Sao Paolo-vandring

 

Eftersom Morumbi var öppet till kl 22 började jag i andra änden. Tyvärr var alla museerna stängda eftersom det var måndag så det blev inget besök på MASP, utan jag åkte istället till centrum för att kolla på Edificio Copan ritad av Oscar Niemeyer på 1950-talet. Det var en av de största lägenhetsbyggnaderna då och trots att den är nergången och inte lika imponerande idag kan jag se storheten i arkitekturen.


Den ligger mitt i centrum av Sao Paolo som är en väldigt sliten och skruffig stadsdel och taxi-chauffören hade inte en aning om var det låg. Jag gick runt lite och med lite intuition och en dålig turistkarta hittade jag rätt till slut. Jag tog några bilder och sedan fortsatte jag rundvandringen i centrum.

Edificio Copan

Centrala Sao Paolo är inget turistvänligt ställe med tung trafik, slitna kvarter och massvis med hemlösa och alkoholister. Efter ett tag började jag gå mot en gata som heter Higienopolis som låg någon kilometer bort. Där var det bättre med mer träd och växtlighet som kantade gatan. Husen är fortfarande mestadels från femtio-talet men här var de i välbehållet skick. Centrala Sao Paolo måste ha varit en dröm för arkitekter för 60 år sedan.


Efter en tonfisksallad till lunch (öppna salladsbar är ingen bra idé än i Sao Paolo då brassarna verkar älska all sin mat friterad, stekt och med smält ost över) tog jag en kaffe med liten chokladbrownie på ett lugnt ställe med utomhusservering. Inte helt förvånande var det Starbucks... (de har en förmåga att hitta de bästa ställena)

Jag hoppades att det var av medicinska skäl men hon tog av dem efter ett tag. Ville väl inte smutsa ner tassarna i början..

Fylld med energi fortsatte jag min fotvandring i några timmar till innan jag gav upp vid åtta-tiden då det började mörkna och jag befann mig på Rua Oscar Freire som ska vara fina gatan med lyxbutiker. I mina ögon var den inget märkvärdigt men jag kanske var färgad av tröttheten och det faktum att det började mörkna. Jag tog en taxi till Morumbi för att göra de sista inköpen. Trots ytterligare en kopp kaffe fanns det dock ingen energi kvar. Jag kom tillbaka till hotellet vid halv elva och när jag räknade bort 1,5 timme för fikapauser innebar det att jag hade knallat omkring i åtta timmar till fots. Vi får se hur fötterna mår idag...

Om några timmar flyger jag hem igen. Att spendera en halv dag i flygplan är väl inget man ser fram emot men vägen ner läste jag en bok som var så bra att jag tänker läsa den en gång till. Utan tvekan en av de bästa psykologi-böckerna jag läst. Rätta det. Den bästa, med tanke på vad jag sysslar med. Jag kanske till och med avslöjar vad den heter en vacker dag...


Tills vidare får ni hålla till godo med den här lysande artikeln om PL Omaha, skriven av en före detta Hold'em-spelare.