måndag 12 april 2010

Masters, slutet

Ja, vad ska jag skriva?

Efter fyra dagar på den kanske mest legendomspunna golfplatsen börjar orden ta slut. Idag var det riktigt, riktigt mycket folk.

Vi gick och satte oss på sexan men nu var det svårt att hitta de bästa platserna då det stod stolar överallt. Det var väldigt varmt i solen och nästan vindstilla runt greenen då den ligger skyddat. Efter någon timme gav vi upp eftersom jag höll på att krokna.

Istället gick vi bort och parkerade oss vid tians fairway och kollade på inspelen. Efter ett tag kände jag att jag ville följa ledarbollarna medan Martin ville sitta i Amen corner. Vi bestämde tre tider och mötesplatser eftersom det inte går att kontakta varandra på annat sätt, och ni förstår att uttrycket “hitta en nål i en höstack” kommer väl till pass på Augusta en söndag eftermiddag.

Jag följde de två ledarbollarna med Tiger/Choi och Mickelson/Westwood så gott det gick bland alla “patrons” som försökte få så bra plats som möjligt. Vid sjuans tee stod jag 20 meter framför tee när Tiger kom som ett åskmoln efter att ha tappat tre slag de första sex hålen. En kvinna sidan om mig ropade “You can do it Tiger!” Han ryckte till och gav henne en snabb blick.

Därefter drog han iväg en spoon mitt i fairway och följde upp det med att sänka andraslaget för eagle. Hon visste vad hon snackade om… Du kanske skulle följa med och snacka mer med honom föreslog jag.

Mycket mer magi kom det dock inte från Tiger trots några birdies och eagle på 15. Han var alldeles för ofta sned på utslagen för att ge sig tillräckligt många bra chanser. På elvan fick vi i publiken flytta på oss bakåt 20 meter från repet för att han skulle kunna ta bakvägen runt några träd. Ändå blev det bogey.

Jag gav snabbt upp försöken att se något vid Amen Corner då det var så otroligt mycket folk och gick till 13:e, ungefär där deras utslag landar. Där var ännu inte så mycket folk och jag kunde stå vid repet. Det ångrar jag inte.

När Mickelson smällde upp sin järnsexa från tallbarren, 207 yards från hålet stod jag i princip 15 meter rakt bakom honom och följde slaget i kikaren när det stannade fyra fot från flaggan. Sjukt slag med de förutsättningarna. Hade bollen hamnat i bäcken hade Phil nog ansetts som en komplett idiot då han ledde med två slag vid det tillfället. Men, men “Den som inget riskerar får inte dricka champagne” som ryssarna säger.

Platserna på kullen vid 16:e green var sedan länge upptagna då folk skyndar sig dit och ställer sina stolar. Därefter går de runt och följer tävlingen på sitt sätt för att återvända när det börjar dra ihop sig. Kanske inte så artigt men effektivt. Något att tänka på inför ett Augustabesök.

Jag såg en hel del fantastiska slag men även lite skitslag. De är ganska duktiga, men inte helt omänskliga…

Jag såg ledarbollen håla ut på 17:e men gav upp alla försök att se avslutningen på sista hålet då det var helt omringat av en enorm människomassa. Trots det var säkert 60-70% av alla åskådarna inne på samma linje som jag och gick mot utgångarna. Vi visste ju att Phil var klar.

Om man vill se ledarna slag för slag är det definitivt bättre att sitta hemma framför viasat och lyssna på Zackes mer och mer förvirrade men ändå stundtals underbara tankar. Uppskattar man stämning och atmosfär högre, och här var det fullständigt makalöst, rekommenderar jag en liten tripp till Augusta om möjlighet gives.

Jag skulle vilja påstå att jag inte ångrar att jag kom hit….

Nu är jag helt färdig efter de här fyra intensiva dagarna och orkar inte fördjupa mig mer, men jag kanske återkommer med någon reflektion om några dagar när allt satt sig och jag är hemma i Sverige.

En vacker dag kanske golfbanorna öppnar även i Stockholm? Jag är i varje fall hyggligt spelsugen efter den här veckan…

söndag 11 april 2010

Masters, moving day

Masters 005

Idag upplevde jag något som för alltid etsat sig fast i hjärnan på mig. Det började med att jag och Martin köpte oss varsin fällstol. Kön till shopen var kilometerlång på morgonen så jag frågade en anställd om de såldes i någon annan av shoparna på banan. Genast tog han mig förbi hela kön så jag kunde få köpa två stolar.

Överhuvudtaget är det en fantastisk servicekänsla på området. Alla ler och hälsar. De anställda på toaletterna står och skojar med alla köande medan de ropar ut instruktioner. Poliser och vakter ler och önskar dig en bra dag överallt.

I “kioskerna”, som jag beskrev tidigare kostar allt mellan $1 och $2,50. Varken mer eller mindre. Äpple, banan, blåbärsmuffin, tonfiskmacka, äggmacka, läsk, vatten, kaffe, öl eller glass. Snabbt, enkelt och billigt. Inga 80-kronors räkmackor de luxe som gör att folk står och velar ifall den verkligen kommer att smaka så gott att det är värt det.

Det känns som om hela Augusta, och inte bara banan, är drillad att visa sin bästa sida den här veckan. Överallt ett leende och “have a nice day”. Och det smittar av sig. Man sitter och småpratar med folk överallt och stämningen är makalöst gemytlig. Finns det en möjlighet att Björn Örås kan ta efter ens en femtedel till Scandinavian Masters skulle jag bli mäkta imponerad.

Men även solen har sina fläckar vilket jag återkommer till.

Med nyinköpta stolar gick vi och satte oss vid favoritgreenen, trean, (fast nu har den fått konkurrens av flera andra) när de första bollarna passerade. Flaggan stod kort höger och det var väldigt intressant att se hur proffsen hade olika strategi för att tackla hålet. De som lyckades bäst slog ut med järn för att få ett längre inspel med en full wedge.

Vi satt så himla bra i solsken och med perfekt utsikt bara några meter från greenkanten att vi stannade kvar till alla bollar passerat. Grymt mäktigt att sitta så nära och se både Woods och Mickelson stänka i birdieputtar från 5-6 meter.

Vi gick vidare till åttans green och hittade en kulle c:a 30 meter från green där vi satt i ensamt majestät och spanade. Alla andra stod eller satt framme vid green. Efter ett tag kom en “mindre” hänsynsfull snubbe och ställde sig rakt framför oss.

Det satt ingen i närheten och han kunde lika bra ha ställt sig två meter åt sidan för att se lika bra. (Med stor sannolikhet  var han rökare).

Då sade jag: “Excuse me, we’re trying to watch the green.”

Vilket han tydligen tog som en förolämpning och tyckte att jag inte behövde vara “such an ass about it!” medan han flyttade på sig.

??? Jag fattade inte var jag varit otrevlig och undrade hur han menade. Han upprepade sitt mantra och jag nonchalerade honom. Genast kom en vakt fram och sa till mig att jag uppträtt korrekt och inte skulle bry mig. Därefter gick han fram till tuffe Viktor och viskade något till honom.

Tuffe Viktor vände sig skamset om och bad så mycket om ursäkt för sitt beteende. Triumfens ögonblick i mina ögon fick honom att må ännu sämre och han lommade snart därifrån med sina polare.

I love Augusta National Golf club!

När ledarbollen passerat även här gick vi och satte oss på dagens slutanhalt för vår del i slänten ner mot dammen på vänster sida om 16:e green. Härifrån hade vi utmärkt vy över spelet på 16:e green samt inspelen och spelet runt 15:e green. Det var medvind på både 13:e och 15:e vilket innebar att de flesta försökte gå in på två slag.

Magin kunde börja!

Det började med att Kenny Perry sänkte att bunkerslag på 15 för eagle. Tusentals människor vrålade ut sin glädje i solskenet. Strax därpå hördes ett lika stort vrål från 13:e green som inte syns men ligger precis bakom 16:e tee. Amerikanerna på Augusta är väldigt golfkunniga och genast förstod alla att det förmodligen var Mickelson som gjort eagle. (Det går alltså att höra skillnad på eaglevrål och långputt för birdievrål, samt vem som gjort dem..)

När bekräftelsen kom på ledartavlan att Phil hade gjort eagle och gått från –7 till –9 steg även jublet hos oss. Några minuter senare hände något som inte ens de mest inbitna Augustabesökarna kunde tolka. Lite längre bort än 13:e hördes ett fruktansvärt avgrundsvrål och fortsatte i flera minuter med efterdyningar.

Vad var det frågan om? Hole in one på tolvan?

Medan omåttligt populäre Fred Couples höll på och läste sin pitch från greenkanten på 15 kom svaret upp på ledartavlan. Mickelson hade sänkt sitt inspel på 14:e för en ny eagle och var nu -11!!

Publiken blev helt tokig och stod upp och vrålade överallt. När det äntligen lugnat ner sig kunde Couples slå sitt inspel till 15. Han är ju ingen partypooper så självklart sänkte han sin pitch för eagle han med. Hade det funnits ett tak över Augusta hade det blåsts ut i stratosfären!

Strax därpå kom Phil till 15:e green men eftersom hans drive hamnat bakom några träd måste han lägga upp sig kort dammen på andraslaget. Vad synd att det inte blir tre raka “örnar” för Phil mumlas och småskojas det i publiken.

Phil skickar då återigen iväg en underbar wedge som landar och stannar endast 2 dm från hål. Sååå nära att bli ännu mer legendarisk och ihågkommen hundratals år.

