Masters, slutet

Ja, vad ska jag skriva?

Efter fyra dagar på den kanske mest legendomspunna golfplatsen börjar orden ta slut. Idag var det riktigt, riktigt mycket folk.

Vi gick och satte oss på sexan men nu var det svårt att hitta de bästa platserna då det stod stolar överallt. Det var väldigt varmt i solen och nästan vindstilla runt greenen då den ligger skyddat. Efter någon timme gav vi upp eftersom jag höll på att krokna.

Istället gick vi bort och parkerade oss vid tians fairway och kollade på inspelen. Efter ett tag kände jag att jag ville följa ledarbollarna medan Martin ville sitta i Amen corner. Vi bestämde tre tider och mötesplatser eftersom det inte går att kontakta varandra på annat sätt, och ni förstår att uttrycket “hitta en nål i en höstack” kommer väl till pass på Augusta en söndag eftermiddag.

Jag följde de två ledarbollarna med Tiger/Choi och Mickelson/Westwood så gott det gick bland alla “patrons” som försökte få så bra plats som möjligt. Vid sjuans tee stod jag 20 meter framför tee när Tiger kom som ett åskmoln efter att ha tappat tre slag de första sex hålen. En kvinna sidan om mig ropade “You can do it Tiger!” Han ryckte till och gav henne en snabb blick.

Därefter drog han iväg en spoon mitt i fairway och följde upp det med att sänka andraslaget för eagle. Hon visste vad hon snackade om… Du kanske skulle följa med och snacka mer med honom föreslog jag.

Mycket mer magi kom det dock inte från Tiger trots några birdies och eagle på 15. Han var alldeles för ofta sned på utslagen för att ge sig tillräckligt många bra chanser. På elvan fick vi i publiken flytta på oss bakåt 20 meter från repet för att han skulle kunna ta bakvägen runt några träd. Ändå blev det bogey.

Jag gav snabbt upp försöken att se något vid Amen Corner då det var så otroligt mycket folk och gick till 13:e, ungefär där deras utslag landar. Där var ännu inte så mycket folk och jag kunde stå vid repet. Det ångrar jag inte.

När Mickelson smällde upp sin järnsexa från tallbarren, 207 yards från hålet stod jag i princip 15 meter rakt bakom honom och följde slaget i kikaren när det stannade fyra fot från flaggan. Sjukt slag med de förutsättningarna. Hade bollen hamnat i bäcken hade Phil nog ansetts som en komplett idiot då han ledde med två slag vid det tillfället. Men, men “Den som inget riskerar får inte dricka champagne” som ryssarna säger.

Platserna på kullen vid 16:e green var sedan länge upptagna då folk skyndar sig dit och ställer sina stolar. Därefter går de runt och följer tävlingen på sitt sätt för att återvända när det börjar dra ihop sig. Kanske inte så artigt men effektivt. Något att tänka på inför ett Augustabesök.

Jag såg en hel del fantastiska slag men även lite skitslag. De är ganska duktiga, men inte helt omänskliga…

Jag såg ledarbollen håla ut på 17:e men gav upp alla försök att se avslutningen på sista hålet då det var helt omringat av en enorm människomassa. Trots det var säkert 60-70% av alla åskådarna inne på samma linje som jag och gick mot utgångarna. Vi visste ju att Phil var klar.

Om man vill se ledarna slag för slag är det definitivt bättre att sitta hemma framför viasat och lyssna på Zackes mer och mer förvirrade men ändå stundtals underbara tankar. Uppskattar man stämning och atmosfär högre, och här var det fullständigt makalöst, rekommenderar jag en liten tripp till Augusta om möjlighet gives.

Jag skulle vilja påstå att jag inte ångrar att jag kom hit….

Nu är jag helt färdig efter de här fyra intensiva dagarna och orkar inte fördjupa mig mer, men jag kanske återkommer med någon reflektion om några dagar när allt satt sig och jag är hemma i Sverige.

En vacker dag kanske golfbanorna öppnar även i Stockholm? Jag är i varje fall hyggligt spelsugen efter den här veckan…

Masters, moving day

Idag upplevde jag något som för alltid etsat sig fast i hjärnan på mig. Det började med att jag och Martin köpte oss varsin fällstol. Kön till shopen var kilometerlång på morgonen så jag frågade en anställd om de såldes i någon annan av shoparna på banan. Genast tog han mig förbi hela kön så jag kunde få köpa två stolar.

Överhuvudtaget är det en fantastisk servicekänsla på området. Alla ler och hälsar. De anställda på toaletterna står och skojar med alla köande medan de ropar ut instruktioner. Poliser och vakter ler och önskar dig en bra dag överallt.

I “kioskerna”, som jag beskrev tidigare kostar allt mellan $1 och $2,50. Varken mer eller mindre. Äpple, banan, blåbärsmuffin, tonfiskmacka, äggmacka, läsk, vatten, kaffe, öl eller glass. Snabbt, enkelt och billigt. Inga 80-kronors räkmackor de luxe som gör att folk står och velar ifall den verkligen kommer att smaka så gott att det är värt det.

Det känns som om hela Augusta, och inte bara banan, är drillad att visa sin bästa sida den här veckan. Överallt ett leende och “have a nice day”. Och det smittar av sig. Man sitter och småpratar med folk överallt och stämningen är makalöst gemytlig. Finns det en möjlighet att Björn Örås kan ta efter ens en femtedel till Scandinavian Masters skulle jag bli mäkta imponerad.

Men även solen har sina fläckar vilket jag återkommer till.

Med nyinköpta stolar gick vi och satte oss vid favoritgreenen, trean, (fast nu har den fått konkurrens av flera andra) när de första bollarna passerade. Flaggan stod kort höger och det var väldigt intressant att se hur proffsen hade olika strategi för att tackla hålet. De som lyckades bäst slog ut med järn för att få ett längre inspel med en full wedge.

Vi satt så himla bra i solsken och med perfekt utsikt bara några meter från greenkanten att vi stannade kvar till alla bollar passerat. Grymt mäktigt att sitta så nära och se både Woods och Mickelson stänka i birdieputtar från 5-6 meter.

Vi gick vidare till åttans green och hittade en kulle c:a 30 meter från green där vi satt i ensamt majestät och spanade. Alla andra stod eller satt framme vid green. Efter ett tag kom en “mindre” hänsynsfull snubbe och ställde sig rakt framför oss.

Det satt ingen i närheten och han kunde lika bra ha ställt sig två meter åt sidan för att se lika bra. (Med stor sannolikhet  var han rökare).

Då sade jag: “Excuse me, we’re trying to watch the green.”

Vilket han tydligen tog som en förolämpning och tyckte att jag inte behövde vara “such an ass about it!” medan han flyttade på sig.

??? Jag fattade inte var jag varit otrevlig och undrade hur han menade. Han upprepade sitt mantra och jag nonchalerade honom. Genast kom en vakt fram och sa till mig att jag uppträtt korrekt och inte skulle bry mig. Därefter gick han fram till tuffe Viktor och viskade något till honom.

Tuffe Viktor vände sig skamset om och bad så mycket om ursäkt för sitt beteende. Triumfens ögonblick i mina ögon fick honom att må ännu sämre och han lommade snart därifrån med sina polare.

I love Augusta National Golf club!

När ledarbollen passerat även här gick vi och satte oss på dagens slutanhalt för vår del i slänten ner mot dammen på vänster sida om 16:e green. Härifrån hade vi utmärkt vy över spelet på 16:e green samt inspelen och spelet runt 15:e green. Det var medvind på både 13:e och 15:e vilket innebar att de flesta försökte gå in på två slag.

Magin kunde börja!

Det började med att Kenny Perry sänkte att bunkerslag på 15 för eagle. Tusentals människor vrålade ut sin glädje i solskenet. Strax därpå hördes ett lika stort vrål från 13:e green som inte syns men ligger precis bakom 16:e tee. Amerikanerna på Augusta är väldigt golfkunniga och genast förstod alla att det förmodligen var Mickelson som gjort eagle. (Det går alltså att höra skillnad på eaglevrål och långputt för birdievrål, samt vem som gjort dem..)

När bekräftelsen kom på ledartavlan att Phil hade gjort eagle och gått från –7 till –9 steg även jublet hos oss. Några minuter senare hände något som inte ens de mest inbitna Augustabesökarna kunde tolka. Lite längre bort än 13:e hördes ett fruktansvärt avgrundsvrål och fortsatte i flera minuter med efterdyningar.

Vad var det frågan om? Hole in one på tolvan?

Medan omåttligt populäre Fred Couples höll på och läste sin pitch från greenkanten på 15 kom svaret upp på ledartavlan. Mickelson hade sänkt sitt inspel på 14:e för en ny eagle och var nu -11!!

Publiken blev helt tokig och stod upp och vrålade överallt. När det äntligen lugnat ner sig kunde Couples slå sitt inspel till 15. Han är ju ingen partypooper så självklart sänkte han sin pitch för eagle han med. Hade det funnits ett tak över Augusta hade det blåsts ut i stratosfären!

Strax därpå kom Phil till 15:e green men eftersom hans drive hamnat bakom några träd måste han lägga upp sig kort dammen på andraslaget. Vad synd att det inte blir tre raka “örnar” för Phil mumlas och småskojas det i publiken.

Phil skickar då återigen iväg en underbar wedge som landar och stannar endast 2 dm från hål. Sååå nära att bli ännu mer legendarisk och ihågkommen hundratals år.

Fast det var svårt att klaga på stämningen och det vi fått uppleva….

Het magiska ögonblick som inte blev sämre av den uppskattning som Tom Watson visades med stående ovationer var han än passerade. Jag visste inte längre om jag var tårögd pga all pollen i luften.

Vi håller tummarna för att Westwood äntligen skall vinna sin första major i morgon, men det kan väl ändå inte bli lika extatisk stämning i morgon? Eller?

Masters dag 2

Idag var det betydligt svalare på morgonen. Vi gick åter och ställde oss vid treans green men efter 20 minuter var kände vi oss tvungna att gå vidare då vi frös. Flaggan stod kort vänster på trean och jag upptäckte en ny svårighet om man gick lite för långt vänster då man rann ner för en liten ås. Fortfarande min favoritgreen.

Från trean gick vi och ställde oss bakom sexans green (par tre-hål) där solen sken för fulla muggar. Återigen stod flaggan svårt, (långt bak vänster) och de som slog aningen för långt eller till höger upptäckte att paret blev väldigt svårt att rädda. De som istället var försiktiga fick se bollen rulla tillbaka 10 meter och många treputtar fick vi se.

När vi sett de roligaste bollarna gick vi vidare till 15:e green där vi satte oss i ett par timmar på läktaren och bara njöt i solskenet. Tee var tillbakaflyttad samtidigt som det blåste motvind på 15 vilket innebar att väldigt få försökte gå in på två slag. Tiger, Garcia, Scott och Oosthuizen var några få som lyckades. Våran egen Stensson satte den klockrent i plurret.

Vi hann också avverka läktaren vid amen corner (vindstilla och alldeles för hett där) samt den vid 17:e green. Dagen var betydligt behagligare för mig då jag laddat med nässpary och ögondroppar med antihistamin, men jag hörde många andra "patrons" klaga.

Det är smått tröttsamt att stå runt greener i timtal, framför allt känns det i rygg och fötter, så i morgon funderar vi på att köpa varsin liten fällstol att bära med. De är så praktiskt anordnat att de med stolar får sitta närmre green på därför avsedda områden innanför repen. En win-win situation. Fler som kan se på då ståplatserna befinner sig bakom sittplatserna.

Att Augusta säljer "ett par" fällstolar för $29 styck gör ju inte dem mer besvikna.

i morgon är det "moving day" och vi får se vad bl.a. Tiger kan åstadkomma.

Efter två långa dagar på golbanan med kanske 10-12 timmars sömn totalt de senaste fyra dagarna håller jag nu på att krokna totalt. Vi hörs i morgon då jag förhoppningsvis har lite fler intryck...

Masters dag 1

Vi var lite sena så vi missade “honorary” start. Istället tog vi en frukost och gick sedan upp och satte oss vid den nya rangen i en timme. Vädret var strålande och alla sken ikapp med solen; spelare, åskådare (patrons som det heter på Augusta), funktionärer, personal, parkeringsvakter, fåglar osv.

Jag och Martin följde sedan Dustin Johnson och Alvaro Quiros i ett par hål då vi förväntade oss en shootout dem emellan. På trean fastnade vi dock vid green och väntade in en 5-6 bollar för att se hur de tacklade hålet.

Det framgår inte på långa vägar på tv hur knepig och kuperad banan är. Treans greenområde exempelvis; förmodligen ett av de bästa jag någonsin sett. En kort par fyra (350 yards) med en liten treklöver till green som är väldigt upphöjd. Två flikar kort höger vänster och den tredje lång i mitten. På fairway , 250 yards ut, ligger två bunkrar som man kan välja att spela kort om eller försöka nå över.

Flaggan stod lång och gav mycket green att jobba med, vilket innebar att de långtslående brassade på med driver i medvinden. Ändå hade de väldiga problem med 40-50 meters inspel som gärna hoppade över green och gav svår chip tillbaka. De som lyckades bäst på inspelen låg ofta 100 yards kort green.

När flaggan står kort är det vansinne att lämna sig ett kort 50-meters inspel då man har noll green att jobba med och är man kort spinner och rullar bollen tillbaka 30-40 meter nerför fairway. Det går inte att se på tv och när man är på banan inser man hur jävla genialisk McKenzie var.

Banan är som sagt mycket mer kuperad än man kan föreställa sig. Det finns ingen bana i Stockholmstrakten som är i närheten. Botkyrka är nästan platt jämförelsevis. Skicket behöver jag inte nämna, det är minst lika bra som syns på tv.

Något man blir imponerad av är all effektivitet runt omkring. Parkering är gratis och det går blixtsnabbt att ta sig till och från banan. Det finns en massa försäljningsställen överallt och det går undan! Vi pratar inte kiosken på nian här.

En normalstor svensk villa i storlek med 4-5 separata köer som alla går i en riktning igenom “kiosken”. In på ena sidan och ut på andra. I en kiosk jobbade det garanterat 30 personer och de säljer ruskiga volymer!

Toaletterna hade samma princip, in på ena sidan, ut på andra. Aldrig korsande trafik. Man behövde aldrig köa mer än några minuter någonstans. Helt fantastisk effektivitet!

En liten brasklapp för er som planerar att besöka Masters någon gång och har allergiproblem. Börja dosera antihistamin några veckor i förväg… Jag är björkpollenallergiker och fick mig en REJÄL dos av något närbesläktat pollen (vad vet jag inte, men inga björkar fanns det). Tallarna pollinerade kraftigt dock. Till i morgon har jag laddat upp ordentligt med antihistaminsprayer och piller så jag slipper snyta mig och nysa halva dan.

Vi hade satsat på en del gubbar och var rätt ute på många; bl.a. Westwood, Poulter, Watney och Yang. Men det fanns även några andra som såg obehagligt starka ut, Mickelson var en av dem. Cabrera och Casey var på gång men båda avslutade katastrofalt.

Slutligen har vi den där Tigern. Vi trodde att han kunde skjuta bra i början men hade väldigt svårt att tro att det skulle hålla i 4 dagar efter allt som hänt de sista månaderna. Vad ska man säga? För första gången någonsin gick han under 70 på förstavarvet i Masters med 68, men det vi såg på 7-8 hål som vi följde honom var läskigt.

Han slog bollen sjukt bra och hade resultatet varit 63 hade jag inte höjt på ögonbrynet. Jag vet inte hur det såg ut på tv men det var vår uppfattning. Helt makalöst.

Jävla utomjording! Nästa gång får Elin ta sandwedgen så det blir lite tyngd bakom….

Augusta, Georgia

Klockan är snart midnatt här och vi ska upp halv sju så vi inte missar Arnold & Jacks ceremoniella tee-off. Blir därför ett kort inlägg.

Normalt sett när jag kommit till staterna brukar det vara en rejäl tiominuterspromenad från planet till immigrationkontrollen. Jag planerade att springa förbi alla från planet eftersom jag satt ganska långt bak.

Martin väntade på mig och vi ville se ManUtd -Bayern München på hans laptop. Givetvis hade planet parkerat en dörr ifrån kontrollen och min lysande plan var nedsläckt.

När jag äntligen kom fram tittade immigrationskontrollanten, som var en svart äldre kvinna, bistert på mig och frågade vad syftet med min resa var.

Jag ska till Augusta och kolla golf, sa jag.

"Your not gonna throw any rocks at Tiger?" kontrade hon och la av ett asgarv.

"Even though I'm swedish and might be entitled to, I'm too nice" svarade jag och vips var jag förbi kontrollen. Ändå tog det 1,5 timmar från det planet landade tills jag hade mitt bagage och var igenom alla instanser.

Vi hann se andra halvlek och Uniteds svartaste vecka på många år fullbordades. Men nu var jag snart i Augusta och glömde lika snabbt bort min besvikelse.

Vädret är varmt, skönt och torrt här i Augusta. På kvällen tog jag och Martin en öl och vid tiotiden var det fortfarande 26 C ute. Jag lämnade regnstället hemma och det verkar som yllekoftan var onödig också...

Återkommer ikväll med intrycken från första dagen. God Natt.

Drömresa

Om några timmar flyger jag till USA, men inte för att spela poker. Förra året ringde Martin De Knijff och bjöd över mig på samma event, men då tackade jag nej eftersom jag och min brorsa bokat den underbara resan till Irland där vi spelade några av världens bästa linksbanor.

Det här året var Martin snabbare på avtryckaren så då tackade jag ja. Jag minns hur spännande det var när jag åkte till Las Vegas första gången –91. I veckor byggdes förväntan upp för hur det skulle vara.

Sin City. Alla neonljus man sett i filmer. Casinon fulla av skottkärror med dollars som bara väntade på dig. The Strip. Och framför allt; POKER på BINION’S Horseshoe.

Än idag minns jag med rysningar hur vi flög in nattetid och såg hur strippen bara glittrade i neon. WOW!

Kan man toppa första resan till Vegas?

Nu är jag på väg till en kraftig utmanare och jag bubblar minst lika mycket inombords som den gången –91.

Jag ska åka och se Masters på Augusta!

Fyra dagar på den absolut mest legendomspunna banan i golfvärlden i årets första major med alla världens bästa spelare. Dessutom gör Tigern en av tidernas mest omskrivna comebacker efter att ha fått sina klor avklippta när det svenska stålet nöp till med järntrean och visade var bokhyllan Billy skulle stå. WOW! WOW! WOW!

Klockan är snart halv tre på morgonen. Planet lyfter från Arlanda 6:50 och egentligen är jag astrött efter en omständig flygning från Dublin. Men det känns som att sitta vid ett finalbord online, klockan sju på morgonen, efter 10 timmars spel. Adrenalinet pumpar och det finns ingen chans att jag kan sova.

Det är nitton år sedan nu, men jag tror fanimej att det slår första Vegasresan!

Jag ska försöka lämna några kvällsrapporter därifrån, om jag inte är alltför mentalt utmattad av alla intryck. Måste upprepa det en gång till.

Jag ska åka och se MASTERS på AUGUSTA!