Masters, moving day

Idag upplevde jag något som för alltid etsat sig fast i hjärnan på mig. Det började med att jag och Martin köpte oss varsin fällstol. Kön till shopen var kilometerlång på morgonen så jag frågade en anställd om de såldes i någon annan av shoparna på banan. Genast tog han mig förbi hela kön så jag kunde få köpa två stolar.

Överhuvudtaget är det en fantastisk servicekänsla på området. Alla ler och hälsar. De anställda på toaletterna står och skojar med alla köande medan de ropar ut instruktioner. Poliser och vakter ler och önskar dig en bra dag överallt.

I “kioskerna”, som jag beskrev tidigare kostar allt mellan $1 och $2,50. Varken mer eller mindre. Äpple, banan, blåbärsmuffin, tonfiskmacka, äggmacka, läsk, vatten, kaffe, öl eller glass. Snabbt, enkelt och billigt. Inga 80-kronors räkmackor de luxe som gör att folk står och velar ifall den verkligen kommer att smaka så gott att det är värt det.

Det känns som om hela Augusta, och inte bara banan, är drillad att visa sin bästa sida den här veckan. Överallt ett leende och “have a nice day”. Och det smittar av sig. Man sitter och småpratar med folk överallt och stämningen är makalöst gemytlig. Finns det en möjlighet att Björn Örås kan ta efter ens en femtedel till Scandinavian Masters skulle jag bli mäkta imponerad.

Men även solen har sina fläckar vilket jag återkommer till.

Med nyinköpta stolar gick vi och satte oss vid favoritgreenen, trean, (fast nu har den fått konkurrens av flera andra) när de första bollarna passerade. Flaggan stod kort höger och det var väldigt intressant att se hur proffsen hade olika strategi för att tackla hålet. De som lyckades bäst slog ut med järn för att få ett längre inspel med en full wedge.

Vi satt så himla bra i solsken och med perfekt utsikt bara några meter från greenkanten att vi stannade kvar till alla bollar passerat. Grymt mäktigt att sitta så nära och se både Woods och Mickelson stänka i birdieputtar från 5-6 meter.

Vi gick vidare till åttans green och hittade en kulle c:a 30 meter från green där vi satt i ensamt majestät och spanade. Alla andra stod eller satt framme vid green. Efter ett tag kom en “mindre” hänsynsfull snubbe och ställde sig rakt framför oss.

Det satt ingen i närheten och han kunde lika bra ha ställt sig två meter åt sidan för att se lika bra. (Med stor sannolikhet  var han rökare).

Då sade jag: “Excuse me, we’re trying to watch the green.”

Vilket han tydligen tog som en förolämpning och tyckte att jag inte behövde vara “such an ass about it!” medan han flyttade på sig.

??? Jag fattade inte var jag varit otrevlig och undrade hur han menade. Han upprepade sitt mantra och jag nonchalerade honom. Genast kom en vakt fram och sa till mig att jag uppträtt korrekt och inte skulle bry mig. Därefter gick han fram till tuffe Viktor och viskade något till honom.

Tuffe Viktor vände sig skamset om och bad så mycket om ursäkt för sitt beteende. Triumfens ögonblick i mina ögon fick honom att må ännu sämre och han lommade snart därifrån med sina polare.

I love Augusta National Golf club!

När ledarbollen passerat även här gick vi och satte oss på dagens slutanhalt för vår del i slänten ner mot dammen på vänster sida om 16:e green. Härifrån hade vi utmärkt vy över spelet på 16:e green samt inspelen och spelet runt 15:e green. Det var medvind på både 13:e och 15:e vilket innebar att de flesta försökte gå in på två slag.

Magin kunde börja!

Det började med att Kenny Perry sänkte att bunkerslag på 15 för eagle. Tusentals människor vrålade ut sin glädje i solskenet. Strax därpå hördes ett lika stort vrål från 13:e green som inte syns men ligger precis bakom 16:e tee. Amerikanerna på Augusta är väldigt golfkunniga och genast förstod alla att det förmodligen var Mickelson som gjort eagle. (Det går alltså att höra skillnad på eaglevrål och långputt för birdievrål, samt vem som gjort dem..)

När bekräftelsen kom på ledartavlan att Phil hade gjort eagle och gått från –7 till –9 steg även jublet hos oss. Några minuter senare hände något som inte ens de mest inbitna Augustabesökarna kunde tolka. Lite längre bort än 13:e hördes ett fruktansvärt avgrundsvrål och fortsatte i flera minuter med efterdyningar.

Vad var det frågan om? Hole in one på tolvan?

Medan omåttligt populäre Fred Couples höll på och läste sin pitch från greenkanten på 15 kom svaret upp på ledartavlan. Mickelson hade sänkt sitt inspel på 14:e för en ny eagle och var nu -11!!

Publiken blev helt tokig och stod upp och vrålade överallt. När det äntligen lugnat ner sig kunde Couples slå sitt inspel till 15. Han är ju ingen partypooper så självklart sänkte han sin pitch för eagle han med. Hade det funnits ett tak över Augusta hade det blåsts ut i stratosfären!

Strax därpå kom Phil till 15:e green men eftersom hans drive hamnat bakom några träd måste han lägga upp sig kort dammen på andraslaget. Vad synd att det inte blir tre raka “örnar” för Phil mumlas och småskojas det i publiken.

Phil skickar då återigen iväg en underbar wedge som landar och stannar endast 2 dm från hål. Sååå nära att bli ännu mer legendarisk och ihågkommen hundratals år.

Fast det var svårt att klaga på stämningen och det vi fått uppleva….

Het magiska ögonblick som inte blev sämre av den uppskattning som Tom Watson visades med stående ovationer var han än passerade. Jag visste inte längre om jag var tårögd pga all pollen i luften.

Vi håller tummarna för att Westwood äntligen skall vinna sin första major i morgon, men det kan väl ändå inte bli lika extatisk stämning i morgon? Eller?