Fast det var svårt att klaga på stämningen och det vi fått uppleva….

Het magiska ögonblick som inte blev sämre av den uppskattning som Tom Watson visades med stående ovationer var han än passerade. Jag visste inte längre om jag var tårögd pga all pollen i luften.

Vi håller tummarna för att Westwood äntligen skall vinna sin första major i morgon, men det kan väl ändå inte bli lika extatisk stämning i morgon? Eller?

lördag 10 april 2010

Vegaspremiären -92

Min första resa till Las Vegas varade i c:a 10 veckor. Jag och en pokerpolare, Jens, hyrde även en bil och körde till Los Angeles där vi besökte Bicycle Club och Commerce. Sedan körde vi vidare norrut till Reno för att delta i Peppermill Fall Tournament.

Vi hade inga succéartade tävlingar och längtade tillbaka till Vegas. Tyvärr skippade vi då att åka till Lake Tahoe eftersom det låg på vägen tillbaka mot San Fransisco. Tahoe är i likhet med Reno också en liten kasinostad i norra Nevada, men ska tydligen ligga väldigt vackert vid en sjö. Men det hade ni mina kära Sherlockar redan räknat ut, hoppas jag..

På vägen upp hade vi kört en fet motorväg mellan L A och San Fransisco, därefter österut till Reno. Frisco, (som invånarna tydligen aldrig kallar det) hoppade vi över. Vi var ju pokerspelare, inga fjolliga turister, och liret fanns i Reno den veckan.

När vi fått nog av Reno, som på den tiden kändes som en redneck-håla 50 gånger mindre än Vegas, bestämde vi oss för att köra raka spåret söderut för att återvända till våra drömmars stad.

Det var en väldigt häftig upplevelse i efterhand. Vägen var som en normal svensk 70-väg som slingrade sig fram mellan berg och prärie-landskap. Ibland kunde vi köra i timmar utan att se tecken på mänskligt liv. Ingen trafik. Inga människor. Ingen bebyggelse. Ja, förutom vägen då.

Flera gånger väntade jag bara på att Zeb Macahan skulle komma ridande runt nästa krök.

Tillbaka i Vegas blev humöret ännu bättre. (Den staden får alltid mitt hjärta att slå lite distinktare). Innan vi gav oss iväg hade vi spelat några tävlingar under Hall of Fame-veckan på Horseshoe där det höll på att gå riktigt bra för mig.

När vi var tre kvar i en xxxxxx synade jag ett omslag från den aggressive knappen med QJ. Floppen kom ungefär (det är 19 år sedan nu!) Q 8 5. Jag checkade och så gjorde även min opponent. Turn var klöver dam, vilket gav två klöver på bordet nu.

Jag betade ut en frestare och lede fi slog om. Jag var inte sämre utan höjde tillbaka. Nu gick han all-in och mitt kära hjärta ökade takten vill jag påstå. Givetvis blixtsynade jag då det här var läget jag väntat på. Hade han en bättre dam eller kåk så fick det väl vara så.

Min nemesis hade K 8 i klöver och nu behövde jag bara en blank på sista för att spela heads-up med ett massivt markerövertag mot tredjegubben, som var fegare än en nykter pokernörd på technoklubb fylld med glada fotomodeller.

Jens och jag delade på vinsten och nu hade han ställt sig bakom mig, nästan ännu mer exalterad än jag, då vi var all-in. Förstapriset var runt $70k och det var inga dåliga pengar för oss på den tiden. Plus att jag skulle kanske vinna en stor turnering i Vegas på mitt första besök!

Smack! Klöver på sista, och jag minns att Jens vrålade NEJ och sprang sin väg. Själv var jag chockskadad som man kan bli när det roliga plötsligt tar slut. Man är ytterst besviken för ögonblicket, men ändå finns det en nöjdhetskänsla långt inuti dig att man åstadkommit något speciellt.

Jack McLelland gav mig $21k för tredjeplatsen och jag minns hur sjukt det kändes att få några marker i handen som var lika mycket som en normal årslön. Binion’s $5k-marker var gul-bruna och jag kommer ihåg tvångstankarna som dök upp: “Tänk om jag tappar dem och de rullar iväg ner i en avloppsbrunn?”

Det finns ju inte så många sådana inomhus, men tvångstankar brukar ju inta vara logiska alltid…

Det har runnit lite vatten under broarna sedan dess. Och även ner i avloppsbrunnarna emellanåt….

Masters dag 2

Idag var det betydligt svalare på morgonen. Vi gick åter och ställde oss vid treans green men efter 20 minuter var kände vi oss tvungna att gå vidare då vi frös. Flaggan stod kort vänster på trean och jag upptäckte en ny svårighet om man gick lite för långt vänster då man rann ner för en liten ås. Fortfarande min favoritgreen.

Från trean gick vi och ställde oss bakom sexans green (par tre-hål) där solen sken för fulla muggar. Återigen stod flaggan svårt, (långt bak vänster) och de som slog aningen för långt eller till höger upptäckte att paret blev väldigt svårt att rädda. De som istället var försiktiga fick se bollen rulla tillbaka 10 meter och många treputtar fick vi se.

När vi sett de roligaste bollarna gick vi vidare till 15:e green där vi satte oss i ett par timmar på läktaren och bara njöt i solskenet. Tee var tillbakaflyttad samtidigt som det blåste motvind på 15 vilket innebar att väldigt få försökte gå in på två slag. Tiger, Garcia, Scott och Oosthuizen var några få som lyckades. Våran egen Stensson satte den klockrent i plurret.

Vi hann också avverka läktaren vid amen corner (vindstilla och alldeles för hett där) samt den vid 17:e green. Dagen var betydligt behagligare för mig då jag laddat med nässpary och ögondroppar med antihistamin, men jag hörde många andra "patrons" klaga.

Det är smått tröttsamt att stå runt greener i timtal, framför allt känns det i rygg och fötter, så i morgon funderar vi på att köpa varsin liten fällstol att bära med. De är så praktiskt anordnat att de med stolar får sitta närmre green på därför avsedda områden innanför repen. En win-win situation. Fler som kan se på då ståplatserna befinner sig bakom sittplatserna.

Att Augusta säljer "ett par" fällstolar för $29 styck gör ju inte dem mer besvikna.

i morgon är det "moving day" och vi får se vad bl.a. Tiger kan åstadkomma.

Efter två långa dagar på golbanan med kanske 10-12 timmars sömn totalt de senaste fyra dagarna håller jag nu på att krokna totalt. Vi hörs i morgon då jag förhoppningsvis har lite fler intryck...

fredag 9 april 2010

Masters dag 1

Vi var lite sena så vi missade “honorary” start. Istället tog vi en frukost och gick sedan upp och satte oss vid den nya rangen i en timme. Vädret var strålande och alla sken ikapp med solen; spelare, åskådare (patrons som det heter på Augusta), funktionärer, personal, parkeringsvakter, fåglar osv.

Jag och Martin följde sedan Dustin Johnson och Alvaro Quiros i ett par hål då vi förväntade oss en shootout dem emellan. På trean fastnade vi dock vid green och väntade in en 5-6 bollar för att se hur de tacklade hålet.

Det framgår inte på långa vägar på tv hur knepig och kuperad banan är. Treans greenområde exempelvis; förmodligen ett av de bästa jag någonsin sett. En kort par fyra (350 yards) med en liten treklöver till green som är väldigt upphöjd. Två flikar kort höger vänster och den tredje lång i mitten. På fairway , 250 yards ut, ligger två bunkrar som man kan välja att spela kort om eller försöka nå över.

Flaggan stod lång och gav mycket green att jobba med, vilket innebar att de långtslående brassade på med driver i medvinden. Ändå hade de väldiga problem med 40-50 meters inspel som gärna hoppade över green och gav svår chip tillbaka. De som lyckades bäst på inspelen låg ofta 100 yards kort green.

När flaggan står kort är det vansinne att lämna sig ett kort 50-meters inspel då man har noll green att jobba med och är man kort spinner och rullar bollen tillbaka 30-40 meter nerför fairway. Det går inte att se på tv och när man är på banan inser man hur jävla genialisk McKenzie var.

Banan är som sagt mycket mer kuperad än man kan föreställa sig. Det finns ingen bana i Stockholmstrakten som är i närheten. Botkyrka är nästan platt jämförelsevis. Skicket behöver jag inte nämna, det är minst lika bra som syns på tv.

Något man blir imponerad av är all effektivitet runt omkring. Parkering är gratis och det går blixtsnabbt att ta sig till och från banan. Det finns en massa försäljningsställen överallt och det går undan! Vi pratar inte kiosken på nian här.

En normalstor svensk villa i storlek med 4-5 separata köer som alla går i en riktning igenom “kiosken”. In på ena sidan och ut på andra. I en kiosk jobbade det garanterat 30 personer och de säljer ruskiga volymer!

Toaletterna hade samma princip, in på ena sidan, ut på andra. Aldrig korsande trafik. Man behövde aldrig köa mer än några minuter någonstans. Helt fantastisk effektivitet!

En liten brasklapp för er som planerar att besöka Masters någon gång och har allergiproblem. Börja dosera antihistamin några veckor i förväg… Jag är björkpollenallergiker och fick mig en REJÄL dos av något närbesläktat pollen (vad vet jag inte, men inga björkar fanns det). Tallarna pollinerade kraftigt dock. Till i morgon har jag laddat upp ordentligt med antihistaminsprayer och piller så jag slipper snyta mig och nysa halva dan.

Vi hade satsat på en del gubbar och var rätt ute på många; bl.a. Westwood, Poulter, Watney och Yang. Men det fanns även några andra som såg obehagligt starka ut, Mickelson var en av dem. Cabrera och Casey var på gång men båda avslutade katastrofalt.

Slutligen har vi den där Tigern. Vi trodde att han kunde skjuta bra i början men hade väldigt svårt att tro att det skulle hålla i 4 dagar efter allt som hänt de sista månaderna. Vad ska man säga? För första gången någonsin gick han under 70 på förstavarvet i Masters med 68, men det vi såg på 7-8 hål som vi följde honom var läskigt.

Han slog bollen sjukt bra och hade resultatet varit 63 hade jag inte höjt på ögonbrynet. Jag vet inte hur det såg ut på tv men det var vår uppfattning. Helt makalöst.

Jävla utomjording! Nästa gång får Elin ta sandwedgen så det blir lite tyngd bakom….

torsdag 8 april 2010

Augusta, Georgia

Klockan är snart midnatt här och vi ska upp halv sju så vi inte missar Arnold & Jacks ceremoniella tee-off. Blir därför ett kort inlägg.

Normalt sett när jag kommit till staterna brukar det vara en rejäl tiominuterspromenad från planet till immigrationkontrollen. Jag planerade att springa förbi alla från planet eftersom jag satt ganska långt bak.

Martin väntade på mig och vi ville se ManUtd -Bayern München på hans laptop. Givetvis hade planet parkerat en dörr ifrån kontrollen och min lysande plan var nedsläckt.

När jag äntligen kom fram tittade immigrationskontrollanten, som var en svart äldre kvinna, bistert på mig och frågade vad syftet med min resa var.


Jag ska till Augusta och kolla golf, sa jag.

"Your not gonna throw any rocks at Tiger?" kontrade hon och la av ett asgarv.

"Even though I'm swedish and might be entitled to, I'm too nice" svarade jag och vips var jag förbi kontrollen. Ändå tog det 1,5 timmar från det planet landade tills jag hade mitt bagage och var igenom alla instanser.

Vi hann se andra halvlek och Uniteds svartaste vecka på många år fullbordades. Men nu var jag snart i Augusta och glömde lika snabbt bort min besvikelse.

Vädret är varmt, skönt och torrt här i Augusta. På kvällen tog jag och Martin en öl och vid tiotiden var det fortfarande 26 C ute. Jag lämnade regnstället hemma och det verkar som yllekoftan var onödig också...

Återkommer ikväll med intrycken från första dagen. God Natt.

onsdag 7 april 2010

Ännu mer Port…

Jag är i luften på väg till Atlanta när det här publiceras, men tyckte ni kunde få lite mer golfbilder nu när jag ändå är igång. Jag har lagt upp den tidigare men den är så skön att det är värt en repris.

Två dagar tidigare spelade vi i kortärmat som ni märkte om ni orkat kika på videoklippen innan. Nu var det en liten, liten aning mer fläktande och friskare i luften…

Brorsan hade lite problem i början trots lättare läge, men skam den som ger sig… (missa inte det broderliga rådet, haha)

Bilden ljuger rätt bra, för det var en vertikal vägg framför oss och det gick knappt att se flaggan. Rutinerat smeker jag dock upp bollen trots det pluggade läget i kanten..

Vissa dagar stämmer allt på golfbanan och man känner sig oövervinnlig. Äntligen har man knäckt koden. Nu ska det skjutas under par varje rond hädanefter!

Om man ändå känner att man kanske svävar aningens för högt på molnen när det inträffar, föreslår jag en rond på Royal Portrush i 20 sekundmeters vind. Jag lovar att du kommer tillbaka ner på jorden. Utan fallskärm!

 

Så här ska golf spelas på Irland! Vindstilla är för de utan hår på bröstet.

Drömresa

Om några timmar flyger jag till USA, men inte för att spela poker. Förra året ringde Martin De Knijff och bjöd över mig på samma event, men då tackade jag nej eftersom jag och min brorsa bokat den underbara resan till Irland där vi spelade några av världens bästa linksbanor.

Det här året var Martin snabbare på avtryckaren så då tackade jag ja. Jag minns hur spännande det var när jag åkte till Las Vegas första gången –91. I veckor byggdes förväntan upp för hur det skulle vara.

Sin City. Alla neonljus man sett i filmer. Casinon fulla av skottkärror med dollars som bara väntade på dig. The Strip. Och framför allt; POKER på BINION’S Horseshoe.

Än idag minns jag med rysningar hur vi flög in nattetid och såg hur strippen bara glittrade i neon. WOW!

Kan man toppa första resan till Vegas?

Nu är jag på väg till en kraftig utmanare och jag bubblar minst lika mycket inombords som den gången –91.

Jag ska åka och se Masters på Augusta!

Fyra dagar på den absolut mest legendomspunna banan i golfvärlden i årets första major med alla världens bästa spelare. Dessutom gör Tigern en av tidernas mest omskrivna comebacker efter att ha fått sina klor avklippta när det svenska stålet nöp till med järntrean och visade var bokhyllan Billy skulle stå. WOW! WOW! WOW!

Klockan är snart halv tre på morgonen. Planet lyfter från Arlanda 6:50 och egentligen är jag astrött efter en omständig flygning från Dublin. Men det känns som att sitta vid ett finalbord online, klockan sju på morgonen, efter 10 timmars spel. Adrenalinet pumpar och det finns ingen chans att jag kan sova.

Det är nitton år sedan nu, men jag tror fanimej att det slår första Vegasresan!

Jag ska försöka lämna några kvällsrapporter därifrån, om jag inte är alltför mentalt utmattad av alla intryck. Måste upprepa det en gång till.

Jag ska åka och se MASTERS på AUGUSTA!

tisdag 6 april 2010

Mera Port..

Jag hittade lite fler “godbitar” på datorn som jag lägger upp när jag ändå är här på smaragdön. De här klippen är också från förra året när brorsan var med och lirade golf i april.

Hyfsat väder då jag försöker nå Portmarnocks 6:e på två.

 

Har man en tendens att toppa ifrån bunkrarna är det nog bäst att ta på hjälmen..

 

Samma klubba, lobbwedge, från fairwaybunkrarna på the European.

 

Vindstilla och kortärmat i april!? På Irland!?

måndag 5 april 2010

Hand från Irish Open

Jag spelar ganska många händer i början av en turnering för att försöka komma åt de dåliga spelarnas marker. Av förståeliga skäl brukar de åka ut ganska snart och jag tycker att jag förlorar värde om jag ska sitta och vänta på premiumhänder, medan de skvätter sina marker till höger och vänster.

När nästan en timme hade passerat i turneringen hade jag därför varit ganska aktiv och ökat min stack från 10k till c:a 14k. En irländare i min ålder hade också varit inblandad i en del potter men hade spelat ganska löst och svagt, till skillnad från mig som tagit kommandot i potterna, och därför hade hans stack sjunkit till c:a 7k.

Med mörkar fortfarande på 25-50 fick jag AK i tidig position och höjde till 150. Irländaren synade i sen position och knappen, som också var svag och lös, synade med. Mörkarna lade sig.

Floppen kom AA4 med två klöver. Jag betade 300 i potten på 525. Irländaren funderade en stund och höjde sedan till 900. Knappen passade och nu var det min tur.

Hur hade ni spelat vidare? Och varför?

Portmarnock

Det blev sol idag! En härlig dag med lite lagom vind (vindstilla med irländska mått), rostig sving och väldigt få par. Otroligt nog lyckades jag spela på samma boll hela varvet, även om jag var och nosade på några ärttörnebuskar.

På 16:e hålet tryckte jag i en efterlängtad birdie från tio meter, men det spelade inte så stor roll eftersom bara att få vara här ute igen får mig att må bra.

Min kompis Leo som är medlem var bortrest och kunde därför inte spela. Istället tussade han ihop mig med George. Leos beskrivning av honom i sms:et var: “Han är styrelsemedlem och rödhårig”.

Hur skulle jag kunna missa honom?

George var kanontrevlig och även om vi inte presterade världsgolf hade vi kul. Jag fick hans mobilnummer så att jag kunde ringa om inte Leo var hemma nästa gång jag ville spela. Ganska skönt med tanke på att greenfee normalt kostar 180 euro, men som gäst till medlem betalade jag bara 30 euro.

Trehundra spänn för en dag på en av Irlands bästa golfbanor. Där kan vi snacka om prisvärt!

Efteråt tog vi en lunch i klubbhuset och snackade i ett par timmar. Jag frågade lite försynt hur lång kölista det var att bli medlem och hur mycket medlemskap kostade. Inte för att jag är intresserad av att bli medlem utan mest av nyfikenhet.

Kölista existerade inte utan nya medlemmar kunde endast tas in på rekommendationer av övriga medlemmar och efter styrelsens godkännande. Eftersom de bara har c:a 180 spelande medlemmar verkar det inte vara huggsexa om platserna. Inskrivningsavgiften på 18000 euro kanske också hjälpte till….

Utöver det har de en årsavgift på 2000 euro, plus en avgift på 450 euro som jag gillade. Den går i förskott till bar & restaurang, och om man inte spenderar pengarna så kan du “kyssa dem farväl”. Bra för sammanhållningen och stämningen på klubben för ingen vill väl gå minus i baren?

Jag måste ha gjort ett gott intryck på George för när Leo ringde lite senare hade George frågat honom om jag kunde tänkas vara intresserad av att bli medlem. Men med tanke på att jag spelar här en eller två gånger per år så föredrar jag nog att betala 30 euro per gång….

Jag tog med mig kameran men givetvis glömde jag usb-sladden för att föra över till datorn. Här är lite bilder av banan från förra året.Portmarnock 1 april 09 020

Portmarnock 1 april 09 026

Portmarnock 1 april 09 028

Portmarnock 1 april 09 044

Åh, vilken skön sving! Vem kan det vara?

Portmarnock 1 april 09 048

Portmarnock 1 april 09 065

Snart kanske snön har smält bort även i Stockholm?

söndag 4 april 2010

Irish Open över

Det blev till slut 708 deltagare i Irish Open. Förra året var det 700 så uppslutningen är bra trots recessionen. Ett tecken på lite sämre tider var dock att irländarna spelade tight. Efter fyra timmar hade bara 150 deltagare åkt ut, men det kunde kanske förklaras med att det var långfredag och då serveras ingen alkohol till icke hotellgäster...

Personligen började det lysande för mig. Innan första given. Jag satt i stol 5 och till höger om mig satt fyra kavajbeklädda irländare i 55-årsåldern. Ytterligare tre irländare, en okänd nationalitet samt ex-fotbollsproffset Tony Cascarino satt vid bordet och ingen var yngre än jag! Inga internetkids som ska hålla på och gräva i alla potter.
Vilken skön lottning!

Det tuffade på bra och efter ett par timmar hade jag ökat min startstack från 10k till c:a 20k och det efter att ha visat mina kort bara ett fåtal gånger. Tyvärr förlorade jag med JJ mot Cascarinos AQ och var tillbaka nere på 10k. Jag jobbade upp mig till 20k igen men strax därpå förlorade jag återigen en ganska stor pott mot AQ, fast den här gången med 44 på handen.

Jag lyckades inte återhämta mig från det och slutligen åkte jag ut med KJ när jag träffade en kung på floppen och en listig jävel bara hade synat min raise innan flopp med AA. Får man göra så?

Det blir ingen mer poker för mig här utan i morgon ska jag ut på en av mina favoritbanor, Portmarnock, och golfa lite med några irländare. Kondisen är usel, jag har inte hållit i klubborna sedan i höstas och dessutom glömde jag linserna hemma. Känns som om det kommer att gå utmärkt!

Fast jag bryr mig inte om resultatet. Bara att få gå och hacka lite ute vid Irländska sjön med saltstänk och tånglukt i luften får mitt hjärta att slå små glädjevolter. Väderprognosen lovar till och med lite sol, fast så lättlurad är jag inte....

Jag återkommer med någon handanalys. Keep swinging!

fredag 2 april 2010

Irish Open

Jag kunde inte hålla mig ifrån Dublin när en av europas härligaste pokerturneringar går av stapeln. Irish Open har alltid varit fulladdad med kedjerökande (utomhus numera, jag har för mig att Irland var först med rökförbudet, vilket man har svårt att tro varje gång det är paus i turneringen) guinesspimplande och gamblingsugna irländare.

Jag kommer ihåg för ett par år sedan när det var runt 800 startande. Vi började med 10k i marker och mörkar på 25-50 med entimmesperioder. Efter två timmar kikade jag på turneringstavlan och noterade att c:a 200 spelare var utslagna!

Tvåhundra! Efter två timmar och mörkar på 50-100! Och inköpet var 3500 euro, inte 100 som man kunde tro efter att ha bevittnat det manfallet.

Man vet i varje fall att de inte sitter och väntar på AA hela tiden.

Med tanke på vad jag precis skrivit finns ju risken att turneringen blir kortvarig om man har lite otur, så därför tog jag med mig golfklubborna för säkerhets skull. Dock lät det inte så bra när piloten deklarerade att det regnade och var tre plusgrader i Dublin....

Turligt nog är väderomslagen här i paritet med de svenska fjällen, så när vi landade sken solen och det var inte alls så kyligt. Fast blåste gjorde det, såklart. Utan vind, inget Irland.

Turneringen spelas på Hotell Burlington. Jag har inte varit där än men vet vad som väntar. Hotellet i sig är ett anrikt (gammalt) skithotell som har 4 låtsas-stjärnor. Tävlingsledningen hittar alltid något ställe som är billigt och sunkigt där ingen vill bo normalt sett. De lär tjäna en hacka på att fylla det med pokerspelare.

Som vanligt efter alla år på resande fot är jag allergisk mot sådana hotell där allting håller på att lossna i badrum och med sängbottnar formade som bananer. Ett av mina absoluta favorithotell i världen, the Dylan, ligger inte så långt från spellokalen. Ett otroligt läckert hotell med grym service och nu när tiderna är lite sämre har de sänkt priserna. Tidigare kostade rummen mellan 200-300 euro per natt. Nu kunde man få sova för 120 euro.

Äventyrslysten som jag ville jag istället prova ett annat hotell som fått jättefina recensioner som årets designhotell, etc. Hampton Hotel heter det och ligger på gångavstånd från Burlington. Dessutom kostade det bara 100 euro natten.

Min jävla idiot! Visserligen är det snyggt inrett men det är inte i närheten av the Dylans klass. Billigt hantverk lyser alltid igenom. Dessutom har AC:n fått stå och jobba på 28 grader i fem-sex timmar nu för att jag inte ska frysa häcken av mig.

Jag har inte samma elefantskinn som irländarna direkt. De knallar med glädje runt i bomullsskjorta när jag drar på mössa och vantar. Well, well.

I morgon klockan halv fyra börjar allvaret. Dags att sova lite så jag är fulladdad när det börjar.

måndag 29 mars 2010

Tur eller otur

Jag har lovat att berätta om lite gamla episoder som jag varit med om från mina otaliga resor. Här kommer en som jag skrev om tidigare när jag var pokerkrönikör på SvD. Övriga krönikor hittar ni i marginalen till höger under november 2008 ifall intresse finnes.

För er som föredrar att slippa klicka på länken lägger jag upp den här:

Tycker du att du är otursförföljd i poker? Blir du konstant utdragen på sista kortet av någon usel engelsman som spelar som en clown? Då har ni inte träffat Al Krux från Syracuse, New York. Al är en genomtrevlig amerikan, äkta amerikan då han är av indiansk härkomst, som aldrig någonsin höjer rösten oavsett vilka olyckor som kastas i hans ansikte. Han har varit med och spelat tävlingspoker sedan länge tillbaka, innan jag träffade honom första gången i Las Vegas 1991.

Han är en ganska habil pokerspelare som kanske alltid varit för försiktig för att lyckas i turneringspoker. Speciellt nuförtiden när utvecklingen gått mot allt aggressivare spel som anammats av internetgenerationen. Då hjälper det heller inte om man fick minsta ransonen när fru Fortuna delade ut kuponger.


Vi hade kommit till ett finalbord i början på nittio-talet på Four Queens i Las Vegas. John Bonetti, som alltid gnällde på sin otur trots att han förmodligen fått större ranson tur än 99% av övriga pokervärlden, och Al Krux höjde om varandra varpå Bonetti gick all-in. Al Krux hade två kungar och blixtsynade. Bonetti insåg att hans två knektar inte var mycket att ha i det här läget och började genast högljutt klaga på vilken otur han hade som alltid råkade ut för sånt här. Al Krux talade gentemannamässigt om att han hade två kungar men på den tiden visade man inte korten när man var all-in. Nåja, än var det inte över. Med spänning väntade han på att det inte skulle dyka upp någon knekt på bordet.

Det gjorde det inte. Men vänta! Det låg fyra hjärter istället! Med andan i halsen kikade Al på sina kungar och såg till sin glädje att han hade hjärter kung. Nu kunde inte Bonetti vinna på det försmädliga sättet med färg ifall han hade hjärter knekt, vilket han hade. Om det inte hade varit för att de fyra hjärterna på bordet var 8, 9, 10 och hjärter dam. Bonetti slutade gnälla då han insåg att han fått straight flush och med osannolik röta slagit ut stackars Al, som utan darr på rösten tackade för sig och önskade oss lycka till.


Det var dock inte hans värsta bad beat på långa vägar. TJ Cloutier berätta om den för många år sedan och svor på att det var sant. Förra året fick jag nöjet att sitta bredvid Al Krux i en WSOP-tävling och var tvungen att verifiera det. Al sa att det var sant och han kom ihåg handen som om det var igår.


I en tävling går TJ all-in med två tior på handen. Krux har sina vana trogen två kungar och gör likaså. En tredje person sitter också med två tior, inser att det aldrig kan duga längre, visar upp dem för publiken och skickar in dem i kasthögen. Nu får dealern hjärnblödning, tror att handen är färdigspelad och släpper kortleken i kasthögen. Panik! Vad göra nu?

Turneringsledaren tar det enda möjliga beslutet och hela kasthögen blandas om varpå dealern lägger upp floppen. Den kommer kung, TIO, tre. På fjärde kortet kommer självklart den återstående tian följt av en blank på sista kortet. Stackars Al förlorade mot ett fyrtal som egentligen aldrig kunde uppstå.


Det kallar jag ett bad beat. Så sluta tyck synd om er själva för att er triss blev utdragen av en hålstege. Ta det som en sann gentleman istället. Som Al Krux.

lördag 27 mars 2010

Phil Laak vs Antonio Esfandiari

Det började lite oskuldsfullt med att en vän till Laak och Antonio erbjöd $20 till den som lyckades göra det bästa fotomontaget där Laak äger Esfandiari.

Första montaget var riktigt roligt. (Laak är inte helt okänd för att ha experimenterat med berusningsmedel)

laak vs asfandiari

Av någon anledning låstes tråden men fortsatte här.

På sida två dök den här upp:

hellmuth vs tupac

Nu brast fördämningarna och helvetet brakade löst. Vissa montage är monstruöst roliga! Har ni en eller två timmar till övers och vill ha ett gott skratt är det bara att sätta igång och bläddra. Just nu är de uppe i 55 sidor i den här episka tråden.

Här är ännu ett exempel (och en av mina favoriter).

hachemvsmen

Ris eller Ros från Ramzi

pokercampus.se har Ramzi Jelassi en egen liten hörna där han kommenterar olika pokervideos. Ramzi är en väldigt duktig pokerspelare. Analytisk, tekniskt skicklig, bra känsla samt spelar med stort hjärta och mod. Samma andas barn som exempelvis Michael Thuritz (förmodligen Sveriges bäste spelare idag).

Fast jag måste erkänna att Ramzi inte visade stort mod när han analyserade följande video. Brett Richey har haft en del vinster och det kanske är därför Ramzi visar lite väl stor respekt och diplomati i sitt konstaterande:

“”En kall kortlek, där killen med KK står inför en svår situation med två stycken all-in före honom. Frågan är om han borde ha insett att någon av spelarna satt med AA, då det snackades och signalerades för fullt, han bestämmer sig för syna trots allt, och finner sig själv i en situation där båda motspelarna har AA.”

SVÅR situation? Snälla Ramzi, lite mer måste du sticka ut hakan.

Jag känner inte Brett, men oh boy, vad är det för bubbla han sitter i? Om han inte fattar att han är illa ute efter det sättet först tjejen, sedan Hellmuth, går all-in på så hur i HELVETE kan han missa att de först high-fivar varandra och sedan att kvinnan stor och hoppar och sjunger “I got it! I got it!” till sin man.

Hans uppfattningsförmåga måste ju vara helt obefintlig bortom 50 cm från hans egen kropp! Under mina 20 år som pokerspelare har jag aldrig sett någon spela ett par i kungar sämre. Tror ni Johnny Chan hade synat här?

Jag tror inte Brett Richey ska sikta på en karriär som fredsförhandlare efter den uppvisningen i människokännedom…

Se och le! (Missa inte Bretts uppgivna gest med händerna när han står upp. Världsklass!)

torsdag 25 mars 2010

Handanalys: upplösning

Eftersom klockan tickar snabbt online går det inte att luta sig tillbaka och fundera i godan ro, därför fokuserade jag mer på stoners möjliga händer. Hjärnan arbetar ju för fullt så lite hann den ändå kasta en glans åt Robins hand.

Robin hade inte spelat särskilt aggressivt tidigare och när han limpar in i potten växer den till 18k. Han har då 42k kvar bakom. Vilka händer slår han inte om med?

Det är möjligt att han synar konservativt med par i sjuor och nedåt, för att lägga sig vid omslag. Han kan också ha AA, KK eller kanske QQ för att försöka fånga någon. Par i åttor till knektar antar jag att han ställer all-in på innan flopp.

Hans tvekan innebär två saker. Antingen har han ett monster, 66, och försöker få syn av stoner också, eller så blev han osäker. Han kanske tror mig när jag påstår att jag har en trea och är osäker med sitt höga par, men min online-erfarenhet säger mig att spelare ofta bara ställer i ett sånt läge med högt par. Har han ett färgdrag kan det också motivera tvekan, eftersom han då måste fylla för att vara kvar i turneringen och han verkade ju inte vara en gambler.

Nåja, som jag sa var hans hand inte den stora frågan, utan vad har stoner?

En sak är jag helt säker på. Stoner har inget par i handen. Jag kan inte se att han bara synar preflop, med hans uppenbara vilja att gambla, med ett par och det redan ligger 18k i potten.

Har han en trea? Det finns definitivt i hans range. Men varför trycka all-in för att skrämma bort mig? Han kanske har en svag trea och hoppas jag ska lägga en något starkare, typ 3,7 eller 3,8? Inte troligt, för vem lägger en trea här? (Bortsett från Eastgate då)

Han kanske har en trea och vill att jag ska betala för färgdraget? Det är möjligt, men han var en gambler. Jag tror han var beredd att ta lite risk.

Klockan tickade i samma takt som min magkänsla ökade. Han måste ha färgdraget! Jag kunde inte se något annat.

Nu var det två potentiella färgdrag ute. Ett helt säkert! Jag kunde alltså ha bästa handen (nåja, leda för tillfället) och fick nästan 5 gånger pengarna på syn. Det kostade 73k för att vinna 350k. Jag behövde bara vinna 21% av gångerna.

Även om jag var snett ute hade jag 74k kvar med mörkar 2000-4000. Jag synade och kände mig tillfreds med beslutet.

Ännu nöjdare blev jag när jag fick se deras händer. Robin hade K 8 i ruter och stoner 10 9 i ruter.

Klöver dam och klöver fyra senare mådde jag som en liten prins…

När jag kör handen i en odds-kalkylator har jag drygt 39%, Robin 43% och stoner 18% efter floppen. Hade å andra sidan stoner haft en trea hade mina odds sjunkit till c:a 9%.

Med tanke på att 21% vinstchans räckte och med den tidspress det är online tycker jag att jag tog ett bra beslut.

Lady Gaga

Förra årets världsplåga ‘Pokerface’ var en låt som som var så trallvänlig att till och med Doyle Brunson nästan knöt på sig dans-skorna och parkerade permobilen.

Nu har fröken Gaga och svenska videooraklet Jonas Åkerlund slagit sina påsar ihop. Ryktet går ju att Gaga möjligtvis också har en kulpåse, men i videon visar Gaga att hon har lite självironi. Tillsammans med Gaga och Beyoncé lyckas Åkerlund producera en riktigt tung och provocerande video (vi pratar om dubbelmoralens förlovade land, USA).

Åsikterna om Gaga är många. Vissa avgudar henne som den nya Madonna, andra tycker att hon är en talanglös uppmärksamhetsbehövande nolla.

Nu tillhör jag väl som medelålders familjefar inte MTV:s största målgrupp och följdriktligt är jag inte så uppdaterad på musikvideos. Efter att ha sett ‘Telephone’ tittade jag på ett par andra av hennes tidigare videos.

Att kalla henne talanglös är nog inte rättvist. Hennes sångförmåga kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte är tränad. Däremot tycker jag att bildspråket i hennes videos är absolut fantastiskt!

Visserligen är Åkerlund, som också producerade Gagas förra video, ett geni, men hon har säkert haft en del att säga till om. En sak är jag dock säker på vad beträffar hennes talang; Lady Gaga skrattar hela vägen till banken….

Dra gärna upp videon i helskärmsformat så att ni inte missar Tarantino-influenserna och de ytterst subtila produkt-placeringarna. (Som vanligt måste man först klicka på videon för att komma till deras sida om man vill se videon i större format)

onsdag 24 mars 2010

Handanalys

I söndags uppstod en intressant hand när vi kommit en bit in i turneringen. Mörkarna var 2000-4000 med en ante på 400.

Lite bakgrundsinformation:

En spelare vid namn ‘stoner’ hade tidigare visat hänsyns-löshet. På mörkernivån 1000-2000 gick han all-in för 20k med J 10 i ruter i tidig position, fick syn av AJ men floppen kom    7 8 9 och han dubblade upp. Handen efter trycker han sina “surt förvärvade” 45k all-in med AJ off-suit från första position, får syn av AQ men lyckas återigen köpa ut och dubbla upp. Ingen blyg kille med andra ord.

Tillbaka till handen. Första position synar 4000 (med 84k i stacken), nästa passar, tredje position ‘Robin’ synar (med 46k i stacken). Sedan pass, pass och syn av ‘stoner’ på knappen (110k i stacken).

Jag har 184k i marker och får A 6 offsuit på lilla mörken. Jag synar 1000 och stora mörken checkar. Fem man ser alltså floppen som kommer 6 3 3 med två ruter.

Alla checkar till ‘stoner’ som betar 12000. Jag försöker representera en trea och slår om till 32000. Pass, pass och nu funderar ‘Robin’ en lång stund innan han synar (och sparar sina sista 10k!). Inte vad jag ville direkt, men okej, tärningen är kastad i hans fall eftersom han har så lite kvar.

Nu går genast ‘stoner’ all-in för ytterligare 73k! Hoppsan!

Det var inte billigt längre. Om jag lägger mig har jag 154k kvar, fortfarande stor stack. Synar jag och förlorar får jag 74k kvar. Sämre, men ändå ingen jättekatastrof.

Vinner jag handen däremot får jag 350k, vilket ger mig en stark position i turneringen.

Jag funderade en liten stund och gick igenom troliga scenarion innan jag tog mitt beslut. Vad tror ni jag gjorde och hur tänkte jag? Vad hade ni själva gjort?

tisdag 23 mars 2010

Nakna finskor

Dåliga bortförklaringar har man ju hört och den här tillhör ju definitivt toppen på listan.

Om den är korrekt återgiven vet jag ej, men den här meningen är helt underbar:

- Våra spelare slog sönder sina klubbor i vredesmod när de finska damerna plötsligt dök upp med allt vad det medförde fast de inte ens hade match den dagen, bara träning, fortsätter Zacharov.

