Så då var vinter-OS 2010 över. Äntligen kan jag återgå till normal dygnsrytm, eller så fortsätter jag gå och lägga mig vid 7-tiden på morgonen som jag gjort de senaste 20 åren…
Söndagen blev en fantastisk idrottsdag. Först ligacup-final för mitt älskade Manchester United mot Aston Villa. Villa har inte vunnit någon titel på 14 år medan United gödslat med titlar under drygt 20 år med det allsmäktiga geniet Sir Alex vid rodret.
På något sätt inbillar man sig att viljan och begäret över att få bärga en titel skulle vara större hos Villa-spelarna än hos United-spelarna. I synnerhet som ligacupen är den med lägst status av möjliga titlar för ett brittiskt lag i de högre divisionerna och United hellre siktar på de ärorikaste segrarna.
Trots att Villa tog ledningen med 1-0 blev de ändå nermalda av den röd-svarta maskinen. Kapaciteten är förvisso större i Manchester men att Sir Alex vinnarmentalitet präglat klubben går inte att miste på. Det finns ingen skotte som hatar att förlora mer än honom.
Rooney var inte helt nöjd med att sitta på bänken från start, men kom in efter halva matchen. Rooney är den engelske vinnarskallen personifierad vilket han visade när han nickade in 2-1 och därmed avgjorde matchen.
Norges största vinnarskalle för dagen sitter utan tvekan på Petter Northug. Det skrivs mycket i media om psykkrig och kaxiga uttalanden gentemot svenskar, men som vanligt vill journalisterna sälja lösnummer. Jag tycker att Northug verkar vara en stenskön kille med stort, enormt, gigantiskt självförtroende och glimten i ögat. Framför allt levererar han.
Efter en två timmar tung fem-mil med masstart drog det ihop sig till en masspurt. I en skidspurt finns det ingen nu levande människa som kan slå Northug.
Publiken vet det. Experterna vet det. De andra skidåkarna vet det. Och framför allt vet Northug det.
Även om han har en intensitet och explosivitet i spurtstakningen som ingen är i närheten av, är loppet redan avgjort när upploppet börjar. Trots att någon stackare försöker ta upp kampen varje gång är det mest en fåfäng förhoppning om att “allt kan hända” och för varje gång bekräftas det ytterligare hur oslagbar Northug är i en spurt.
Ändå återstod tv-kvällens guldklimp!
Ishockeyfinalen mellan Kanada och USA. Och vilken avslutning det blev! Astrid Lindgren kunde inte ha skrivit det bättre.
Kanada hade visat Ryssarna i kvarten hur man spelar modern hockey efter de två bästa och häftigaste inledande ishockeyperioderna någonsin. Det såg ut ungefär som om någon letat upp det största getingboet i skogen, målat alla getingarna vita, hållit för öppningen, skakat boet i en halvtimme och sedan släppt ner den på isen från tjugo meters höjd. Vilken intensitet!
Nu skulle de möta jobbiga storebror USA (i allt annat förutom hockey) som spelade med samma frenesi. De fick bara inte förlora. Inte i hockey. Det är det sista jänkarna inte får ta ifrån Kanada.
Matchen höll ett enormt tempo, även om det inte går att jämföra med Rysslands-matchen, och planenligt ledde lönnlöven med 2-0 en bit in i matchen. Den svenske kommentatorn Härenstam (bisittare var inte Brasse) menade att matchen var över. Va??
En aning brådmoget konstaterande i mina ögon.
Några minuter senare reducerade amerikanerna och kanadensarna spelade efter det en aning mer defensivt och mindre avslappnat. Man behöver inte vara pokerspelare för att avläsa deras kroppsspråk som signalerade “vi får bara inte släppa in ett till”. Vad hände?
Efter en oerhört massiv forcering lyckades USA trycka in en kvittering med 24 sekunder kvar. Man riktigt kände hur miljontals kanadensiska hjärtan slets i bitar.
Nu väntade sudden death med bara 4 utspelare för respektive lag och tusentals risker att göra bort sig och sitt land. Minsta lilla felstuds och allt kunde vara över. Inte de bästa förutsättningarna för de med nervösa magar.
Under drygt sju minuter fanns det nästan bara ett lag på isen, i synnerhet om man ser till målchanserna. Skit i kommentatorernas diplomatsnack om att det var jämnt med svag fördel Kanada. Så var det inte.
Kanada som hade ALLT att förlora visade verkligen att man hade allt att vinna också, och de var beredda att riskera allt för att nå dit. Odiskutabelt.
Sagoslutet var än mer fantastiskt när nationalhjälten Sidney Crosby, av alla, var den som fick slå in segermålet och se till att guldet hamnade där det hörde hemma. I Kanada.
Crosbys vilja att vinna är inget vi behöver tvivla på, men när det gäller ett OS-guld i ishockey finns det en vinnarskalle som är oändligt större än Crosbys. Det är det Kanadensiska folkets.
