Tur eller otur

Jag har lovat att berätta om lite gamla episoder som jag varit med om från mina otaliga resor. Här kommer en som jag skrev om tidigare när jag var pokerkrönikör på SvD. Övriga krönikor hittar ni i marginalen till höger under november 2008 ifall intresse finnes.

För er som föredrar att slippa klicka på länken lägger jag upp den här:

Tycker du att du är otursförföljd i poker? Blir du konstant utdragen på sista kortet av någon usel engelsman som spelar som en clown? Då har ni inte träffat Al Krux från Syracuse, New York. Al är en genomtrevlig amerikan, äkta amerikan då han är av indiansk härkomst, som aldrig någonsin höjer rösten oavsett vilka olyckor som kastas i hans ansikte. Han har varit med och spelat tävlingspoker sedan länge tillbaka, innan jag träffade honom första gången i Las Vegas 1991.

Han är en ganska habil pokerspelare som kanske alltid varit för försiktig för att lyckas i turneringspoker. Speciellt nuförtiden när utvecklingen gått mot allt aggressivare spel som anammats av internetgenerationen. Då hjälper det heller inte om man fick minsta ransonen när fru Fortuna delade ut kuponger.

Vi hade kommit till ett finalbord i början på nittio-talet på Four Queens i Las Vegas. John Bonetti, som alltid gnällde på sin otur trots att han förmodligen fått större ranson tur än 99% av övriga pokervärlden, och Al Krux höjde om varandra varpå Bonetti gick all-in. Al Krux hade två kungar och blixtsynade. Bonetti insåg att hans två knektar inte var mycket att ha i det här läget och började genast högljutt klaga på vilken otur han hade som alltid råkade ut för sånt här. Al Krux talade gentemannamässigt om att han hade två kungar men på den tiden visade man inte korten när man var all-in. Nåja, än var det inte över. Med spänning väntade han på att det inte skulle dyka upp någon knekt på bordet.

Det gjorde det inte. Men vänta! Det låg fyra hjärter istället! Med andan i halsen kikade Al på sina kungar och såg till sin glädje att han hade hjärter kung. Nu kunde inte Bonetti vinna på det försmädliga sättet med färg ifall han hade hjärter knekt, vilket han hade. Om det inte hade varit för att de fyra hjärterna på bordet var 8, 9, 10 och hjärter dam. Bonetti slutade gnälla då han insåg att han fått straight flush och med osannolik röta slagit ut stackars Al, som utan darr på rösten tackade för sig och önskade oss lycka till.

Det var dock inte hans värsta bad beat på långa vägar. TJ Cloutier berätta om den för många år sedan och svor på att det var sant. Förra året fick jag nöjet att sitta bredvid Al Krux i en WSOP-tävling och var tvungen att verifiera det. Al sa att det var sant och han kom ihåg handen som om det var igår.

I en tävling går TJ all-in med två tior på handen. Krux har sina vana trogen två kungar och gör likaså. En tredje person sitter också med två tior, inser att det aldrig kan duga längre, visar upp dem för publiken och skickar in dem i kasthögen. Nu får dealern hjärnblödning, tror att handen är färdigspelad och släpper kortleken i kasthögen. Panik! Vad göra nu?

Turneringsledaren tar det enda möjliga beslutet och hela kasthögen blandas om varpå dealern lägger upp floppen. Den kommer kung, TIO, tre. På fjärde kortet kommer självklart den återstående tian följt av en blank på sista kortet. Stackars Al förlorade mot ett fyrtal som egentligen aldrig kunde uppstå.

Det kallar jag ett bad beat. Så sluta tyck synd om er själva för att er triss blev utdragen av en hålstege. Ta det som en sann gentleman istället. Som Al Krux.