Stor humor!

Å andra sidan är det numera ‘bevisat’ att finnar är väldigt speciella. Men det visste vi ju alla sen tidigare…

När vi ändå är inne på expressen-artiklar mindes jag en om Charlotte Kalla som jag tycker ni ska läsa.

Återigen tack vare ett litet hjälpmedel som gör internetlivet lättare, ‘Read It Later’, så att man slipper spara sidor eller artiklar som en favorit i bokmärkeslistan.

Intervju i First Poker

moz-screenshotJag fick ett mail från Åsa Holmberg som gjorde intervjun med mig för First Pokers räkning. På tidningens framsida står det:

PETER EICHHARDT
"Ryska torpeder slog ner mig."

Åsa bad om ursäkt för ordvalet som inte var hennes utan någon på redaktionen som var sugen på en lite klatschigare artikel-kittlare. Jag nämnde det tidigare och det är tydligen fler som är fascinerade över maffia och kriminalitet. Jag kan tillägga att de inte var några "torpeder" utan bara några osäkra amatörrånare. Tack o lov!

Skulle de varit torpeder hade nog jag tyvärr inte suttit här idag....

Intervjun blev också den lyckad tycker jag. Jag fick läsa ett utkast innan men det verkar som Åsa gjorde lite förändringar innan tryckpressarna satte igång. Det var definitivt till det bättre Åsa. Jag kan dock tycka att artikelförfattares ordval kan vara lite lustiga ibland, men det speglar kanske deras personlighet.

Jag berättar om när tre banditer (kriminella kallas så på ryska) tog sig in i min lägenhet och stod och pucklade på mig medan jag försökte skydda mig. Jag stod tryckt mot toalettdörren där min svenska ex-flickvän hann låsa in sig.

De slet och slog vilt medan jag bara höll ihop armarna över ansikte och bröstkorg i ren instinkt. Jag lovar att adrenalin-nivån var hög…

Jag vet inte hur länge vi höll på, tidsuppfattningen försvann illa kvickt. En halv minut? En minut? Fem minuter? Otroligt nog hade jag inte ett blåmärke efteråt. Tre man stod och slog överallt och inte ett enda blåmärke!

I sådana situationer av extrem stress får man en enorm styrka och kroppen tål oerhört mycket. Efter en stund insåg jag faran (i början reagerar bara reptilhjärnan) och ville inte riskera en kniv i mig. Jag slutade göra motstånd och lugnade ner dem. (De kanske var slagtrötta också?) hahaha.

Åsa skriver:”När jag såg att en av killarna var på väg mot toaletten där tjejen hade gömt sig så blev jag jättearg och slog ner den ena killen som slappnade av när de trodde att jag gett upp”

Jättearg? Det var nog det minsta man kan kalla det i den situationen…

Men, som sagt, en läsvärd intervju om ni är intresserade av torpedbekämparen Peter Eichhardts gamla förehavanden.

måndag 22 mars 2010

Analysera i poker

Som vi alla vet uppstår det ibland situationer och pokerhänder som är väldigt intressanta att analysera. Det sker både i kontantspel och i turneringar. (Här tycker jag faktiskt att cashgame har en skönare klang. Ungefär som att bankomat låter skönare än kontantuttagsautomat).

I cashgame är dock mörkarna statiska och ofta sitter man med samma spelare under lång tid, medan man i turneringar hela tiden höjer mörkarna, samtidigt som det är stor omsättning på spelare.

Ibland sitter man i timtal med ett helt bord och har lärt känna deras spelstilar. Han med rufsigt här och skjorta som strykts med en handfull russin spelar tajt som en för liten kondom. Killen som som har keps, glasögon, StarWars t-shirt och biceps som en tolvårig tjej är i själva verket en kallhamrad, aggresiv pottslaktare.

Men precis när man har kontroll på situationen och vet exakt hur man ska spela mot respektive motståndare bryts bordet och man får leta upp en ny plats bland åtta fullständiga nykomlingar. Det kräver att du genast slukar ny info för att inte göra ett ödesdigert felbeslut som kan kosta dig din plats i turneringen.

Det innebär en helt annan dynamik i situations- och handanalyserna av en turnering, jämfört med cashgame. Går man långt i turneringen och spelar 10-12 timmar blir man också betydligt mer utmattad mentalt än under samma tid i ett cashgame, där man inte konstant behöver samma fokus.

Ken Lennaards nystartade blogg har väl inte undgått någon pokeraficionado i Sverige. Ken skriver riktigt bra funderingar och analyser av diverse händer och jag tänkte själv vara lite mer aktiv med den biten. Låter det intressant?

Numera har jag länkat till Kens blogg i marginalen och jag tror någon till snart kan beredas plats.

Lång natt

Söndag kväll brukar ju vara turneringskväll och varför inte ikväll?

Dagen började härligt med att snön vräkte ner under några timmar. Äntligen!

Fortsatte med att ManUnited kämpade ner ärkerivalen Liverpool på hemmaplan för att åter ta ledningen i Premier League. Såg ni Torres som sparkade bort straffpunkten? Det har jag aldrig sett förut. Såg ganska komiskt ut.

Sedan fick Chelsea bara en poäng med sig mot Blackburn, samtidigt som jag vevade igång lite olika pokerturneringar. Mumma.

Kommer ni ihåg det här inlägget?

Inget ont om Paradise Poker, deras manager Eric var ju supertrevlig, men igår upprepades historien. Mitt konto var tömt så jag förde över lite pengar från Moneybookers. Kontot på Sportingbet (som driver Paradise Poker) har jag i svensk valuta. Jag kikade snabbt vad växlingskursen var och förde över 1460 Westerlundskt surt förvärvade kronor.

Från Moneybookerskontot (som jag har i euro) försvann det exakt 154 euro. När jag glad i hågen skulle anmäla mig kl. 17:55 till tävlingen som börjar 18:00 och kostar 150 euro, upptäckte jag till min förvåning att det bara kommit in 148 euro!!

Återigen växlingstorsk! Nu var det bara någon minut kvar innan start. Vad göra?

Blixtsnabbt satte jag mig med 80 euro på ett 2-4 Texas headsup-bord där någon satt och väntade med pengar. Förhoppningsvis kunde jag höja hans mörk och hoppas att han inte var alert, eller upptagen med annat, och på så sätt få ihop mina saknade euro.

Jag får 7 3 på knappen och höjer till 12 euro. Han är dock vaken och stridsberedd. Han synar. Satan!

Floppen kommer A 7 3 och han betar ut 18 euro! Genast går jag all-in varpå han lägger sig. Jag kliver av, skriver 'sorry' i chatten och kastar mig in i turneringslobbyn så att jag hinner anmäla mig på sekunden till tävlingen.

Om du läser det här kanske du har förståelse, annars hoppas jag att tilten inte blev för svår för dig efteråt...

Natten blev lyckad och det ramlade in lite euron på kontot. Annars höll det på att bli pannkaka i början. Några timmar in i en stor turnering höjer första position upp 3 gånger stora mörken. Jag sitter till vänster om honom med AQ i hjärter och synar. Vi har båda djupa stackar.

Helt plötsligt går min helvetesdator i spinn över några program som hamnat i konflikt. Jag kan inte göra något alls. Jag spelar flera turneringar, kanske 6-7 stycken, men just det bordet med AQ blir alldeles vitt. Mina svordomar haglar i bästa kapten Haddock-stil innan jag åter får rörelse efter någon halvminut.

På floppen ligger det tre hjärter, min fiende har satsat en hygglig slant, jag har timat ut och ser hur min nötfärg snyggt och prydligt åker in i kasthögen!

Det är i sådana lägen man får visa att man är gjord av stål....

torsdag 18 mars 2010

Inget Petergate

Nu har jag lovat att komma ut med svaret tillräckligt länge. Inga fler undanflykter eller fördröjningar. Inga fler undan-manövrar från tusentals förtvivlade läsare som bönat och bett på sina bara knän om lösningen på det oerhörda enigmat.

Här kommer sanningens ögonblick. Hårt och osminkat

The Truth. La Verdad. Die Wahrheit. ПРАВДА.

Vinterdag Sticklinge feb -10 010

Solen är, som jag skrev tidigare, tillverkad av en urbefolkningsstam, men inte vilken som helst. De är nämligen Paiute-indianer.

Och var befinner sig dessa små gynnare? Om jag avslöjar att jag spelat golf på en bana som heter Las Vegas Paiute Golf Resort kanske klockorna börjar plinga lite.

Indiansolen är inköpt på Fremont Street i downtown Las Vegas. (Ett par lerkrukor följde nog med på köpet…).

Inte mer än kanske 100 meter från klassisk WSOP-mark, Binion’s Horseshoe! (Jag eller Kniven kommer aldrig någonsin att glömma deras cheeseburgare med jalapeños i snackbaren).

Jag kom t.o.m. ihåg att vi tog ett någon bild inuti affären. Svårt att missa att det är rätt affär, med tanke på de subtila ledtrådarna…

Las Vegas juli -05 (23)

Även om bilden är liten kanske det syns vad jag har på huvudet? Och nej, den köpte jag inte….

Mer långsökt än så var inte relationen till spel och dobbel.

Äntligen kan Jonas och övriga pokersverige somna med sinnesro och ett leende på läpparna.

onsdag 17 mars 2010

Sverige från sin bästa sida

Efter diverse tv-tittande, onlinespelande och bloggskrivande insåg jag vid 8-tiden i morse att Omaha-turneringen kl. 14 på Cosmopol inte var aktuell längre. Uppenbarligen var mitt undermedvetna inställt på det.

