I helgen spelade jag en tävling i Helsingfors utan framgång. Efter att ha förlorat lite marker inledningsvis floppade jag triss i åttor mot triss i treor och dubblade i princip min markerstapel. Handen efter fick jag två damer och smög bara med då bordet var sjövilt. Jag hoppades att någon skulle höja så att jag kunde höja tillbaka, men för ovanlighetens skull synade alla bara. Vi var sex spelare som såg floppen som kom DAM - 9 - 7! Högsta trissen igen! Jag satsade pott direkt och en usel holländare till vänster om mig synade. Mums, tänkte jag. Jag hade bluffat honom tidigare så jag trodde att jag kunde få bra betalt av honom. Nästa kort var en sjua. Nu hade jag högsta kåken och behövde inte vara rädd för att bli utköpt av någon stege. Jag checkade och han satsade, varpå jag bara synade. Sista kortet var ännu bättre. En nia. Nu behövde han bara en nia eller sjua för kåk. Jag checkade igen för att ge honom chansen att bluffa om han gick på stegdraget. Han satsade 4000 och jag höjde med 8000 för att tvinga honom att stoppa in sina resterande marker. Holländaren blixtsynade och visade mig fyrtal i sjuor......suck!
Ibland känns det hopplöst när man är på gång för att snabbt slås ner i skorna igen. Men som jag konstaterade förra veckan kanske jag ska spara turen till Las Vegas.
Tyvärr har jag inte skött träningen så bra senaste veckan då vädret mer inspirerat till strandpromenader och cafébesök. Dåliga ursäkter, jag vet, men ikväll regnade det så då körde jag ett hårt pass. I veckan spelade jag golf med ett gäng spel-intresserade gubbar. Vi har en liten sommar-tour då vi spelar på måndagar och torsdagar för att avsluta med en final i Barsebäck varje september. Jag har varit med sporadiskt i en 5-6 år, men alltid försökt åka till finalen eftersom den banan är så fin. Som sagt spelade jag i veckan och jag spelade BRA! På vår tour spelar jag på 7 i handicap, men kunde lika bra haft tvåsiffrigt om man ser till mina tidigare resultat. Nu låg jag på banans par efter 17 hål och efter en kanondrive var jag sugen på eagle på det avslutande par 5-hålet. Det resulterade raskt i en trippelbogey efter ett par bortslagna bollar.....Jag var dock inte allt för besviken eftersom spelet satt där. En lite ändring i greppet var allt som hade behövts. Nu skulle jag aldrig ha mindre än 36 poäng i fortsättningen tänkte jag. Jag såg fram emot att äntligen komma ner till 0 i handicap som varit en dröm för mig ända sedan jag började spela för 28 år sedan.
På måndagen spelade vi igen. Visserligen på en smal och trixig skogsbana som inte passar mig eftersom jag slår så långt och aningen snett ibland...men det spelade ju ingen roll längre. Min greppändring gjorde att jag kände mig som Benny Guldfot med de magiska fotbollsskorna. Jag kom in på 19 poäng. Åt helvete med grepp och guldskor! Precis som i poker får mitt träd inte växa upp i himlen. Fast idag var jag och Emma och övade på drivingrangen och nu satt slagen igen....så nästa gång ska jag minsann.....
En aning deja vu-aktigt har Lena åkt till Ryssland en vecka igen så jag har inte spelat någon poker. Emma har nämligen börjat på ett ridläger och det startar på morgnarna när normala människor... förlåt, pokerspelare, sover. Jag har en teori att ju mer väsen ditt jobb för desto tidigare börjar du jobba. Tidigast börjar häcktrimmare som använder bensindriven trimmare, aldrig eldriven eftersom den är alldeles för tyst för att väcka hela grannskapet.
I vilket fall är Emma så lycklig över att äntligen få lära sig rida och jag känner mig som en bra pappa. Dessutom vill hon nu lära sig spela poker. Jag frågade henne för något år sedan, då hon var sju år, om hon ville lära sig. Det ville hon inte. Jag sa att hon säkert hade anlag för att bli duktig och tjäna pengar. Inte intressant, tyckte hon. För alla pengarna kan du köpa en massa leksaker, sa jag. Okej, jag vill lära mig när jag fyller tio, var svaret.
Som pokerspelare är det viktigt att veta motståndarnas svaga punkter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar