Igår kikade jag lite på vinter-OS som precis börjat. Det var ingen succé direkt för de svenska skidskyttedamerna. Självklart började det viskas om doping eftersom vinnaren Kuzmina kommer från östblocket och hur kunde hon slå våra fantastiska svenskor med nära minuten?
Det är möjligt att hon är dopad, men är det inte trist ifall hon inte är det? Hon gör sitt livs lopp och blir misstänkt av alla oss “ärliga rena” svenskar?
Annars finns det något som heter inställning. Svenskorna hade redan deklarerat att sprinten inte var deras gren, då varken det överlägsna skidåkandet eller säkra skyttet hann komma till sin rätt.
Tyskan Neuner hade däremot ställt in sig på seger. Hon hade berättat för alla att det här loppet var hennes stora chans och hon skulle ge allt. Vad hände? Jo, hon kom tvåa, slagen med 1,5 sekund efter ett kanonlopp, trots att hon i likhet med segrarinnan bommade ett skott.
Inget svensksnack om doping i hennes fall även om hon var lika långt före svenskorna. Det kanske handlar om attityd ibland och inte bara doping?
Lite senare visades shorttrack-skridsko som för oss svenskar är okänt vatten. Konstigt nog, eftersom det är en grymt bra TV-sport. Korta snabba lopp där mycket kan hända. Lite mer rock’n’roll än de klassiska vintersporterna.
Inatt avgjordes finalen återigen efter ett spektakulärt fall. Jag såg inte finalen utan kikade bara lite innan på kvalen och varje gång jag ser shorttrack (typ, vart fjärde år) kan jag inte låta bli att le och tänka på Bradbury och tidernas skönaste OS-guld.
Till att börja med kom han trea i kvartsfinalen men tvåan blev diskad och därför gick Bradbury vidare till semi. Sedan föll alla pusselbitar på plats. Tidernas klassiker!
