Kapitel 3

3

De tre homiesen var tajtare än för små diskhandskar. Ronny, Fadi och Khalid hade växt upp på samma gård hemma i Vårby. Gård.

De började snatta godis tillsammans medan de gick i lågstadiet. Något år senare: cd-skivor, tv-spel och video-filmer. Ytterligare lite senare: intjack i lokala kiosker där cigg, snus och folköl var bytet. Det naturliga steget till bilinbrott i 15-årsåldern var lika självklart som att hissen var ur funktion större delen av året hemma i huset.

Den kriminella karriären fortsatte uppåt. Visserligen var ingen av dem speciellt smart, möjligtvis streetwise, men de hade åtminstone avancerat till villainbrott och enstaka rån av någon ensam alkis eller stackars tonåring som råkade ha månadspengen på sig.

De siktade ändå stort. Skulle bli tunga homies. Maffiosos of the south. Kungar av sydvästra ytterstaden i Stockholm. Alla från Liljeholmen till Botkyrka skulle krypa för dem när de gled runt. Alla skulle visa respekt. Alla skulle vara som små möss för att inte väcka de tre lejonens vrede. Det var inget snack om den saken!

Vägen var bara lite längre än planerat. Det hade nämligen skitit sig rejält!

Planen var ju så fin. Så hur fan hade det gått till?

Khalid hade en kusin, Bassem, som hade en kusin som hade fixat fram vapen. Eller vapen. Det var en replika av en Beretta M92F, en klassiker. Den var snyggt gjord, men lik förbannat en replika. Skulle man döda någon med den fick man nog slå den i skallen på offret. Och så var det en startpistol. Den lät åtminstone när man tryckte av, men var lika dödlig som Berettan. Bassems kusin hade fått en lax för grejerna utav de sexton långa de hade snott ihop de sista fyra månaderna. Som de grindat. Normalt sett när de haft ett lyckat bryt brukade de festa bort degen samma helg. Men de hade tröttnat på Hasse. Stockholms gnetigaste hälare. Han var värre på att pruta än en marockan som handlar couscous av någon pappskalle i Hötorgshallen.

I fortsättningen skulle de investera degen i högavkastningsprojekt. De skulle börja lite lugnt med hasch. Doppa fötterna lite. Känna vibbarna. Sedan när de kände sig lite säkrare och byggt upp ett litet kontaktnät - kola.

Kokainsniffandet ökade explosionsartat på nittiotalet i Sverige. Det var coolt. Man blev ball. Både inne i skallen och på innekrogarna. Alla snortade. Även “helylle”-svennar som Nylander och Sjöberg. Bli full på sprit var bara för lantisar. Det kunde man hålla på med i Karlstad och Linköping.

Vinsten på investerade pengar var enorm i kola-branschen. Det var inte svårt att tio-dubbla degen på några veckor. Bara man skaffade sig rätt kanaler. Med tanke på deras olika bakgrunder hade de ju en del alternativ.

Fadi var syrian, Khalid från Irak och Ronny var en tvättäkta svenne. En syrisk-ortodox kristen, en muslim och en rödhårig svenne som hängde på sig Mjölner runt halsen och tyckte att Asa-gudarna was the shit.

Ultima Thule, Storm och annan vit makt-musik: Ronny dyrkade det.

Att det uppstod en liten konflikt mellan budskapet och hans umgänge med två ickeariska homies var tydligen inget filosofiskt dilemma för Ronny.

Ronny hade förvisso lite svårt att förklara för sina vit makt-polare varför han umgicks intensivt med två svartskallar, så han höll trots allt väldigt tyst om den detaljen.

Men som sagt: det började inte bra. Bassem hade en annan kusin vars kusin hade kontakter där han kunde fixa fram lite braja till ett bra pris. En annans kusins kusin… Redan där borde Ronny och Fadi ha dragit öronen åt sig. Åtminstone tänkte de så.

“-Vem fan kan lita på arabers kusiner?” Det var Fadi som tog upp det.

“-Vadårå? Du är ju också arab!” kom det från Ronny.

Fadi valde mellan tre alternativ: börja gråta, försöka förklara för idioten eller att hämta ett basebollträ och slå in tänderna på honom. Han valde alternativ två. Lugnt och sakligt.

“-Ronny, hur länge har vi känt varandra?”

“-Äähh, sen vi var små såklart! Vi var väl bara tre-fyra bast när vi härjade runt på gården”

“-Och nu när det har gått tjugo år tror du fortfarande att jag är arab?” Fadis ton iskall: hade kunnat kyla ner en back öl på sekunder.

“-Äääähhh, ja. Är du inte det?” Ronny kände svagt att isen under fötterna började knaka.

“-Jag är syrian, din jävla fitta! Syrianer är kristna! Hur jävla korkad kan du va, fucking dumsvenne?”

Ronnys tankesmedja jobbade för högtryck. “-Men din släkt kommer väl från mellanöstern? Är inte alla araber där?”

Fadi letade i hjärnan efter var han sist lagt undan basebollträet. “-Nej, alla är inte araber där. VI är KRISTNA. Fattaru? Nakno emo, säger du en gång till att jag eller någon i min familj är araber, svär jag vid gud att jag samlar alla MINA kusiner och kör in ett järnspett i röven på dig. Sen grillar vi dig. Nakno emo! Över öppen jävla syrisk-ortodox kristen brasa! Shish kebab på dum jävla svenne! Fattaru?”

Ronny såg en aning besvärad ut. “-Ta det lugnt, Fadi. Jag visste inte att det var sån skillnad. Och så viktigt för dig.”

Garderoben i hallen! Fadi lokaliserade precis basebollträet. “-Inte viktigt!? Vicken jävla planet bor du på egentligen? Hur fan har du missat att muslimer och kristna hatar varandra!?” Saliven stänkte friskt när Fadi skrek åt den dumme rödtotten.

Ronny såg snopen ut. “-Men du och Khalid hatar ju inte varandra. Hur förklarar du det?”

Touché.

Fadi blev tyst. “-Okej, Ronny. För att du vatt min svennebrorsa i tjugo år ska jag släppa grejen, abri. Men kalla mig aldrig arab. Nakno emo. För då mosar jag dig. Okej?”

“-Jaja, ta det lugnt bara.” Ronny försökte sig på ett stelt leende. Trots allt hade han stor respekt för Fadi.

Ronny var stor. Och stark. Men dum.

Fadi: inte smart, men mycket smartare än Ronny. Inte lika stor, men grymt vältränad. Och elak. Om det behövdes. Fast tyvärr även när det inte behövdes. Det kom Ronny mycket väl ihåg.

De hade plockat en gammal alkis i Aspudden på hans sista 5- och 10-kronorssedlar. Han sprattlade emot men var chanslös såklart. Förtvivlad och blödande på marken insåg han: ingen deg, ingen alkohol. Det sved hårt i den gamle och han spottade mot Fadis skor.

Något klickade i Fadi. Han sparkade alkisen gång på gång i huvudet. Först försökte fyllot skydda sig. Sedan blev han medvetslös. Fadi fortsatte. Ronny skrek åt Fadi att sluta. Fadi fortsatte. Gubben var en hårsmån från döden.

Till slut lyckades Ronny koppla en björnkram runt Fadi och lyfta bort honom. Fadi fortsatte sparka i luften: som en treåring som vägrar lyftas ner i barnvagnen. Ronny räddade med stor sannolikhet livet på gubben. Fadi var totalt galen. Det tog en timme innan det gick att prata med honom. Då var de hemma i Vårby Gård efter en spänd t-baneresa. Fadi låtsades som inget hänt. Pratade om annat. De tog aldrig upp saken igen.

Det var inte första gången Fadi klickat. Och inte sista. Ronny visste det och behöll respekten. Inte så att han var orolig själv. Men ändå.

Och nu var Fadi inte glad. Bassems kusins kusin hade förvisso hållit det han utlovat och mer därtill. De hade cashat femton papp för braja värt femtio. Resterande trettiofem hade de två veckor på sig att pröjsa av. Lätt som en plätt!

Haschet var värt nästan det tredubbla på gatan. Det var en bagatell att sälja av och efter att ha betalt skulden skulle de ha 115 lax kvar. Lejonen var på G! Och det var bara början! Nu jävlar skulle de visa alla vilka som var the Kings!

Om det inte vore för den lilla haken: haschet var borta! De hade grävt ner det på ett ställe i skogen några kilometer från Vårby. För säkerhets skull. Passande nog vid en sjö som heter Gömmaren..  Visserligen hade snuten aldrig gjort husrannsakan hos någon av dem. Inte än. Men då deras brottsregister såg ut som en Sverige-karta man förtvivlat försöker vika ihop igen ville de inte chansa.

Nu hade alltså någon grävt upp deras braja. Någon som visste. Fadi visste också vem det var. Åtminstone var han övertygad om det. De jävla fittkusinerna! Vem annars? Trots att Khalid var muslim litade Fadi på honom med sitt liv. Han hade inte sålt ut dem. De måste ha blivit följda efter att de köpte haschet.

De var mörkt ute när de kom till stället i skogen. Omöjligt att upptäcka om någon följt dem på avstånd. Sedan hade kräken kunnat komma tillbaka dagen efter i dagsljus och gräva upp fanskapet. Fan också! Fadi insåg att de satt i skiten. Hur mycket de än skulle försöka förklara vad som hänt återstod faktum: de var skyldiga trettiofem fucking lax!

Det hade tagit fyra månader att gneta ihop sexton. Nu skulle de fram med trettiofem på två veckor! Och arabkusinerna var inga man lattjade med. Även om de med stor sannolikhet var de skyldiga tjuvarna. De var hårda. Och många. Fadis grabbar hade problem. Den saken var lika säker som amen i kyrkan.