Krönika 3 i SvD: Poker och moral

Finns det några moraliska betänkligheter med att spela poker och försöka vinna pengar från sina medmänniskor?

Tidigare, innan poker blivit så stort, hände det att jag fick den frågan ibland. Jag har aldrig haft något problem med det. Kan man vara med och rösta fram vår regering när man fyllt 18 och köpa sprit när man fyllt 20 så bör man ju få göra vad man vill med sina pengar när man nått vuxen ålder. Överhuvudtaget har jag ingen förståelse för överförmynderi. Vuxna människor får väl göra som de vill. Vill de betala dyra pengar för att lukta illa, få sämre hälsa och dö i förtid, låt dem göra det. Bryr man sig inte om den information som finns tillgänlig så varsågod, rök vidare. Tobaksbolagen tjänar fortfarande enorma pengar trots att ALLA vet hur skadligt rökning är.

Jag är emot förbud. Rökförbudslagen älskar jag dock eftersom den skyddar oss som inte röker, och biltullarna också eftersom det blir framkomlighet för oss som gärna betalar för det. Däremot anser jag att man ska upplysa och informera människor mer. Vi är trots allt kloka varelser och så småningom kommer vi att inse det. Se bara på utvecklingen när det gäller klimathotet. Stenarna börjar sakta rulla och i sinom tid kommer den här planeten att vara en bra plats att leva på. Om det inte är för sent.

Samma sak när det gäller spel. Vill vuxet folk spela och förlora, varsågod. Kan man inte kontrollera det så finns det behandlingar. Inser man inte det själv så hoppas jag att det finns vänner och anhöriga som kan hjälpa en till det. De som inte har det får kämpa. Vi förbjuder ju inte folk nöjet att ta ett glas vin till maten bara för att några faller igenom och står och skakar utanför systembolagets portar vid öppningsdags.

Vad vi ska vara rädda om är våra barn och tonåringar. De är lite för lättpåverkade och har för lite erfarenhet att sätta referensramar. Jag läste en bra bok av Dave Grossman, "On killing", om det psykologiska priset vårt samhälle får betala för att utbilda soldater att döda i krig. Grossman utvecklar även sina tankar om hur dagens ungdomar blir avtrubbade av allt våld de växer upp med i media, tv-spel etc. Intressant läsning.

Jag har ett fåtal gånger spelat med spelare som förlorat alldeles för mycket. De har haft framgångsrikt företag, stabila familjeförhållanden (åtminstone utåt sett) och ändå blivit så besatta av spel att de raserat allt. Det har ärligt sagt inte känts bra att spela med dem, men vad skulle jag göra? Om jag slutat hade spelet ändå fortsatt, och jag måste ju jobba. Ibland har jag pratat med dem och försökt få dem att tänka efter, men det är ganska lönlöst. Oftare har jag försökt hjälpa dem att bli bättre spelare. Gett dem råd när de frågat om de spelade rätt i någon situation. Eftersom de ändå inte slutade spela kunde de kanske utvecklas en aning, och sluta jaga hålstegar. Därigenom skulle de inte förlora så våldsamt mycket, och fort.

För många år sedan spelade vi på Kort-Oxen, en klassisk klubb vid S:t Eriksbron. Vi spelade mörkpoker samtidigt som en pokertävling höll på att avslutas. De var bara tre kvar i tävlingen och det dråpliga var att de var absolut drängfulla. Alla tre var duktiga pokerspelare, men kanske inte lika duktiga beträffande sina alkoholvanor. De var så berusade att de knappt kunde stå upp. En spelare vid vårt bord var synnerligen uppspelt och ropade flera gånger att vi höll en plats öppen. Vi kan kalla honom Råttan. Den här spelaren är i mina ögon en väldigt obehaglig typ som inte drar sig för något om han kan vinna på det. Jag har alltid avskytt honom och det är han medveten om. Antagligen är jag den enda levande personen i Stockholm han inte frågat om han kan få låna av.

Efter ett tag gick Råttan iväg en stund samtidigt som Pianisten vann tävlingen. Pianisten var en duktig spelare men nu var han så full att han hade svårt att sitta upp. Jag pratade med honom och bad att få låna lite pengar. "-Hur mycket?" frågade han. "-Hur mycket har du?" frågade jag. Han tog fram sedelbunten ur fickan och sa att han hade ungefär 40 000. "-Jag behöver låna 39 500, så kan du behålla en femhundring till taxi och ett par sista öl." sa jag. Först såg han förvånad ut, men efter ett par sekunder gick det upp ett ljus för honom (trots 4 promille i kroppen). Han log och gav mig hela bunten utom femhundringen.

När Råttan kom tillbaka började han tjata på Pianisten att han skulle hoppa in i spelet. Råttan hade ju hållt en stol så varm och fin till honom. Pianisten svarade att han inte hade några pengar eftersom han lånat ut allt till mig. Om blickar hade kunnat döda hade jag blivit en svart fläck när Råttan vände sig om och stirrade på mig. För honom var det fullständigt obegripligt, för att inte säga skandalöst, hur jag kunde göra så. Jag njöt i fulla drag av att se hur det bubblade i Råttan.

Visst vill jag vinna i poker men inte till vilket pris som helst.