Desto mer tid över för att se om Barcelona ska, som enda kvarvarande spanska lag, ta sig vidare i Champions League ikväll. Eller om de ska göra en Real Chelsea och åka ut framför näsan på hemmafansen trots massivt favoritskap inför åttondelsfinalen.

När jag vaknat och loggat in på datorn upptäckte jag på svtplay.se att skidsprinten i Stockholm var igång, vilket jag givetvis inte kunde låta bli att kika på.

Vilket häftigt arrangemang!

Skidspår utlagda runt halva slottet. Start på Skeppsbron, sen uppför Lejonbacken mot Norrbro, tillbaka ner igen mot Skeppsbron och slutligen spurt och målgång uppför hela Slottsbacken. Tusentals åskådare som jublade när speakern noggrant presenterade varje åkare inför loppen och U2 på full volym i högtalarna i pauserna mellan de korta, intensiva och adrenalinsprutande loppen som varade i ungefär 2 minuter.

Is i Wassberg-skägget och fruset snor goes rock’n’roll skulle man kunna säga….

Anledningen till att jag var inne på svtplay var att jag ville se på Skavlans senaste program. Jag har sett några av dem tidigare och Skavlan är intressant som intervjuare. Han ställer ibland oväntade och en aning obekväma frågor men får oftast rätt respons ändå.

Förra veckans program med Christer Sjögren och en förvirrad Thorsten Flinck var väl inte det bästa trots Stellan Skarsgårds och Al Gores medverkan. Tyvärr blev Skavlan en aning blek inför Al Gores pondus så frågor och svar blev lite väl stereotypa.

Avslutningsvis berättade han dock om nästa veckas gäster och det var den karamellen jag var ute efter. Två av mina absoluta favoritkvinnor; vackra, jordnära och intelligenta Izabella Scorupco samt den svenska viljestyrkan och gränslösa smärttröskeln personifierad, Charlotte Kalla. Att hon dessutom också är snygg och genomcharmig sänker ju knappast hennes marknadsvärde…

Övriga gäster var en adopterad, briljant stjärnkock med chokladfärgad hy, bländvitt leende och klockren göteborgska; en skön norskättad krabbfiskare och slutligen blinde, skönsjungande Andrea Bocelli.

Ett fantastiskt program helt enkelt. Skavlans bästa avsnitt utan tvekan. (Det är del 7 av 11, om ni hamnar fel)

Missa inte det!      svtplay.se

Hur ofta hatar man triss?

Turneringen visade sig vara väldigt populär och var utsåld på morgonen. Efter en del års rutin på nacken anmälde jag mig smidigt online och slapp oroa mig för att inte få en plats. Det gällde inte alla. På väg till pokerrummet mötte jag en kille som hade reservplats och beklagade sin egen dumhet över att han inte anmält sig i tid. Han visste ju att han ville spela långt innan men ändå drog han ut på anmälningen för att till slut bara hoppas att han skulle få vara med.

Reservplats innebar att under de första två perioderna kunde utslagna spelare ersättas med nya från reservlistan. Det medförde att 200 startande blev till slut 213 när tiden gått ut. En massa kända ansikten var där så det var hygglig klass på motståndet.

Inköpet hade sänkts från förra årets 5000 till 3000 i år. Förmodligen var det en hel del som inte tog sig till casinot när de fick beskedet att det var utsålt. Kanske finns möjlighet att höja tillbaka inköpet nästa år? Eller kanske en gyllene 4000-kronors medelväg?

Normalt sett brukar en turnering belöna 10% av deltagarna i fältet. Inte så igår. På 213 deltagare hade man bara 12 priser (drygt 5%) vilket medförde ganska bra priser. Dessutom hade man drygt 30% till vinnaren (200 000 kr) vilket passade mig alldeles utmärkt eftersom min spelstil är anpassad för att försöka vinna, och inte bara ta mig till prispengar när vi närmar oss slutskedet.

Det hände egentligen inte så mycket ovanligt för mig. Vi startade med 5000 i marker och efter sex timmar hade jag varit all-in två gånger med AJ mot 88 och 55 mot A10. Jag hade ingen otur, utan vann bägge och hade då drygt 20000 i marker när följande hand utspelades med lite drygt 50 spelare kvar i tävlingen.

Mörkarna var 400-800 och alla lade en ante på 100. Jag höjde upp till 2500 med två kungar från första position (UTG). Alla passade fram till knappen som var Andreas Höglund, också med c:a 20k i marker, och är en duktig spelare. Han funderade en stund innan han synade. Floppen kom J 10 7 med två spader (jag hade spader kung).

Som sig bör hade jag c:a 18k kvar i stacken och eftersom Andreas med stor sannolikhet skulle beta om jag visade svaghet så knackade jag. Han betade ganska snabbt 4000 i potten på 8000. Jag stekte en stund innan jag gick all-in. Eftersom han såg besvärad ut och inte synade omedelbart visste jag att min hand var bäst och kunde nu försöka jobba in en syn.

Han stekte länge och väl, men tyckte nog att det fanns för många drag ute på floppen som jag kunde sitta på och synade slutligen med två damer. Mums!

Han hade spader dam, men eftersom jag hade kungen blockerade jag hans springande färgdrag. Nu gällde det bara att ducka en dam två gånger.

Fjärde kortet kom en kung! Visst är det sjukt att man på ett sätt gillar att få sin triss men samtidigt veta att det är ett katastrofalt kort. Bortsett från damerna var det absolut sämsta kortet i leken. Helt plötsligt hade han åtta vinstkort istället för två inför sista gatan!

Som en smäck satt nian på sista och den feta potten på 43000 sköts över till honom medan jag önskade de kvarvarande lycka till (det vill säga alla utom mig...).

På den positiva sidan fick jag ingen p-bot trots att stod lite tveksamt till med bilen och hann precis hem för att se ett förlamat Chelsea bli utslagna av "the special ones" riktigt pigga Inter.

I stunder av inspiration läser jag lite intressanta böcker och Lidingös bibliotek har blivit mitt och Emmas favoritställe efter hennes ridlektioner.

Jag har precis läst ut Niccoló Macchiavellis "Fursten" (som antas ha skrivits år 1513) och jag inser att gubben var en väldigt slipad och insiktsfull man i sin era.

Hör bara vad han skriver i kapitel 7.

"Detta är furstar som är helt beroende av dem som givit dem makten, av deras vilja och goda tur - två oerhört ombytliga och instabila ting - och de vet inte heller vad de ska göra för att behålla sin ställning och följaktligen kommer de också att förlora den."

Jag kan bara hålla med.

tisdag 16 mars 2010

Heltäckande krockkudde

Jag funderade på att be grannen köra mig till Casinot idag så jag slapp bekymra mig över att hitta någon parkeringsplats, men jag kanske ska vänta någon månad?

Mars -10 012

måndag 15 mars 2010

Nordic Masters

Idag börjar pokerveckan Nordic Masters på Casino Cosmopol i Stockholm. Jag tänkte spela i morgon (NL Texas freezeout, 3300 kr i inköp) och på onsdag (PL Omaha rebuy, 1100 kr i inköp).

Förresten Ken; jag föreslår att du använder ordet återköp när du skriver om rebuy-turneringar. Alla turneringar är ju inköpsturneringar. Jag gillar att du försöker avanglisera språket i bloggen för det är själv något jag gärna vurmar för.

Det är inte lätt alltid eftersom poker är så starkt förknippat med engelska termer, men vi skriver trots allt på svenska och stilmässigt kan det vara en fröjd för ögat. Ungefär som att lyssna på Horace Engdahl i en intervju, fast då är det snarare en fröjd för örat.

Har ni hört den mannen prata? Jag såg en avslappnad intervju med honom i något kulturprogram för ett par år sedan. Ren och skär jävla poesi när han öppnar munnen!

Extremt välartikulerad, högintelligent med fasta övertygelser och stark integritet, samt briljant humor! Fler av hans sort och världen skulle förmodligen vara en bättre plats att leva på.

Huvudtävlingen (main event, hehe) startar på torsdag och kostar 26000 kronor men i nuvarande dåliga ekonomiska tider är jag tveksam till att deltagarantalet blir särskilt stort, trots att de sänkt inköpet som tidigare var över 40000 svenska riksdaler.

De få deltagare som ställer upp är ofta väldigt duktiga vilket innebär att värdet på ditt egna deltagande blir dåligt. Jag hoppas att jag har fel vad beträffar antalet startande och att det kommer in en del sämre satellitvinnare. Jag avvaktar och ser helt enkelt.

Apropå kriminalitet och casinon fanns det en småintressant artikel i tidningen Stockholm City i torsdags. Leta på datumet 11/3 och klicka fram till sidorna 4 och 5.

Å andra sidan låter ‘Texas utan gräns utfrysning’ rätt så hårt….

Intervjuer

För er som missat det länkar jag här till en intervju om mig som Erik Rosenberg gjorde för någon månad sedan.

Jag tycker faktiskt den blev riktigt bra. Anledningen till att kriminalitet och rysk maffia tar så stor del beror inte på att jag inte har annat i huvudet, utan snarare på Eriks fascination över det livet jag levde och därför fastnade vi kvar vi de frågorna.

Rysslandstiden satte ganska djupa spår i mig, på både gott och ont, och därför kan det ibland vara som att trycka på en uppspelningsknapp i mig när någon börjar ställa frågor. Erik är dessutom inte ensam. Det är många som suttit och lyssnat som barn i en skolklass när vi kommit in på ämnet vid någon middag.

Till och med den verbale ekvilibristen Dan Glimne satt tyst som en bibliotekarie och lyssnade under SM i Tallinn förra året, när ämnet kom upp i Unibets lounge över några öl. Jag antar att folk tycker det låter spännande och farligt.

För mig var det inte så märkvärdigt egentligen. Vi var ju där för att arbeta, även om miljön var en “aning” hårdare än i Sverige. Jag var inte ensam heller. Det var många västerlänningar, och en del svenskar, där samtidigt som jag.

Eriks intervjuteknik kan se lite lustig ut, viket jag påpekade när jag läste utkastet. Han skriver väldigt rakt av från det inspelade intervjumaterialet, för att, som han själv menade, det ska se så äkta och oförvrängt ut som möjligt.

Själv tycker jag att det ser ut som om jag jobbat i baren på Gröne Jägaren i fyrtio år… Fast innehållet är jag nöjd med.

Läser man mycket bloggar och artiklar på internet märker man rätt snart att folk inte direkt är likriktade vad det gäller design, färgval och teckensnitt. Själv tycker jag grönt är ganska vilsamt för ögonen, som ni kanske märker. Andra föredrar knallgul text på röd bakgrund, eller klassikern röd text på kolsvart bakgrund, vilket får min hjärna att arbeta för högtryck. För att inte tala om teckensnittet Alba, som tredubblar tiden för att läsa samma stycke.

Ett litet tips är att använda sig av ‘Readability’ och/eller ’TidyRead’. Jag använder båda eftersom vissa sidor inte fungerar på antingen den ena eller den andra hjälpläsaren. Själv använder jag Firefox som webbläsare och där kan man lätt lägga in dem som tillägg.

Jag ser att senaste numret av tidningen FirstPoker verkar ha kommit ut. Även där har undertecknad ställt upp på en intervju. Det är nog bäst att jag kilar iväg och handlar ett exemplar innan den blir slutsåld nu när jag är med…

onsdag 10 mars 2010

Tweedleidow

Häromdagen var vi och såg “Alice i Underlandet”. Kombinationen Tim Burton/Johnny Depp borgade för en intressant upplevelse. Filmen visades i 3D men eftersom Burton älskar mörka och skuggiga scener tycker jag effekten förtogs en del. Bild och effektmässigt var den inte i närheten av Avatar, som ju är en av Van Goghs bästa tavlor inom 3D-genren.

Filmen var okej. Depp, som alltid, lysande men filmens stora behållning för mig personligen var tvillingarna Tweedledee och Tweedledum. När jag såg dem i Burtons tolkning insåg jag att den gode Tim läser pokerbloggar i svensk kvällspress.

I den listige biskop Brasks anda skriver jag ett litet förbehåll, för vi vill väl inte såra varandra i onödan i bloggvärlden, och poängterar att jag inte har något emot Oskar personligen. Tvärtom tycker jag att han verkat vara en trevlig prick de gånger jag träffat honom.

Utöver det uppfattar vi saker och ting på vårat eget sätt utifrån våra egna erfarenheter, vilket fantastiskt nog ofta betyder att jag ser snö och härliga vinterdagar, medan någon annan ser vidrig iskyla och “när fan ska det sluta snöa?”

I mina ögon var dock likheten underbar. Jag rekommenderar dock Oskar att vara försiktig med efterrätterna i framtiden…

Originalet     Kopiorna

tisdag 2 mars 2010

Viljan att vinna

Så då var vinter-OS 2010 över. Äntligen kan jag återgå till normal dygnsrytm, eller så fortsätter jag gå och lägga mig vid 7-tiden på morgonen som jag gjort de senaste 20 åren…

Söndagen blev en fantastisk idrottsdag. Först ligacup-final för mitt älskade Manchester United mot Aston Villa. Villa har inte vunnit någon titel på 14 år medan United gödslat med titlar under drygt 20 år med det allsmäktiga geniet Sir Alex vid rodret.

På något sätt inbillar man sig att viljan och begäret över att få bärga en titel skulle vara större hos Villa-spelarna än hos United-spelarna. I synnerhet som ligacupen är den med lägst status av möjliga titlar för ett brittiskt lag i de högre divisionerna och United hellre siktar på de ärorikaste segrarna.

Trots att Villa tog ledningen med 1-0 blev de ändå nermalda av den röd-svarta maskinen. Kapaciteten är förvisso större i Manchester men att Sir Alex vinnarmentalitet präglat klubben går inte att miste på. Det finns ingen skotte som hatar att förlora mer än honom.

Rooney var inte helt nöjd med att sitta på bänken från start, men kom in efter halva matchen. Rooney är den engelske vinnarskallen personifierad vilket han visade när han nickade in 2-1 och därmed avgjorde matchen.

Norges största vinnarskalle för dagen sitter utan tvekan på Petter Northug. Det skrivs mycket i media om psykkrig och kaxiga uttalanden gentemot svenskar, men som vanligt vill journalisterna sälja lösnummer. Jag tycker att Northug verkar vara en stenskön kille med stort, enormt, gigantiskt självförtroende och glimten i ögat. Framför allt levererar han.

Efter en två timmar tung fem-mil med masstart drog det ihop sig till en masspurt. I en skidspurt finns det ingen nu levande människa som kan slå Northug.

Publiken vet det. Experterna vet det. De andra skidåkarna vet det. Och framför allt vet Northug det.

Även om han har en intensitet och explosivitet i spurtstakningen som ingen är i närheten av, är loppet redan avgjort när upploppet börjar. Trots att någon stackare försöker ta upp kampen varje gång är det mest en fåfäng förhoppning om att “allt kan hända” och för varje gång bekräftas det ytterligare hur oslagbar Northug är i en spurt.

Ändå återstod tv-kvällens guldklimp!

Ishockeyfinalen mellan Kanada och USA. Och vilken avslutning det blev! Astrid Lindgren kunde inte ha skrivit det bättre.

Kanada hade visat Ryssarna i kvarten hur man spelar modern hockey efter de två bästa och häftigaste inledande ishockeyperioderna någonsin. Det såg ut ungefär som om någon letat upp det största getingboet i skogen, målat alla getingarna vita, hållit för öppningen, skakat boet i en halvtimme och sedan släppt ner den på isen från tjugo meters höjd. Vilken intensitet!

Nu skulle de möta jobbiga storebror USA (i allt annat förutom hockey) som spelade med samma frenesi. De fick bara inte förlora. Inte i hockey. Det är det sista jänkarna inte får ta ifrån Kanada.

Matchen höll ett enormt tempo, även om det inte går att jämföra med Rysslands-matchen, och planenligt ledde lönnlöven med 2-0 en bit in i matchen. Den svenske kommentatorn Härenstam (bisittare var inte Brasse) menade att matchen var över. Va??

En aning brådmoget konstaterande i mina ögon.

Några minuter senare reducerade amerikanerna och kanadensarna spelade efter det en aning mer defensivt och mindre avslappnat. Man behöver inte vara pokerspelare för att avläsa deras kroppsspråk som signalerade “vi får bara inte släppa in ett till”. Vad hände?

Efter en oerhört massiv forcering lyckades USA trycka in en kvittering med 24 sekunder kvar. Man riktigt kände hur miljontals kanadensiska hjärtan slets i bitar.

Nu väntade sudden death med bara 4 utspelare för respektive lag och tusentals risker att göra bort sig och sitt land. Minsta lilla felstuds och allt kunde vara över. Inte de bästa förutsättningarna för de med nervösa magar.

Under drygt sju minuter fanns det nästan bara ett lag på isen, i synnerhet om man ser till målchanserna. Skit i kommentatorernas diplomatsnack om att det var jämnt med svag fördel Kanada. Så var det inte.

Kanada som hade ALLT att förlora visade verkligen att man hade allt att vinna också, och de var beredda att riskera allt för att nå dit. Odiskutabelt.

Sagoslutet var än mer fantastiskt när nationalhjälten Sidney Crosby, av alla, var den som fick slå in segermålet och se till att guldet hamnade där det hörde hemma. I Kanada.

Crosbys vilja att vinna är inget vi behöver tvivla på, men när det gäller ett OS-guld i ishockey finns det en vinnarskalle som är oändligt större än Crosbys. Det är det Kanadensiska folkets.

fredag 19 februari 2010

Helgens ryskalektion

cigg o bensindunk

BLONDINKA….SIGARETA….BENZIN.

Eta beschennaja smes!! (En galen blandning!!)

Orden i början behöver väl knappast översättas….

måndag 15 februari 2010

Den klassiskt tolvarmade bläckfisken…

Eftersom bloggen blivit fullständigt sönderbombad med gissningar tänker jag snart inte hålla er på halster längre.

Jag kan avslöja att konstverket är tillverkat i brons av en urbefolkningsstam och mycket riktigt föreställer en sol med spiral i. Att solen dyrkas här uppe på våra norra breddgrader är förståeligt, men hur kommer det sig att den avgudades även av egyptierna? Rimligtvis borde solen vara ett helvete i öknen.

Tydligen förstod människorna redan för tusentals år sedan att solen är nyckeln till allt liv.

Här kommer en tydligare bild. Hur kan jag få det här sammankopplat till spel och dobbel?

Vinterdag Sticklinge feb -10 010