Nasse det snöar…

Igår höll Emmas nya skolklass en extra Lucia-föreställning för oss föräldrar. Stora snöflingor singlade ner mellan tallarna och julkänslan var total där vi satt och tittade ut genom rimfrostade fönster med värmeljus, lussebullar och pepparkakor. Deras fröken utbrast hur härligt det var, och visst höll vi alla med!

Lite senare på kvällen skulle Lena jobba inne i stan och jag körde henne, dels med tanke på att jag har större erfarenhet vid dåligt väder och dels för att jag tänkte åka till Skarpnäck för att tömma ut det sista ur lägenheten.

Halt och jävligt, kanske inte fullt lika mysig julstämning längre. Jag kör en BMW X5 och man är väl inte helt nöjd med bilvalet varje gång man rullar in på bensinmacken. Bilen dricker hårdare än en pensionerad bartender och varje tankning i den modesta 90-literstanken går löst på en dryg lax. Dessutom får jag rysningar varje gång det är dags att lämna in den på service på BMW-verkstaden. Deras mekaniker glider omkring med guldrolexar och D & G-overaller. I varje fall när jag tittar i min plånbok efter varje besök.

Men, ett STORT men! En kväll som igår är min gamla X5:a förlåten. Fyrhjulsdrift, ABS-bromsar och antispinn-system gör att hon går som ett ånglok på räls, och det med dubbfria däck. Allt medan bakhjulsdrivna optimister sladdar omkring som Bambi på hal is och leker plockepinn med gatuskyltarna.

Efter att X2000, jag menar X5, lämnat av Lena på söder fortsatte jag Nynäsvägen söderut. Om jag tyckte att det snöade tidigare var det ingenting mot vad väntade de närmsta timmarna. I höjd med Globen försvann bilen framför mig in ett vitt snömonster. Han körde 30-40 meter framför mig och jag såg inte en skymt av hans bakljus!

Det var som en kanadensisk skräckfilm från skogarna uppblandat med “The Shining”. Jag har haft körkort i 25 år och det var en av de värre yrsnöstormarna jag kört i.

Ha, tänker ni, jag är ju skåning. Där snöar det ju knappt. Nä, men det blåser. Och i kombination med snöstorm som ibland uppstår blir det enorma snödrivor. En gång under mina sena tonår körde jag hem en flicka som bodde norr om Helsingborg. En bit utanför stan körde vi genom en allé. På vänster sida, där vinden kom ifrån, var det en halv meter snö på vägen. På höger sida hade snön lagt sig snyggt mot träden. I en tremeters vall!

På den tiden puttrade jag fram i en FIAT, framhjulsdriven förvisso, men ni förstår att jag traktade efter mer än en puss på kinden den kvällen. Ung, kåt, korkad gentleman var väl en passande beskrivning. Det var ju bara att införliva tillfällig vänstertrafik och följa träden tills allén tog slut. Och sedan hålla tummarna….

Vi såg säkert ett tjugotal övergivna bilar stående längs vägarna, men jag var ju en man med ett kall så inget skulle få stoppa mig. Givetvis kom vi därför fram, men någonstans i min planering brast det eftersom hon självklart bodde i en villa hos sina föräldrar. Efter vidlyftigt intygande av mitt gentlemannaskap och en puss på kinden senare vände jag därför tillbaka mot staden…

Orutinerat frågade jag inte om en kopp te, eftersom hennes pappa aldrig hade, förmodar jag, släppt iväg mig i det snökaoset….

Mer fokuserad än någonsin i mitt liv höll jag Fiaten igång. Skulle jag få stopp någonstans, var det kört. Det här var före mobiltelefonernas förlovade tid och jag såg inte fram emot att pulsa i knädjup snö, med dans-skorna på, ute bland åkrarna för att hitta ett hus där jag kunde bli insläppt i värmen. Otroligt nog kom jag hem utan missöden, men var helt utpumpad mentalt efter all koncentration. Tyvärr var också pussen det enda jag fick ut för att ha riskerat mitt liv under några timmar.

Igår gled jag fram i 70 km/h i gamla Bettan (t.o.m. taxigubbarna höll max 30-40) nynnandes: “En gubbe, en gubbe från fyrhjulsdrifteland. Till hemmet, till hemmet jag komma ända fram…..