Masters, slutet

Ja, vad ska jag skriva?

Efter fyra dagar på den kanske mest legendomspunna golfplatsen börjar orden ta slut. Idag var det riktigt, riktigt mycket folk.

Vi gick och satte oss på sexan men nu var det svårt att hitta de bästa platserna då det stod stolar överallt. Det var väldigt varmt i solen och nästan vindstilla runt greenen då den ligger skyddat. Efter någon timme gav vi upp eftersom jag höll på att krokna.

Istället gick vi bort och parkerade oss vid tians fairway och kollade på inspelen. Efter ett tag kände jag att jag ville följa ledarbollarna medan Martin ville sitta i Amen corner. Vi bestämde tre tider och mötesplatser eftersom det inte går att kontakta varandra på annat sätt, och ni förstår att uttrycket “hitta en nål i en höstack” kommer väl till pass på Augusta en söndag eftermiddag.

Jag följde de två ledarbollarna med Tiger/Choi och Mickelson/Westwood så gott det gick bland alla “patrons” som försökte få så bra plats som möjligt. Vid sjuans tee stod jag 20 meter framför tee när Tiger kom som ett åskmoln efter att ha tappat tre slag de första sex hålen. En kvinna sidan om mig ropade “You can do it Tiger!” Han ryckte till och gav henne en snabb blick.

Därefter drog han iväg en spoon mitt i fairway och följde upp det med att sänka andraslaget för eagle. Hon visste vad hon snackade om… Du kanske skulle följa med och snacka mer med honom föreslog jag.

Mycket mer magi kom det dock inte från Tiger trots några birdies och eagle på 15. Han var alldeles för ofta sned på utslagen för att ge sig tillräckligt många bra chanser. På elvan fick vi i publiken flytta på oss bakåt 20 meter från repet för att han skulle kunna ta bakvägen runt några träd. Ändå blev det bogey.

Jag gav snabbt upp försöken att se något vid Amen Corner då det var så otroligt mycket folk och gick till 13:e, ungefär där deras utslag landar. Där var ännu inte så mycket folk och jag kunde stå vid repet. Det ångrar jag inte.

När Mickelson smällde upp sin järnsexa från tallbarren, 207 yards från hålet stod jag i princip 15 meter rakt bakom honom och följde slaget i kikaren när det stannade fyra fot från flaggan. Sjukt slag med de förutsättningarna. Hade bollen hamnat i bäcken hade Phil nog ansetts som en komplett idiot då han ledde med två slag vid det tillfället. Men, men “Den som inget riskerar får inte dricka champagne” som ryssarna säger.

Platserna på kullen vid 16:e green var sedan länge upptagna då folk skyndar sig dit och ställer sina stolar. Därefter går de runt och följer tävlingen på sitt sätt för att återvända när det börjar dra ihop sig. Kanske inte så artigt men effektivt. Något att tänka på inför ett Augustabesök.

Jag såg en hel del fantastiska slag men även lite skitslag. De är ganska duktiga, men inte helt omänskliga…

Jag såg ledarbollen håla ut på 17:e men gav upp alla försök att se avslutningen på sista hålet då det var helt omringat av en enorm människomassa. Trots det var säkert 60-70% av alla åskådarna inne på samma linje som jag och gick mot utgångarna. Vi visste ju att Phil var klar.

Om man vill se ledarna slag för slag är det definitivt bättre att sitta hemma framför viasat och lyssna på Zackes mer och mer förvirrade men ändå stundtals underbara tankar. Uppskattar man stämning och atmosfär högre, och här var det fullständigt makalöst, rekommenderar jag en liten tripp till Augusta om möjlighet gives.

Jag skulle vilja påstå att jag inte ångrar att jag kom hit….

Nu är jag helt färdig efter de här fyra intensiva dagarna och orkar inte fördjupa mig mer, men jag kanske återkommer med någon reflektion om några dagar när allt satt sig och jag är hemma i Sverige.

En vacker dag kanske golfbanorna öppnar även i Stockholm? Jag är i varje fall hyggligt spelsugen efter den här veckan…