Vegaspremiären -92

Min första resa till Las Vegas varade i c:a 10 veckor. Jag och en pokerpolare, Jens, hyrde även en bil och körde till Los Angeles där vi besökte Bicycle Club och Commerce. Sedan körde vi vidare norrut till Reno för att delta i Peppermill Fall Tournament.

Vi hade inga succéartade tävlingar och längtade tillbaka till Vegas. Tyvärr skippade vi då att åka till Lake Tahoe eftersom det låg på vägen tillbaka mot San Fransisco. Tahoe är i likhet med Reno också en liten kasinostad i norra Nevada, men ska tydligen ligga väldigt vackert vid en sjö. Men det hade ni mina kära Sherlockar redan räknat ut, hoppas jag..

På vägen upp hade vi kört en fet motorväg mellan L A och San Fransisco, därefter österut till Reno. Frisco, (som invånarna tydligen aldrig kallar det) hoppade vi över. Vi var ju pokerspelare, inga fjolliga turister, och liret fanns i Reno den veckan.

När vi fått nog av Reno, som på den tiden kändes som en redneck-håla 50 gånger mindre än Vegas, bestämde vi oss för att köra raka spåret söderut för att återvända till våra drömmars stad.

Det var en väldigt häftig upplevelse i efterhand. Vägen var som en normal svensk 70-väg som slingrade sig fram mellan berg och prärie-landskap. Ibland kunde vi köra i timmar utan att se tecken på mänskligt liv. Ingen trafik. Inga människor. Ingen bebyggelse. Ja, förutom vägen då.

Flera gånger väntade jag bara på att Zeb Macahan skulle komma ridande runt nästa krök.

Tillbaka i Vegas blev humöret ännu bättre. (Den staden får alltid mitt hjärta att slå lite distinktare). Innan vi gav oss iväg hade vi spelat några tävlingar under Hall of Fame-veckan på Horseshoe där det höll på att gå riktigt bra för mig.

När vi var tre kvar i en xxxxxx synade jag ett omslag från den aggressive knappen med QJ. Floppen kom ungefär (det är 19 år sedan nu!) Q 8 5. Jag checkade och så gjorde även min opponent. Turn var klöver dam, vilket gav två klöver på bordet nu.

Jag betade ut en frestare och lede fi slog om. Jag var inte sämre utan höjde tillbaka. Nu gick han all-in och mitt kära hjärta ökade takten vill jag påstå. Givetvis blixtsynade jag då det här var läget jag väntat på. Hade han en bättre dam eller kåk så fick det väl vara så.

Min nemesis hade K 8 i klöver och nu behövde jag bara en blank på sista för att spela heads-up med ett massivt markerövertag mot tredjegubben, som var fegare än en nykter pokernörd på technoklubb fylld med glada fotomodeller.

Jens och jag delade på vinsten och nu hade han ställt sig bakom mig, nästan ännu mer exalterad än jag, då vi var all-in. Förstapriset var runt $70k och det var inga dåliga pengar för oss på den tiden. Plus att jag skulle kanske vinna en stor turnering i Vegas på mitt första besök!

Smack! Klöver på sista, och jag minns att Jens vrålade NEJ och sprang sin väg. Själv var jag chockskadad som man kan bli när det roliga plötsligt tar slut. Man är ytterst besviken för ögonblicket, men ändå finns det en nöjdhetskänsla långt inuti dig att man åstadkommit något speciellt.

Jack McLelland gav mig $21k för tredjeplatsen och jag minns hur sjukt det kändes att få några marker i handen som var lika mycket som en normal årslön. Binion’s $5k-marker var gul-bruna och jag kommer ihåg tvångstankarna som dök upp: “Tänk om jag tappar dem och de rullar iväg ner i en avloppsbrunn?”

Det finns ju inte så många sådana inomhus, men tvångstankar brukar ju inta vara logiska alltid…

Det har runnit lite vatten under broarna sedan dess. Och även ner i avloppsbrunnarna emellanåt….