Abborrbacken en baggis

I höstmörkret sjunker energinivåerna och även fast jag vridit om mitt dygn så att jag numera vaknar sju på morgonen istället för går och lägger mig, måste jag erkänna att jag slarvat med träningen. För två veckor sedan tog jag mig i kragen och började springa i skogen igen. Dessutom skulle jag effektivisera mitt löpsteg. Jag blev nämligen omsprungen i somras av en kille som formligen studsade fram i en uppförsbacke, lätt och ledigt som en känguru blåste han förbi mig.


Som vanligt läste jag några artiklar och en bok av Malin Ewerlöf som jag påpassligt hittade på biblioteket och saken var klar. Upp med knäna! Första passet gick strålande! Höga knän innebar att jag flyttade fram vikten på främre delen av fotbladet och lätt framåtlutad kändes det spänstigare och kraftfullare. Allting gick finfint och jag såg fram emot en grym kondis.


Dagen efter var det inte lika finfint... Det kändes som jag opererat in två äpplen i vadmusklerna och jag kunde knappt gå. Lena kommenterade kärleksfullt att jag påminde om en haltande rysk gangster när vi skulle åka och handla.


Nu känns det dock bra och jag är nog ute 4-5 dagar i veckan. Efter att ha läst Jim Roslunds eminenta bok "Prestera mera" - som jag hyllade på mitt facebook-konto - började jag träna mer intensiv intervallträning. Det är mindre muskelnedbrytande än långa löppass och sparar mina hårt förvärvade muskler från styrketräningen.


Så här skrev jag om boken:

Lånade "Prestera mera" av Jim Roslund på bibblan för en månad sedan. Har läst den tre gånger nu. Kan vara den bästa boken jag läst om träning och näringslära! Då har jag ändå läst tresiffrigt antal böcker i den kategorin.
Löjligt pedagogisk då han förklarar vad som händer i kroppen när, var och hur du äter.
Oavsett vilken träningsnivå du ligger på, elitnivå, motionsnivå, lyfta fjärrkontrollsnivå eller, hujedamej, Terrible Turknivå är boken ett MÅSTE att läsa.
En så kallad lifechanger.

Så nu är jag nyss hemkommen efter att ha slaktat Abborrbacken i ett par intervaller. För er som inte vet, är den backen Lidingöloppets värsta och många går in i väggen där.

Fast slakta kanske var att ta i... Häromdagen skulle jag maxa den tre gånger tänkte jag, det blev en och en halv, sen stod jag dubbelvikt och lät som en trasig blåsbälg. Idag kände jag mig piggare och tänkte inte ge upp lika lätt!

Jag springer från botten av backen till en skylt som står en bit efter att backen planat ut på toppen. Gissningsvis är sträckan runt 200 meter, men min avståndsbedömning kan vara fördunklad efter alla yrselattacker jag fått när jag börjar närma mig mål. Idag sprang jag första sträckan på 1 minut blankt. Sedan promenerade jag, flåsandes, ner igen på 3 minuter. Därefter nästa sträcka på 1,05, följt av ljudligt flåsande och sen promenad tillbaka. Den här gången tog det 5 minuter ner. Sista rycket kändes som om jag trampade vatten men ändå kom jag upp på 1,15. Det kändes som jag skulle spy upp lungorna, men lite nöjd var jag ändå.

Får se hur det går nästa gång.