Vi bor på ett Radisson-hotell vid Portman Square. De är habila men sällan något extra, dessutom är rummen i London alltid löjligt små, och svindyra. Överhuvudtaget är allting i London dyrt. Det förstår man när Stockholm känns billigt i jämförelse. Läget vid Portman Square är dock riktigt bra och det är nära till det mesta. Idag tänkte vi besöka Tate Modern för att spana in lite trevlig konst. Salvador Dali upphör ju aldrig att fascinera.
Turneringen var tyvärr kall, börjar bli en obehaglig vana nu, för min del. Det var inte fullt antal deltagare, ungefär 400 (taket var satt till 500) och det beror väl på att de har blivit så dyra, samt att EPT börjar få konkurrens från andra stortävlingar i europa. Ändå var det förvånansvärt många som åkte ur tidigt i turneringen. Dag 1a återstod det bara 60 utav 178 deltagare fastän mörkarna bara var 300-600 och antalet marker vid start var 10000. Det lönade sig alltså att spela ganska konservativt och inte ta stora risker. Jag spelade dag 1b och min vana trogen försökte jag se många floppar billigt i början. Tyvärr fick jag inga träffar alls kombinerat med väldigt tråkiga starthänder, vilket medförde att jag sakta men säkert blödde iväg hälften av mina marker.
Efter sju timmar fick jag dock ett bra läge. Mörkarna var 150-300 och jag höjde till 1100 med två nior på handen. Killen på stora mörken, som hette Roberto och var från Napoli (bara det får det att vattnas i munnen) hade ungefär 12000 och synade 800 till. Floppen kom A K 9 med två hjärter, varpå Roberto gick all-in med resterande marker. Jag hade cirka 4000 kvar och synade med ett leende på läpparna då jag antog att han hade ett ess av något slag och därför drog med väldigt små chanser mot min triss. Men Roberto hade inget ess, han hade 8 3 i hjärter! Utan problem lade dealern upp hjärter fyra på turn, följt av spader två på sista kortet. Roberto fick sin flush med sin skithand och Peter fick lämna bordet, ackompanjerad av ett par "Unlucky, mate!" från de övriga. "I'm used to it, good luck guys" var mitt svar, men när jag tittade på dealern hade jag lust att säga några andra väl valda ord istället. Eftersom jag dock är en gentleman och dessutom vet att han inte är ansvarig för hur korten faller höll jag tand för tunga, men han kommer i varje fall inte att få ett julkort från mig.
Efteråt mindes jag en underbar händelse i Los Angeles för ett tiotal år sedan. Jag spelade sjukortstöt på Commerce Casino och var tjugonde minut bytte dealerna av varandra. Vår nye dealer var en man runt 45 år. Han kom med ett stort leende till bordet som bara eskalerade. Efter någon minut började han fnissa för att slutligen gå över i ett asgarv. Vi spelare vid bordet var förstås jättenyfikna på vad som hänt och efter ihärdiga påtryckningar berättade han.
Vid ett tidigare bord där han arbetat satt en gammal dam i sjuttio-årsåldern. Hon satt lugnt och stilla och spelade för sina pensionspengar. Hon fick bra starthänder och satsade hela vägen till sista kortet då motståndaren lyckats få en bättre hand och höjde om hennes sista bet. Hon synade och förlorade. Någon hand senare utspelades samma scenario. Damen fick nu fylla på med hundra dollar. Tyvärr var det inte hennes dag och samma visa uspelades. Bet, syn, bet, syn, bet, syn, bet, syn, bet, reraise, syn och förlust. Hundra dollar till. Och igen. Och igen. Damen var väldigt graciös och sa inte ett ord under hela det plågsamma förloppet. Till slut hade hon förlorat nog och tackade för sig. Hon samlade ihop sina tillhörigheter, reste på sig och önskade alla lycka till. De flesta vid bordet kände empati med henne men tydligen var hon inte klar. Hon smög upp till dealern, fortfarande med stil och grace, lutade sig fram och viskade i hans öra så att ingen annan kunde höra. "Fuck you, dealer!"
Sedan gick hon hem med högburet huvud.
Det finns gränser för oss alla hur mycket otur vi tål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar