Idag sprang jag hinderbana med Yogaman vid Karlbergs Slott. Det var skitkul men samtidigt vidrigt jobbigt. Christan beskriver i sin blogg hur passet gick tillväga. Tilläggas kan att banan går i en slinga av tre raksträckor. När jag avverkat första raksträckan på första varvet tror jag att hjärtat slog 200+ slag i minuten och sedan kom, för mig, värsta hindret. Det Irländska bordet. En planka drygt 2 meter upp som man ska hoppa upp på och klättra över. Jag försökte bägge varven men det gick bara inte så mina tider var med lite fusk.
De tre sista bilderna visar det “härliga” Irländska bordet och hur jag äntligen lyckas ta mig över.
Senare när vi vilat testade jag igen och lyckades till slut häva mig upp och över så nästa gång ska jag klara hela banan utan fusk.
När jag kom till tredje raksträckan skulle man hoppa ner i lejongropen och upp på andra sidan. Jag lovar, det var inte med glädje men jag bet ihop och trots ett hjärta som ville hoppa ur bröstkorgen, ett svalg som höll på att klibba igen och ett tunnelseende av Mont Blanc-längd lyckades jag ta mig upp och igenom de sista hindren. Och allt som allt tog det c:a 5 minuter för mig. Det kändes som jag sprungit i en timme!
Trots skavda armbågar, ömmande knän och förmodat läskig träningsvärk i morgon gör jag gärna om det, för herregud vilken bra och allsidig träning det är!
Emma testade en del hinder också och beklagade sig att det inte fanns hinderbana för barn. Hehe. Min dotter. Jag får försöka hitta någon på nätet.
Efteråt åkte vi till Hammarby Sjöstad och åt lite sashimi på Tezukuri. Underbart gott och skön miljö på kajen. Frej och Anette kom förbi med småttingarna. Det var inte med direkt dåligt samvete kokosglassen gled ner efter det hårda passet.
Man tror att dagen är över efter en sådan strapats, men träning ger energi. När vi ätit klart hämtade vi golfklubborna och åkte till Tyresö för att slå ett par hinkar. Det gick helt ok för mig medan Emma började träffa boll efter boll och sken som en solstråle ikapp med att självförtroendet ökade.
Inte ens efter det började jag krokna. Hemma spelade jag några turneringar, utan framgång, och sedan lite cashgame, med framgång, och nu sitter jag här klockan tre och skriver. Utan minsta trötthetstecken! Fast snart ska jag lägga mig då vi ska spela golf på Salems GK i morgon och jag tänkte vara utvilad för en gångs skull. Jag måste passa på nu när svingen sitter. Åtminstone gjorde den det idag…
Jag snubblade online (går det?) över en bok som jag bara måste köpa. Den heter “Me Cheeta” skriven av James Lever och handlar om en schimpans som i jag-form berättar om sitt filmstjärneliv. Första kapitlet finns publicerat här.
Läs och låt tårar av skratt porla nedför kinderna!
5 kommentarer:
Hej!
Såg i inlägget innan att du slog 310m med driver, hur bär du åt dig egentligen? vad för hcp har du? sjuka människa! =)
Hej Kristian!
Jag har 3 i hcp och spelar ganska mycket nu på sommaren.
Det finns väl fler anledningar till mina längder. Dels har jag bra teknik där jag svingar på ett plan inifrån. Sedan har jag hygglig bollkänsla och även ganska explosiva muskler. Nyckeln till att slå långt är att sätta (vika) handlederna ordentligt i baksvingen.
Det går att ta lektioner hos Marcus Edblad om du vill lära dig slå längre. Så sjuk är jag inte, det finns många som slår betydligt längre....tyvärr.
Ok tack för svaret =)
/Kristian
Grymt skoj att äntligen vara tillbaka i hinderbanan och bra jobbat!
Nästa gång räknar jag med att du närmar dig 4:30 och att du flyger över IB.. ;)
Jag funderar på att ramla in där igen nästa onsdag då vädret ska vara ok igen efter ett par regniga dagar, sugen?
Jag hänger på. Antar att träningsverken släppt då....
Ska jag över IB får jag nöja mig med 5 min. Men det går förhoppningsvis framåt.
Skicka en kommentar