Hej, jag har smickrande nog blivit ombedd att skriva en krönika i SvD. Eftersom det är min första artikel tänkte jag att det vore passande med en liten introduktion. Jag heter Peter Eichhardt och föddes för 41 år sedan i Eskilstuna, av alla ställen. Mina föräldrar flydde från Ungern -56, träffades här, gifte sig och födde tre barn. Vi växte upp i en väldigt harmonisk miljö ute på skånska landsbygden. Jag idrottade otroligt mycket och hade väldigt lätt i skolan under hela min uppväxt. Tävlingsinstinkten har alltid funnits hos mig och med tanke på min studieförmåga såg mina föräldrar fram emot en trevlig akademisk karriär för min del.
Men någonting hände på vägen. Jag blev inte läkare eller jurist, utan jag blev pokerspelare. Ve och fasa! Vad var det som gick fel?
Jag började spela poker -91 och insåg ganska snabbt att jag kunde vinna på spelet i längden. Visst hade jag mina bakslag, som alla andra på den tiden, men i stort sett levde jag på att spela poker. Inga stora pengar, men tillräckligt. Jag har gjort två uppehåll, ett på tre år i Ryssland och ett på 1.5 år på Malta då jag sysslat med spelrelaterade yrken, men jag har snart varit tillbaka vid pokerborden. Ärligt talat var mitt yrkesval inget jag talade högt om de första tio åren, folk hade ändå svårt att tro att det var sant. De sista 4-5 åren har det dock som ni alla märkt förändrats en aning.
Pokern har fullständigt exploderat och nästan överexponerats i massmedia. Det skrivs om snabba pengar, stora turneringsvinster, champagnefester på rivieran, kändispoker, unga killar som blivit mångmiljonärer, unga killar som blivit skulsatta upp över öronen (det är oftast just unga killar som rör sig mellan ytterligheterna), om så kallade "superproffs" (vad nu det ska innebära?) o.s.v.
Mycket av det som skrivs är i mina ögon väldigt onyanserat. Dessutom är det en försvinnande liten del av sveriges flera hundra tusen pokerspelare det skrivs om. Klart är att det blivit mycket lättare att vinna, och ibland vinna stort, för de som har talang och förmåga. Det tack vare att så mycket mer pengar kommit in i systemet de senaste åren, men den absoluta majoriteten vinner lite grann eller förlorar lite grann varje månad. Många spelar också huvudsakligen för att de tycker att det är kul, ungefär som att lira golf eller schack.
Tyvärr har staten en annan inställning och menar att all poker som spelas utanför statens egna casinon är illegal. Det medförde att det svenska mästerskapet fick läggas i Estland, för att inte riskera en razzia från polisen. Ännu absurdare blev det när norrmännen lade sitt mästerskap på svenskt casino i Göteborg!
Jag åker runt på diverse turneringar, mestadels i europa, men även till Las Vegas med jämna mellanrum. Det har nog blivit uppåt en trettio resor till nevadaöknen sen jag började med poker. Har ni aldrig varit i Las Vegas kan jag rekommendera ett besök, även om ni skulle vara helt ointresserade av spel. Staden är nästan surrealistiskt olik alla andra, och vad beträffar utbudet av restauranter, nattklubbar och shower är den oslagbar.
Jag försöker dock hålla mig i europa eftersom staten i sin förtvivlan att behålla spelmonopolet vägrar erkänna poker som ett skicklighetspel. Det har istället blivit klassat som lotteri och har man vunnit på en lott inom EU anses man ha betalt skatt i det land man köpte lotten, enligt ett beslut i det s.k. Lindmanmålet. Staten har målat in sig i ett hörn och alla pokervinster inom EU är beskattade och klara.
En annan anledning till att jag föredrar europaresor är närheten hem. Min sambo Lena och vår dotter Emma har muttrat en del om att jag är borta mycket, och är man då bara några timmars flygresa hemifrån är det ju bara att boka om biljetten så fort man är utslagen ur turneringen. Dessutom älskar jag de olika städerna med allt vad de har att erbjuda i museiväg (Van Gogh museet i Amsterdam, en av mina favoritplatser på jorden), restauranter och golfbanor. Jag reser på 12-15 olika tävlingar varje säsong.
Du är alltid välkommen och ställa frågor om du skulle få syn på mig på stan. Jag kan erkänna att frågorna blivit lite fler från Emmas skolkompisars föräldrar, jag menar pappor, de senaste åren. I synnerhet sedan jag har synts lite då och då på TV i diverse pokerprogram. Nuförtiden känns frågorna inte misstänksamma längre, mer nyfiket intresserade.
När till och med min pappa ringer och berättar med stolthet att släktingar i Ungern sett mig på någon sportkanal, känns det som om jag slipper höra vad jag ska bli när jag blir stor. Åtminstone ett tag.
Fast å andra sidan kanske arkitekt skulle vara något...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar