tisdag 11 november 2008

Krönika 7 i SvD: Vem är bäst?















Är vinnaren av världsmästerskapen i poker verkligen den bäste pokerspelaren?


I sporter eller sysselsättningar som mestadels bygger på skicklighet är det svårt att argumentera emot. I exempelvis schack, tennis eller marathonlöpning är turmomentet extremt litet vilket nästan alltid innebär att den som faktiskt är bäst för dagen vinner.

Poker däremot innehåller en ansenlig del slump, i synnerhet i tävlingar. Därför kommer det alltid att diskuteras om den och den är så bra i poker. Phil Hellmuth är ett bra exempel. Onekligen är han en av tidernas bästa No Limit Hold'em-turneringsspelare, ändå anses han som en jättetorsk när det kommer till cashgame. Flera duktiga tävlingsspelare är oftast chanslösa när det handlar om poker där man kan fylla på ur egen ficka när markerna tar slut. En stor anledning är att i tävlingsspel ökas insatserna hela tiden efter ett tidsschema, vilket medför att spelarna måste spela aggressivt och ta stora chansningar emellanåt. Den spelstilen kan vara helt fel i ett cashgame där insatserna hålls på samma nivå hela tiden. Där premieras istället disciplin och inväntande av rätt tillfälle. Turneringspelarna är vana att spela "snabb" poker eftersom deras spelstil bygger på att insatserna höjs snart och därför blir de snart infångade av rutinerade cashgame-spelare som gillrar fällor för dem.

De senaste åren har deltagandet i poker-VM varit explosionsartat. Tusentals spelare har ställt upp vilket logiskt nog också medfört att många av de bästa slagits ut innan det varit dags för finalbordet. Av de senaste fem årens mästare är det förmodligen bara Joe Hachem som skulle klara sig hyggligt ifall han skulle spela högt cashgame mot riktigt duktiga spelare. Greg Raymer skulle med stor sannolikhet ta rejält med stryk men skulle ändå klara sig bra jämfört med Varkonyi, Moneymaker och Gold. Sköna namn på de två sista pokerlirarna när man tänker efter....De skulle bli fullständigt massakrerade av duktiga pokerspelare, så dåliga är deras pokerkunskaper. Ändå kan de titulera sig världsmästare. Det visar vad slump och tur innebär i pokerturneringar.


Kommer man ihåg tvåorna? Ifall de sticker ut på ett eller annat sätt finns det bra chans. Moneymaker och Gold är ju namn som är perfekta att komma ihåg, men de vann ju. Jean van de Velde är en man som för evigt skrivit in sig i historien genom att komma tvåa. Han ledde British Open i golf med tre slag inför 72:a och sista hålet på Carnoustie 1999. En dubbelbogey eller bättre hade räckt för att ge honom titeln. En serie felbeslut senare stod han med en tvåmetersputt, när röken hade skingrats från hans hjärna, för att rädda sju i på hålet. Han lyckades sänka putten och gå ut på ett omspel med två andra. Vilka de var kommer nästan ingen ihåg. Tyvärr förlorade vår hjälte omspelet men hamnade samtidigt i historieböckerna. Än idag säger man att man gör en "Van de Velde" när man får en total genomklappning. Hade Jean vunnit tror jag ingen hade kommit ihåg honom idag. Paul Lawrie som lyckades vinna koms fortfarande ihåg som han som vann när Van de Velde klappade ihop. Den tredje var förresten Justin Leonard, om ni är nyfikna.


I måndags när vårt golfgäng var ute spelade jag med brottarlegendaren Frank Andersson som ibland dyker upp. Frank är en skön lirare, även om hans halvnelson var bättre än hans golfsving är. Han är ju ingen surpuppa direkt så trots vissa bekymmer hade vi roligt. I ärlighetens namn var min golf inte direkt bekymmersfri heller. När vi spelat klart och jag släppte ner min boll i bollfacket föll den djupt innan den landade.....


Jag påminde Frank om en intervju jag såg före Montreal-OS 1976 som för evigt etsat sig fast i mitt minne. En underbar vinnarattityd som är väl behövlig i synnerhet i poker. Jag kommer inte ihåg reportern (Hegerfors eller Bo Hansson?) eller den exakta ordföljden men innebörden är underbar. Jag försökte hitta intervjun på svt.se men lyckades inte. Om någon känner till den får ni gärna höra av er.

Reporter: Nå Frank, handen på hjärtat. Hur långt ner ska du bli placerad för att bli riktigt besviken?

Frank (med göteborgs-dialekt): Tjaa, silver.



Inga kommentarer: