tisdag 6 mars 2012

Hårt virke i Eichhardt! (=Ekhård)

Om en månad har det gått 16 år sedan jag blev utsatt för en set-up och överfallen av tre amatör-rånare (tack och lov) i min lägenhet när jag bodde i S:t Petersburg. Efter en kort fight i hallen försvann de iväg utan fullbordat uppdrag. Jag hade för mig att jag skrivit om det tidigare, men det visade sig att det var något jag berättat om i ett par intervjuer. Bland annat i FirstPoker och av Erik på Poker.se. Själva intervjun på Poker.se kan ni läsa här.


Bortsett från att min besökande ex-flickvän kanske blev traumatiserad (förlåt Gunilla, jag vet att jag sa att det helt ofarligt i S:t Petersburg) blev resultatet av den lilla episoden följande: jag lärde mig en läxa för livet (vilket kanske räddade mitt liv en månad senare i Las Vegas) och jag fick ett avsparkat näsben.


Rånförsöket inträffade en fredag eftermiddag och ett 800-dollars entimmesbesök senare på American Hospital stod jag med några usla tandläkar-röntgenbilder och en karta med smärtstillande tabletter i panodilklassen. Min normalt stora näsa var vid det här laget dubbelt så stor...


Vi flög hem dagen efter och på måndag åkte jag till Karolinska i Solna. Under hela den här tiden tog jag inte en enda tablett av något slag. Jag hade faktiskt inte ont trots att jag var helt blå under ögonen och hade en jättesvullen näsa.


Min käre pappa ringde för ett par dagar sedan för att gratta Lena som fyllde år och när vi småsnackade berättade han att han hade fastnat med foten i golvet när han spelade pingis med gubbarna. Han är 81 år och still going strong! Tyvärr ramlade han baklänges och tog emot fallet med sin fria hand. Det gjorde lite ont men wtf, han hade ju match på gång!


Väl hemkommen var handleden rejält svullen. Hans sambo övertalade honom att åka till vårdcentralen. Läkaren tittade på den i några sekunder och konstaterade att den var bruten. Bara att åka och gipsa!


Likadant med Emma när vi var i Sälen när hon var 6-7 år gammal och stackaren lyckades bryta benet i första åket i backen! Hon grät i princip ingenting på hela tiden. Det verkar faktiskt som vi i familjen Eichhardt har hög smärttröskel.


Varför skriver jag om det här?


Jo, när jag kom till Karolinska frågade de om jag ätit eller druckit något på morgonen. Efter ett negativt svar av mig opererades jag direkt under narkos. 


(Edit: det var inte narkos, utan jag fick en rejäl salva morfin och lokalbedövning. Men jag fick påbackning 2 ggr intravenöst av något bedövningsmedel.)

Det hjälpte tydligen inte... Jag vaknade två gånger under operationen av att läkaren, med hammare och mejsel, prickade rätt på alla nervtrådar som fanns i näsan. Så jag fick högre dos, och igen. När jag rullades ut därifrån hade jag tydligen sjungit, om inte vackert men högt och gärna. Sköterskorna tyckte jag var oerhört underhållande...


Den operationen var fruktansvärt smärtsam. Den var provisorisk och när allting läkt var det meningen att jag skulle dit igen för att korrigera min sneda näsa en månad senare. Eftersom näsan fortfarande pekar åt höger förstår ni hur sugen jag varit på den korrigeringen...


Men nu ska den ske!


Efter 16 år står jag inte längre ut med halvtäppt näsa varje gång jag går och lägger mig, så i morgon lägger jag mig under kniven för att styra upp näsväggen. Att själva näsan ska bli rak är inte sannolikt efter alla dessa år, men det kan bli en bonus fick jag höra av läkaren.


Som jag tidigare proklamerat ska det mycket till för att skrämma upp mig, men jag måste tillstå att jag är en aning...spänd. Jag kanske skulle sätta telefonen på inspelning ifall jag börjar sjunga igen?



 Vi får se om det blir något rakare.



Inga kommentarer: