Andra lilla kapitlet

2

Slaget tog illa. Revbenen skrek efter att återgå till normalläge. Bra chans på att de knäcktes. Goran kände hur magen vände sig. Vidrig smärta. Ville spy. Då: nästa slag. Solar plexus. Thud.

Goran försökte spy men det var länge sedan nu han åt något. Det enda som kom upp var en aning magsaft. Och lite saliv som dreglande hängde i ena mungipan.

Jokso vrålade: “Pitchko jedna!”

-“Din jaevla fitta! Ska dou spi ner mina skour? Jag ska doeda dig din lilla kouksougare”

Trots femton år i Sverige var brytningen tydlig. Sverige och Montenegro: inte nära varandra språkmässigt, geografiskt eller kulturellt.

Jokso: vansinnig. Goran: illa ute.

Gorans ansikte var ingen vacker syn. Näsan pekade åt höger. Svullen som en avocado. Ögonbrynen: uppfläkta. Blodet strömmade längs kinderna. Ansiktet hettade av slagen. Värmen ännu mer markant där blodet rann. Doften av järn fyllde hans näsborrar. Hans eget.

Joksos knogar blodiga, spruckna. Adrenalinet sprutade ur Jokso i högre takt än blodet ur Goran. Jokso van att spöa upp svennar, syrianer, araber och andra losers. Alltid iskall. Men nu: en jugge. Det kokade i hela Jokso. Kräket Goran hade hånat honom. Kallat honom en föredetting. En Montenegro-fitta han, Goran, skulle släcka och sedan ta över efter. Goran skulle bli den nya bossen i stan.

Nytt slag. Från vänster. Träff på snoken och den hade kunnat rätats ut. Men lägre. Käken. Goran kände kraset. Smärtan: där - men uppblandad i alla intryck. Han föll - men stod ändå upp. Hjärnan i kaos. Snurrade. Föll. Ändå inte. Fortsatte falla. Kroppen stod kvar. Allt i spinn. Dimma. Var det slut snart? En ny smäll. Återigen från Joksos höger. Egentligen ville Jokso sparka skiten ur honom, men han ville inte få Gorans blod överallt på sina byxor.

Slaget skickade Goran i backen. Han blev genast upplyft av Joksos gorillor. Goran hängde som en trasdocka mellan deras armar. Gamnacke. Pannan nästan nere vid bröstbenet. En av aporna drog honom i håret. Upp med hakan - gör dig redo för nästa fetsmäll på kranen. Goran: ingen styrsel i nacken. Huvudet föll bakåt. Solen sken starkt mellan grenarna och bländade honom ett ögonblick. Gorans tankar gled iväg till barndomen.

Smärtan: dimmigare, vagare. Han och bästa polaren: Krullis. Tio, kanske elva, år gamla: nere vid ån - metade abborre. Två timmar senare på väg hem. Inga abborrar. Spelade ingen roll. Vem brydde sig? Livet lekte.

De gick förbi en enorm, mäktig tall. Stannade. La sig ner vid roten. Huvudena mot stammen och tittade bara rakt upp i himlen - Blå. Moln som gled förbi - Vita. Cumulus humilis. Vackertvädersstackmoln. Stammen svajade sakta majestätiskt i vinden.

Då och då glimmade solen till i grenverket. De låg och njöt av värmen. Barndomslycka. Ibland kisade de ett kort ögonblick in i de starka solstrålarna.

Thud! Igen. Goran tillbaka. SMÄRTAN. Träff på nya revben. Fanns det några hela kvar? Huvudet framåt. Jokso: matadoren - gick in för nådastöten. Han la all sin kraft i slaget framåt. Knogarna smetade ut Gorans näsa. Brosk. Benbitar. Inget var helt. Den en gång så stolta De Gaulle-profilen: utraderad. Gick att dra nästippen som en gummisnodd - från ena örat till det andra.

Gorans lycka: Joksos ursinne och adrenalinnivå. Maxad. Därför: musklerna spända. Mer kraft än fart i slaget. Fart dödar. Hade varit game over för Goran i det fallet. Nu: fortfarande vid liv. Om än bräckligt.

Jokso hade fått nog. -”Låt pitchka ligga och dö i skougen. Finns råttor. Fittans kousiner. De måste äta också.”

Jokso satte sig ner på huk sidan om Goran. Ilskan och ansträngingen av den senaste halvtimmens intensiva fysiska aktiviteter fick honom att flåsa. Han kände den kraftiga doften. En blandning av Gorans blod och skräckslagenhet, den omisskännliga lukten av mossa och tallbarrs-förna samt även den klara, friska doften av skogen. Jokso drog in ett djupt andetag. Lät dofterna spela mot luktreceptorerna uppe i nästaket: area olfactoria. Hans egna intensiva adrenalin-rusch gjorde också stort avtryck. Han njöt av doften. Höll den kvar extra länge innan varje utandning. Det kändes som hemmaplan för Jokso.

Goran var ingen vacker syn. Ansiktet en röra: blod - skinn - köttslamsor - blottade benbitar. Myror kröp redan omkring. Ögonen totalt igensvullna. Gorans andning var bara en raspig väsning. Lungorna säkerligen punkterade av flertalet revben. Chans på överlevnad: nästan obefintlig.

Jokso begrundade sitt verk. Pulsen avtog sakta hos båda. I Joksos fall var det positivt. Han sa med dämpad röst. -”Goran. Om dou klarar dej. Lycka till. Men stanna inte i Stockholm - Inte i Švedska - Och inte i Evropa. Åk långt bort så dou kan. Razumeo?”

Goran förstod.

Goran klarade sig. Goran tillbringade månader på sjukhus. Goran blev aldrig återställd. Goran åkte väldigt långt bort.