En mästare i aktion

Med regntunga moln i horisonten spelade vi på Salems GK idag. Lyckligtvis slapp vi all nederbörd men det blev en aning svalt i blåsten på slutet av rundan. Min vana trogen började jag bra trots att det var svårt att få i några längre puttar på de urusla greenerna. Inte nog med att de blommade, de var fläckiga och toviga. En del greener var nästan förstörda. Jag vet inte vad de råkat ut för men jag antar att greenkeepern sliter sitt hår. Om inte, borde han söka nytt jobb.

Jag avråder bestämt från spel på Salem tills de löst problemen, annars blir ni bara besvikna.

Efter nio hål låg jag ett över par efter bara en ynklig birdie, men tyvärr kom en schaktningsperiod på 5-6 hål där jag tappade slag. Jag lyckades visa lite vinnarskalle och sänkte en tremeters-putt för birdie på sista hålet som gav mig delad vinst i omgången. Nu leder jag serien med tio poäng och gubbtjyvarna får spela över sin förmåga för att nå ifatt.

Det känns ungefär som när Tiger leder/har delad ledning i en major inför sista varvet. Han har vunnit 14 av 14 möjliga..

I söndags vann Tiger komfortabelt efter att Padraig Harrington gjort trippelbogey på 16:e hålet samtidigt som Tiger gjorde birdie. Han fick då en treslags-ledning som han aldrig släppte. Tydligen tyckte en domare att de spelade för långsamt och satte dem på klockan på det hålet. Det innebär att man har 40 sekunder på sig att slå sitt slag när det väl är din tur, annars får man en varning.

Padraig slog det ena sämre slaget efter det andra, mycket pga förhastade beslut genom tidsbristen. Han är en i mina ögon ganska omständig spelare och nu hann han inte med riktigt från svåra lägen.

Det intressanta var att Tiger, som bevisligen drog fördel av situationen, inte bara tog vinsten som en i raden. Han kritiserade direkt domaren och beslutet och menade att denne förstört vad som kunde ha blivit en “great battle”. 

Han vill inte bara vinna. Han vill kämpa för det och ge publiken en show. Där kan vi snacka kicksökare.

Nu leder han PGA-mästerskapen efter 67 slag första varvet och står i det finfina oddset 1,90 för seger. Lycka till, övriga fältet. Men det är klart, Padraig ligger tvåa, ett slag efter. Hoppas han visar lite irländsk seghet så att vi får en spännande helg. Tigern ser dock obehagligt stabil ut. Fast det är alltid vackert att se en mästare i aktion även om han skulle rycka iväg till en överlägsen seger.

Apropå det. Idag spelade jag fyra tävlingar online samtidigt som jag spejade på golfen. Tre Texas-tävlingar, som var kalla, och torsdags-omahan på 24h som var desto varmare.

Nej, nej, nej tänker ni nu. Jo, jo, jo säger jag. Vinst igen!

Trots 98 tappra motståndare blev det ren slakt. När vi var fem kvar hade jag 400k och övriga mellan 20k och 80k. Några av dem föreslog en deal där jag skulle få förstapriset så de kunde dela upp resten av prispengarna. Jag hade svårt att tro på det som ett seriöst förslag så jag körde vidare. Varför förstöra en “great battle”?

Grabbarna fick sig en finalbords-lektion och jag 3350 euro för besväret. Det var väl fjärde gången på sex veckor jag vann den turneringen. Kanske dags att fokusera mer på Omaha-turneringar?

Hinderbana: ingen dans på rosor

Idag sprang jag hinderbana med Yogaman vid Karlbergs Slott. Det var skitkul men samtidigt vidrigt jobbigt. Christan beskriver i sin blogg hur passet gick tillväga. Tilläggas kan att banan går i en slinga av tre raksträckor. När jag avverkat första raksträckan på första varvet tror jag att hjärtat slog 200+ slag i minuten och sedan kom, för mig, värsta hindret. Det Irländska bordet. En planka drygt 2 meter upp som man ska hoppa upp på och klättra över. Jag försökte bägge varven men det gick bara inte så mina tider var med lite fusk.

De tre sista bilderna visar det “härliga” Irländska bordet och hur jag äntligen lyckas ta mig över.

Senare när vi vilat testade jag igen och lyckades till slut häva mig upp och över så nästa gång ska jag klara hela banan utan fusk.

När jag kom till tredje raksträckan skulle man hoppa ner i lejongropen och upp på andra sidan. Jag lovar, det var inte med glädje men jag bet ihop och trots ett hjärta som ville hoppa ur bröstkorgen, ett svalg som höll på att klibba igen och ett tunnelseende av Mont Blanc-längd lyckades jag ta mig upp och igenom de sista hindren. Och allt som allt tog det c:a 5 minuter för mig. Det kändes som jag sprungit i en timme!

Trots skavda armbågar, ömmande knän och förmodat läskig träningsvärk i morgon gör jag gärna om det, för herregud vilken bra och allsidig träning det är!

Emma testade en del hinder också och beklagade sig att det inte fanns hinderbana för barn. Hehe. Min dotter. Jag får försöka hitta någon på nätet.

Efteråt åkte vi till Hammarby Sjöstad och åt lite sashimi på Tezukuri. Underbart gott och skön miljö på kajen. Frej och Anette kom förbi med småttingarna. Det var inte med direkt dåligt samvete kokosglassen gled ner efter det hårda passet.

Man tror att dagen är över efter en sådan strapats, men träning ger energi. När vi ätit klart hämtade vi golfklubborna och åkte till Tyresö för att slå ett par hinkar. Det gick helt ok för mig medan Emma började träffa boll efter boll och sken som en solstråle ikapp med att självförtroendet ökade.

Inte ens efter det började jag krokna. Hemma spelade jag några turneringar, utan framgång, och sedan lite cashgame, med framgång, och nu sitter jag här klockan tre och skriver. Utan minsta trötthetstecken! Fast snart ska jag lägga mig då vi ska spela golf på Salems GK i morgon och jag tänkte vara utvilad för en gångs skull. Jag måste passa på nu när svingen sitter. Åtminstone gjorde den det idag…

Jag snubblade online (går det?) över en bok som jag bara måste köpa. Den heter “Me Cheeta” skriven av James Lever och handlar om en schimpans som i jag-form berättar om sitt filmstjärneliv. Första kapitlet finns publicerat här.

Läs och låt tårar av skratt porla nedför kinderna!