synnerhet Lena blev irriterade och förklarade det orimliga i att vår dotter skulle sitta ensam i över tre timmar pga ett misstag. Det var inget misstag menade de och att jag inte kunde checka in online var för att det varit fullt redan då. Visserligen har saker och ting moderniserats de senaste åren men att få mig att tro att ett helt plan från ett semestermål skulle ha checkat in kvällen innan är ju skrattretande!


Vi sa till dem att fixa så att åtminstone en av oss fick sitta med Emma. Och vi tänkte inte betala 40 dollar för det. Det var tydligen en väldigt komplicerad procedur som tog lång tid och mycket energi. Slutligen insåg de att vi inte tänkte ge oss så de gav oss två platser på rad 4. Men jag fick minsann sitta längre bak annars hade det inte sett bra ut...


Min anvisade plats var mitt emellan två normalamerikaner på 150 kg styck, så den gick jag lugnt och fint förbi. Givetvis var planet inte fullt längre bak heller utan jag satte mig på en rad med tre lediga platser bredvid varandra. Emma och Lena satt bra där framme och jag hoppades de kanske skulle få någon bättre mat därför lät jag saken bero, men ni som känner mig vet nog hur god lust jag hade att kliva ut till gaten och ge dem en avhyvling. 
Förmodligen har de små råttorna provision på 40-dollarssätena...


Mitt humör lättades upp då jag insåg att de visade TV i direktsändning på planet så att jag kunde följa den tredje NFL-kvartsfinalen. Tyvärr var det ingen höjdarmatch mellan Ravens och Texans. Man kan inte få allt...


På JFK lyckades jag se halva matchen mellan Giants och Packers innan det var dags att gå ombord på flyget till London. Ärligt talat blev jag inte överraskad av att Packers åkte ut fast de spelade på hemmaplan. Av det jag såg i första halvlek verkade Aaron Rodgers inte alls vara sitt vanliga jag.


Vi landade 6:30 på morgonen på Heathrow och vårt plan till Sverige gick inte förrän 20:00. Eftersom Emma aldrig varit i London tänkte vi tillbringa dagen i city med sightseeing och kanske lite shopping. Epic fail!


Givetvis kunde varken jag eller Emma somna på planet eftersom det fortfarande var tidigt på kvällen för oss, så vi kollade på några filmer istället. När vi anlände till Heathrow var vi inte lika pigga längre...


Istället för en rundtur i London blev det en sju timmars eftermiddagssömn på flygplatshotellet följt av en bussresa till Gatwick. Emma får spara London-shoppingen till nästa gång. Vi sov dock oerhört skönt alla tre...


Det var dimma och regn hela vägen från Skavsta till Stockholm, och enligt Frej  hade vädret varit likadant i två veckors tid. Det känns ännu lite bättre nu att ha fått lite sol & bad på Bahamas istället.