Det roliga var att jag själv lyckades vinna en av tio platser i ELAAP. Så nu äntligen ska jag få känna på livet som ett pokerproffs med tre resor och turneringar betalda! Den tredje anhalten är för övrigt Köpenhamn i februari. ELAAP spelades under 14 dagar där man använde intjänade rakepoäng för att anmäla sig. Eftersom jag spelat så mycket på Martinspoker hade jag tusentals poäng och följdaktligen kan man säga att jag spelade "gratis". Vi vet att inget i livet är gratis, förutom osten i råttfällan, men då ingår en liten risk för råttan. Vi människor älskar illusionen av att något är gratis. Pallade äpplen smakade ju mycket bättre än de mamma köpte hem, fast det kanske å andra sidan berodde på spänningen i själva pallandet.
Inför sista kvalificeringsdagen i nämnda ELAAP låg jag på runt tjugonde plats och gjorde en uppskattning att jag behövde hamna bland de fem främsta för att kvalificera mig. Allt flöt på med bra spel och en del tur som man alltid behöver i turneringar. När vi var sju spelare kvar fick vi en paus på fem minuter som jag använde för att räkna ut poängställningen. Ajdå, det räckte visst inte med en femteplats, inte fjärde heller! Jag var tvungen att komma sämst trea för att klara mig. Jag hade lite marker kvar och var nu tvungen att spela aggressivt eftersom markerna inte skulle räcka om jag försökte mjölka mig till en tredjeplats. Det gick bra ett tag och jag fick ihop en större stapel, vilket nu gav mig möjligheten att spela försiktigt och hoppas att de andra skulle slå ut varandra. Tyvärr fick jag absolut inga spelbara händer och när vi var fyra kvar hade jag minst marker och var illa ute. Jag slog bort alla negativa tankar som poppade upp i skallen om att jag typiskt nog skulle åka ut precis innan målsnöret, att man var otursförföjd osv. Det var ju trots allt värt nästan 30 000 euro att kvala in.
Nu uppstod en väldigt intressant hand, om vi tillrättalägger den en aning, som visar hur strategier kan variera beroende på vilken typ av poker du spelar. Jag minns inte exakt vilka summor vi hade kvar, adrenalinhalten var förståeligt nog ganska hög, men jag gör en kvalificerad uppskattning. Spelaren som var först att agera hade flera hundra tusen i marker och la sig. Jag hade minst marker med c:a 70 000. Bägge spelarna i blindarna hade runt 200 000, där stora mörken hade ungefär 7000 mer. Mörkarna var, om jag minns rätt 5000-10 000 och vi satsade 1000 var i ante. Dessutom hade alla de andra chansen att kvala in, vilket påverkade även deras spel, även om lilla mörkens chans var tveksam. Men han spelade i varje fall som om han trodde på det. Jag hade A 5 på knappen och höjde till 30 000, utav två anledningar. Först och främst för att signalera en starkare hand än jag hade. Om jag går all-in medetsamma verkar det mer desperat och det blir lättare att syna med A 6, A 7 och liknande. Något jag absolut inte ville ha. Anledning två är att det fanns en minimal chans att de går all-in båda två och då kan jag lägga mig. Det var precis vad som hände!
Lilla mörken gick blixtsnabbt all-in följt av en lika snabb all-in från stora mörken, som hade mer marker. Rimligen måste han ha ett högt par i det läget. Jag blev så paff att det tog några sekunder innan jag kastade mina kort. Lilla mörken hade par i åttor medan stora mörken hade par i damer. Nu kommer den intressanta tillrättaläggningen. Vad hade hänt om jag hade haft par i ess istället? Instinktivt vill man ju syna, eller hur? Om man kör en handanalys visar det sig att jag vinner 65% av gångerna i så fall. 35% av gångerna åker jag ut på fjärde plats även om två av oss åker ut samtidigt eftersom jag hade minst marker och då blir det inga 30 000 euro till mig. Vad händer om jag lägger mina hypotetiska två ess då? Ja då vinner QQ 80% av gångerna och åttorna 20%, och jag klarar tredjeplatsen.
De 20% åttorna vinner får stora mörken 7000 kvar vilket sätter honom all-in nästa hand. Han kan förvisso lägga sig och spara 1000 till nästa hand men det verkar ju inte så smart. När han är all-in kommer vi andra, i en vacker pokervärld, bara att syna för att öka sannolikheten för att han slås ut. Tre mot en är ju bättre än en mot en, eller hur? Det ger honom en chans på fyra att klara sig. En fjärdedel av 20% blir 5% och då är jag fortfarande kvar med ungefär lika mycket marker vilket ger oss i princip en 50/50 situation. Återstår alltså ungefär 2,5% risk att jag åker ut på fjärde plats om jag lägger två ess.
Om nu mot förmodan, eftersom vi antar att stora mörken har ett högt par, förhållandet skulle vara det omvända att lilla mörken har ett högre par skulle det ge med samma räkneexempel c:a 10% risk för utslagning för mig. Som ni förstår föredrar man ju 2,5% eller 10% gentemot 35% risk, och ett beslut att syna skulle inte bara vara fel, utan katastrofalt fel. Och det med två ess, den bästa möjliga handen i hold'em!
Damerna vann och nu sitter jag här i Barcelona. På dagen åt jag en braklunch med min gode vän Alex Stevic och hans underbara flickvän Valeria. Därefter tog vi en promenad till Gaudis storverk, när det nu blir klart, katedralen Sagrada Familia.
Det var mitt fjärde besök och de har faktiskt kommit en bit längre i byggandet. Det har tagit över hundra år nu, så ni förstår att organisation inte står lika högt på dagordningen som flamenco och tjurfäktning. Det märks även i kasinot, där de utan tvekan har världens sämsta rutiner i entrè och kassor. Men man vänjer sig. Mañana är ju spanska för genast....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar