Sao Paolo dag 1

Det märks att organisationen bakom PokerStars liveturneringar är väl intrimmad nuförtiden. Allting med turneringen har fungerat smärtfritt. Pokerrummet är en stor balsal som ligger 50 meter från hotellhissarna. Högt i tak, bra ljus och gott om plats mellan borden. En aning svalt men rutinerat tar man med sig ylletröjan. Rökning endast tillåten utomhus är perfekt så ingen rök sipprar in i korridoren utanför pokerrummet.

En aning snålt dock att man måste betala för vatten och kaffe, men och andra sidan minskar det okynnesbeställning och nedskräpning överallt runt borden. Utbudet av smörgåsar gick kanske inte fullkornets tecken heller, så jag stod över trekanterna av vitt bröd med en ostskiva i mitten.

Vad beträffar turneringen är det mesta utomordentligt: bra struktur med entimmes-perioder, kompetenta dealers och mycket rutinerade ledare. Flera var med på Bahamas såg jag. Upplägget med 15 minuters paus varannan timme tycker jag är lysande. Bra regler vad beträffar användandet av mobiler etc. 

Sitter du inte på din plats när dealern ger första kortet på en ny giv är din hand död, och det genomförs med förvånande auktoritet. Jag menar, vi är i Sydamerika!

Oh, javisst! Turneringen startade "klockrent" på utsatt tid klockan tolv. Ursäkta mig? Vi är ju för fan i SYDAMERIKA! Vad har hänt?

Enda möjliga smolket i bägaren var att det såg ut som att de hade samma marker i sidoturneringarna som i huvudtävlingen, vilket aldrig är bra med avseende på ökade fuskmöjligheter.

Bortsett från det. Idel positiva förnimmelser. Jag tänker definitivt åka på fler av de här välorganiserade turneringarna. Hur var det nu med SM egentligen...?

Pengar att tjäna finns det på allt pokerrelaterat. I pausen c:a 40 ggr mer  personer.

Bara en del av pokersalen.

Hur gick det då med mitt eget spel? Nja det var ingen av mina lyckosammare turneringar. Om ni har följt mig på twitter vet ni ungefär hur dagen såg ut. För er andra latmaskar tänker jag inte upprepa mig förutom några händer.

I åttonde nivån spelade vi med 400-800 i mörkar och 100 i ante. Jag satt vid ett hyperaggressivt bord och fick ospelbara händer medan jag blödde iväg marker. Slutligen fick jag läge när bordets galning slog om till 2000 för 84:e gången i rad och alla passade till mig på lilla mörken. Jag hade 9000 kvar och ställde in allt med AT. Galningen hade 88 och synade men jag träffade AA9 på floppen och dubblade upp.

Handen efter slår en ung, ganska tight kille om till 2300 UTG. Alla passar till mig och jag har KK på knappen. Jag ville bara syna men blindarna var väldigt lösa och jag ville inte se en flop på fyra spelare. Dessutom antog jag att UTG-höjaren borde ha en stark hand från den positionen på ett så vilt bord, så jag slog om till 6000. Tyvärr passade han och det kanske hade varit bättre att bara syna?

Nu hade jag 24k och fick JJ handen efter. Den här gången höjde UTG, som var en svag och hyfsat tight kille till 2800. Jag synade och floppen kom 378. Nu betade han 6000 utan att blinka och jag följde inte min magkänsla tyvärr. Jag kännde lång väg efter tusentals timmar i liknande situationer att mina knektar inte stod, men någon fåfäng del av mig hoppades naivt att eftersom han var latino...osv, så jag ställde in hans sista 13k och önsketänkte att få se hans par i tior.

Inte helt förvånande hade hans tior formen av AA...

Jag hade 5000 kvar, dubblade upp en gång och fick slutligen in allt, 7500 med AT mot en kille som höjt med 78 och hade för bra odds (5 för att vinna 17) för att kunna lägga sig. Floppen kom 872 och jag önskade bordet "suerte" (jag tror det betyder "lycka till", men hoppades i själva verket "ni kan dra åt helvete, era jävla kastanjetter") innan jag värdigt gled iväg till restaurangen och smaskade i mig en dubbel portion vanilj- och chokladglas.

Så det är hög tid att gå till gymmet och bränna lite kolhydrater idag!