Tomte i Tunica

Aussie millions har nyligen startat med mindre turneringar inför deras huvudtävling. I en av de, en 1000$ rebuy, uppstod en brutal hand när två spelare gick all-in innan floppen. Dan Smith hade två sexor mot Billy Jordanous två knektar och suckade djupt när han insåg sina avlägsna chanser.


Floppen kom 5 6 6... och Smith började skratta ikapp med resten av bordet (om Jordanou skrattade framgår inte). Turn var hjärter knekt. Nu började det likna något... När dealern lade upp ruter knekt på sista kortet förstår ni själva vilket liv det blev runt omkring.


66 krossar JJ, ett tag...

Jag har själv spelat poker i över 20 år men aldrig sett det scenariot utspela sig så jag antar att det inte händer så ofta...


Det närmaste jag kommit något liknande var i Tunica, Mississippi för en herrans massa år sedan då WPT gick där. Det kan t.o.m. vara innan WPT dök upp, kanske runt 1999-2000. Jag kommer i varje fall ihåg att vi åkte dit för att spela omaha då det var grymt bra spel där med Mississippi straddle och den evigt hålstegejagande polacken Willy.


Scenariot var det... jo, jag satt och spelade en turnering då jag plötsligt hörde hur spelarna vid bordet bakom höjde rösterna. Efter några sekunder kom det ännu fler och högre utstötta ooohhn, för att några sekunder senare gå över i vilda vrål. Nu kunde jag inte hålla mig längre och gick över för att kika.
Två spelare hade gått all-in innan flop med två tior respektive två ess. Floppen kom A T 5. Fjärde kortet var en tia och sista kortet givetvis ett ess. Valuta för pengarna!


Det året satt jag förresten och spelade i nästan två dagar med en okänd färgad kille som höjde 2,5 gånger stora mörken i 70-80% av alla händer. Alla vid bordet längtade efter att få smälla honom på fingrarna, men han hade en kuslig känsla för när han skulle bromsa eller gasa i varje hand.
Jag slog om honom en del gånger och varje gång blev jag nerstirrad i ett par minuter. Till och med jag tyckte att det var obehagligt ibland...


När jag suttit och tampats med killen i ett par dagar kom Martin de Knijff förbi och frågade hur jag tyckte grabben spelade. Jag sa att han förmodligen var den vassaste turneringspelaren jag spelat emot. Hurså?


Jo, sa Martin, en annan duktig svensk spelare hade tyckt att killen var en jättetomte och inte visste vad han gjorde utan bara hade tur hela tiden. Jag kunde inte riktigt hålla med om det och Martin höll nog med mig. Jag tyckte helt enkelt att killen var magisk vid bordet. Är det inte lustigt hur olika uppfattning pokerspelare kan ha?


Jag är inte helt säker, men jag tror att min analys visade sig vara lite korrektare av den unge grabben när allt kom omkring. Vad tror ni?


Grabben var förresten Phil Ivey...