Tant med koll

Det är ett inte helt okänt faktum att dörrhandtagen på BMW kan kärva ibland, speciellt när temperaturen pendlar mellan tö- och frostgrader. Givetvis är min bil inget undantag och efter att ha försökt öppna en aning för optimistiskt en dag, knakade det till och sedan var jag tvungen att rycka upp handtaget varje gång.

Lena fixade inte det utan gick in från passagerarsidan. Efter många ryck gav till slut handtaget upp en molnig dag och hamnade i min hand istället för att sitta kvar på dörren.

Som vanligt var det fullbokat på BMW-verkstan och även jag fick krångla mig in från passagerarsidan under ett par veckors tid. Man känner sig rätt korkad när man kliver in den vägen och ska masa sig över växelspak och in med benen under ratten. Men i fredags var det klart! Nytt handtag monterat och det var bara att komma och hämta bilen. Som jag skrivit om tidigare, bl.a. här, här och här, är det ju inte gratis på BMW och eftersom de hade fixat några andra smågrejer också, frågade jag glatt hur mycket kalaset gick på.

Jag fick svaret att han skulle räkna på det, men det var ju inga stora summor vi pratade om. Har jag hört den förut på verkstan? Så nu har jag ett par veckors smyg innan fakturan kommer..

I vilket fall som helst åkte jag kommunalt för att hämta bilen. Jag stod och väntade i Lidingö Centrum på bussbyte och eftersom det var mycket folk på hållplatsen hamnade jag vid mitten av bussen. Dörrarna öppnades och folk klev av. Sist av var två damer i mogen ålder, jag skulle gissa på runt 80 år. Den ena hade rollator och den andra käpp. Fru Rollator verkade väldigt skröplig fysiskt men tydligen inte i tanke och käft. En ung man i sjutttioårs-åldern erbjöd sin hjälp att lyfta ner rollatorn men blev genast bortviftad.

Jag började precis ta ett steg för att hjälpa till samtidigt som hon fick syn på mig och tydligen passade jag bättre in på arbetsbeskrivningen eftersom hon pekade på mig och menade att jag var ett bra alternativ. Sagt och gjort. Jag ställde rollatorn på trottoaren, men eftersom jag inte är en van rollatorparkerare hamnade den kanske en aning för långt fram. Hon var tvungen att sträcka sig lite och hennes väninna blev väldigt orolig och ropade till.

Jag hade redan insett det och höll den kära tanten i ett stadigt grepp under vänsterarmen, dessutom var hon c:a 150 cm lång och vägde kanske 35 kilo, så risken att hon skulle falla var noll. Fru Rollator kände sig trygg och lugnade raskt sin väninna med: -En så ung och snygg kille vet minsann vad han gör!

That made my day....