Ibland gör det ont

I söndags spelade jag 6 större turneringar men var helt ur slag och överlevde inte länge i någon av dem. Jag och Emma skulle cykla till Tyresö Havsbad via drivingrangen på Alec’s på dagen. En hygglig sträcka på c:a 1,5 mil enkel väg.

En hel del av vägen är bilväg så jag brukade be henne cykla på trottoaren när det var lämpligt. Tydligen hade hon inte förstått att det är svårt att komma upp med framdäcket om kanten är hög och man cyklar längs med den, vilket resulterade i en omkullkörning och ett vidrigt djupt och stort skrapsår på knäet.

Som förälder finns det inget mer hjärtskärande än när ditt barn har genuint ont. Det var likadant när Emma bröt benet efter två timmar i skidbacken i Sälen för ett par år sedan. Man känner sig så hjälplös och trösten så futtig.

Vi cyklade in till Alec’s som tack o lov låg nära. Grabbarna i shopen fixade fram lite sårtvätt och plåster så jag kunde ta hand om Emma. Hon hade för länge sedan lugnat ner sig och sa att det inte var så farligt. Visserligen är den lilla krabaten en tuff tjej, hon har ju mina gener, men efter snart 20 år i pokerbranschen går jag inte på så lätta bluffar.

Hur som helst var strandbesöket givetvis inställt, men vi försökte oss på att slå några hinkar när vi ändå var på Alec’s. Emma tappade snart sugen och vilade sig i gräset. Min egen träning var bortkastad tid. Hur jag än försökte fokusera tänkte jag bara på hur synd det var om henne.

All min energi var som bortblåst. Som sagt var jag ur form även senare på kvällen när jag spelade söndagsturneringarna och ryckte bara på axlarna åt vissa spel. Det är sjukt vad humöret kan påverkas när någon man älskar råkar ut för något. Och nu pratar jag om ett, visserligen rejält och djupt, men ändå skrapsår.

Jag är full av beundran för föräldrar till barn som råkat ut för allvarliga olyckor eller sjukdomar, och fortsätter kämpa för att leva ett normalt liv.

Över till lite gladare ämne. Golf. Eichhardts golfliv var det någon som muttrade…

Igår spelade vi på Täby GK. Banan har fått mycket kritik det senaste året men jag tyckte den var i bra skick. Inte alls så dålig som ryktats. Greenerna var en aning ojämna (inte många birdieputtar satt) men väldigt torra och fina.

Lövet, han som tar “lövtunna” torvor på tee med drivern, fyllde 50 bast och storstilat bjöd han på greenfee för ett 30-tal personer. Normalt brukar vi vara 8-10 spelare varje omgång på vår Mälartour. Den här gången dök 18 spelare upp (övriga var BG-spelare och vänner till Lövet). Gratis är gott!

Födelsedagsbarnet hade även satt upp ett trevligt prisbord för de bästa resultaten samt närmast hål- och längsta drive-pris. Jag hade inte mycket konkurrens till längsta drive, kruxet var bara att man måste träffa fairway för att driven ska räknas. På 18:e hålet, som gällde för längsta drive, var fairway bred och fin fram till 250 meter, sedan blev det helt plötsligt hälften så brett. Rena US Open-fairway.

Jag kunde förmodligen slagit en trä-trea för att öka mina träffchanser och ändå vunnit, men man vill ju vinna med stil. Eller hur? Jag tryckte av en ärta med drivern mitt i fairway och Robban, min spelpartner, sa att tävlingen var över. Hehe.

Ungefär 250 meter ut satt en skylt där dåvarande längsta drive hade noterats. Matte “Tiger” Forslund stod det. Ja du, Matte. Jag tog skylten och gick och gick och gick och gick. Vagnen gick nästan sönder, så långt var det till min boll. Long-drivingen var numera slut, trots att majoriteten av tävlingsfältet var kvar bakom oss, så jag brydde mig inte om att räkna hur lång den var. Andra var dock fascinerade och stegade fram och tillbaka, ungefär 310 meter landade snittresultatet på. Och då höll jag ändå igen…

Spelmässigt gick det också väldigt bra i 10 hål. Visserligen låg jag ett över par, men det kunde likaväl ha varit 2-3 under. Återigen slog jag bollen ruskigt bra men helt “out of the blue” slog jag en socket, (skaft-träff, inte bra) och fokuset var borta. Synd när jag känner mig så stark. Den här gången hade jag sovit hela sju timmar, efter de lysande turneringsframgångarna på söndagkväll, och ändå hjälpte det inte. Jag får träna på att bibehålla fokus.

I morgon ska jag springa hinderbana med Öman, om det inte regnar. Vi får hålla tummarna på det. Icke regn, vill säga. Jag har fortsatt cyklat lite för att få upp flåset. Idag cyklade jag ex.vis till Tyresö för att hämta bilen som de reparerat.

Jag trodde att jag var ironisk när jag sa 5-6000 för att fläktremmen gått av. Att jag inte kunde hålla truten…. Tydligen hade vattenpumpen gått åt helvete också. Notan landade på 7221 riksdaler, varav 2690:- för arbetet. Man kanske skulle öppna bilverkstad?

Eller frisörsalong? Kolla in de här underverken. Min favorit är 29:e juli. Den bilden är bara så äkta.