Tyvärr gick det inte så bra i för mig i poker-VM. När jag anmälde mig på söndagen fick jag besked om att det fanns platser samma dag. Då jag kände mig riktigt spelsugen och laddad bestämde jag mig för att spela direkt. Först fick jag sitta ute i "tältet" eftersom alla pokerborden inte får plats i huvudlokalen. Det var en aning varmare där eftersom AC:n inte var så effektiv. Själv hade jag inga problem med värmen där jag satt i t-shirt och jeans, men en gnällig amerikan klagade högljutt på att det var så varmt. Det intressanta var att han var klädd i en munkjacka av college-typ! Jag vet inte om den var figursydd på kroppen men tydligen var det väldigt komplicerat att ta av den.
Bordet var helt underbart med bara dåliga spelare. Den enda kända spelaren var T. J. Cloutier, men han har alltid varit väldigt tight och lättläst under de första nivåerna av en turnering. Dessutom börjar han bli lite till åren och tyvärr märks det tydligt på honom. Den sämsta spelaren vid bordet var en äldre gentleman från någon småstad i USA. Han gjorde helt horribla spel och givetvis blev han belönad med att göra rejäla utköp. Vi startade med 20 000 i marker och snart hade han 60 000 framför sig. Jag slickade mig om munnen och gjorde mig redo att avlasta honom från hans tunga markerbörda. Det var bara en tidsfråga innan han hade förlorat allt. Självklart bröts vårt bord strax itu och jag fick aldrig mer se honom.
Mitt nya bord var ungefär lika smaskigt som det förra, men den här dagen var som förgjord för mig. Vad jag än hittade på kom jag fel in i situationerna. Ett tag var jag nere på 3800 i marker, men lyckades bygga tillbaka till 27 000. Trots den återhämtningen ville det sig inte och jag åkte ut vid midnatt efter nära tolv timmars spel.
När man åker ur en stor turnering känns det alltid tomt. Det enda positiva var att det var så tidigt. Det svider mycket mer ju längre man kommer i turneringen. Visserligen vänjer man sig genom åren om man spelar mycket, vilket gör att man kommer över det fortare, men jag minns att i början av min pokerkarriär kunde jag vara helt förkrossad i dagar efteråt. I synnerhet när jag övertrasserat bankkontot och spelade med mina sista slantar. Det var inga roliga hemresor på den tiden ibland.
För en 8-10 år sedan upplevde jag den största berg&dalbanan adrenalinmässigt i blodet under mitt liv. Det slår till och med Sverige-Rumänien i fotbolls-VM -94. Jag spelade den sista supersatelliten dagen innan huvudtävlingen i WSOP skulle börja. En satellit är en kvaltävling till en större och dyrare tävling, för er som inte vet. De gör att det är möjligt för småspelare att ta sig in och tampas med de stora pojkarna. På den tiden var 10 000 dollar fortfarande mycket pengar och inte som idag när spelare som knappt har en aning om vad de sysslar med gödslar tusentals dollar omkring sig. Det var min sista chans att kvala in till VM. Några hundra spelare hade deltagit i satelliten som kostade 200 dollar i startavgift, dessutom kunde man köpa nya marker under en timmes tid. Det var fullt tryck på satsandet då alla ville ta sig vidare vilket gav 10 000 dollars-platser till de 13 sista kvarvarande och ett fjortonde-pris på 1200 dollar.
Jag kämpade och slet som en galärslav och till slut var vi fjorton kvar. Två bord med vardera sju spelare. Bara en sista gubbe till skulle bort. Alla spelade vid det här laget väldigt försiktigt och väntade på att någon skall göra bort sig. Olyckligtvis hade jag nästan minst marker vid mitt bord och var illa ute. Jag var tvungen att hitta på något snart och möjligheten dök upp. Alla passade till mig på knappen och jag hade kung-tio på handen. Lilla mörken var extremt tight och hade dessutom mindre marker än jag. Jag visste att han skulle lägga alla händer utom två ess för att inte riskera något. På stora mörken satt Dewey Tomko. Han hade ett berg av marker och behövde inte spela en hand till. Dessutom hade vi pratat om golf i en paus några timmar tidigare. Han ägde en bana i Florida och gav mig sitt visitkort och sa att jag var välkommen dit att spela när jag ville.
Jag gick all-in med ett hyggligt omslag, inget stort, men Dewey fick knappt tre gånger pengarna i potten. I min enfald trodde jag att han skulle vara lite schysst mot mig och lägga sig ifall jag slog om. Jo, tjena! Lilla mörken passade, men Dewey kikade på sina kort och sa att han tyvärr var tvungen att syna med sin knekt-åtta. Adrenalinet sprutade ur öronen på mig och en effekt av det är att kroppen stänger av funktioner som inte är viktiga vid extrema stress-situationer. Hörseln är en av dem. Enligt mina kompisar som stod och hejade på hade en spelare vid andra bordet som också hade lite marker gått all-in. Precis före mig. Jag märkte aldrig det och nu var det för sent att ändra sig.
När kalabaliken lagt sig skulle vi spela ut händerna simultant. Flopparna lades upp samtidigt och till min fasa kom det en åtta på mitt bord. Vid andra bordet hade två killar synat min antagonist som gått all-in. Deras flopp kom ess-två-två och min antagonist började jubla högt. Inte mycket till etikett där. De andra spelarna hade marker kvar och checkade båda två. Nu var jag tvungen att träffa en kung eller tia. Om floppen var en fasa gick det inte att beskriva fjärde kortet. En åtta till! Jag var ute. Fullständigt chockad och i ett töcken hörde jag svagt, lång borta någonstans hur min antagonist vid andra bordet fortfarande jublade. Jag var helt förkrossad och måste ha fått ett hundratal nya gråa hår på en minut.
Deras hand knackades ner av motståndarna och då visade stora mörken upp knekt-två. Han hade haft mycket marker och synat eftersom omslaget varit så litet. Jubelropen hos min antagonist fastnade i halsen som ett stort fiskben. Nu var han också utslagen! Vad hände nu? Min puls tog fart från tio slag i minuten till hundraåttio, när jag fick en strimma hopp igen. Det beslutades att den som hade mest marker av oss två utslagna skulle få platsen, medan minst marker skulle få nesliga 1200 dollar. Otroligt nog hade jag ett par hundringar mer i marker och fick därmed vara med och spela VM. Lyckan var total men jag var helt färdig inombords efter den upplevelsen.
Av någon anledning blev det aldrig någon golfrunda på Deweys bana...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar