På väg till Baltic Festival

Igår skrev vi på kontraktet för lägenheten på Lidingö. Vi hade bestämt möte med fastighetsvärden klockan 13:00 på Humlegårdsgatan. Tidsoptimisten Peter var ute i god tid, ankomst säkert 5 minuter innan. Jag släppte av Lena och Emma så att de kunde gå upp medan jag parkerade bilen. Runt Stureplan och Östermalmstorg blir man ju inte direkt överfallen av lediga platser så klok som en uggla körde jag ner i ett P-garage. Listigt nog hade de placerat betal-automaten 20 meter innan bommen. Småstressad som jag var, hrm, bommade jag det. Och bilen efter. Tredje bilen hamnade i lagom höjd.

Jag drog i handbromsen då lutningen ner till bommen var i klass med Steilhang i Hahnenkammrenn och med motorn igång sprang jag tillbaka till automaten. När jag stoppade in mitt kreditkort gick det ovanligt trögt så jag fick hjälpa det lite på traven. Det var ingen bra idé. Den kloka ugglan skakade bekymrat på huvudet. Kortet kom inte tillbaka utan satt oåtkomligt benhårt fast, lika hårt som Tomas Johansson brukade göra när Alexander Karelin lyfte och svingade honom runt. Jag provade alla knappar. Ingen reaktion från apparaten. Jag provade snabbtelefonen. Ingen reaktion.

Jag är ganska stresstålig efter diverse mordhot och rånförsök jag utsatts för under mina år på resande fot, men med två andra bilförare stirrande på mig som om allt var mitt fel, en tredje bil tutande runt hörnet eftersom han skulle UT (Hahnenkammrenn givetvis enfilig), klockan tickande till mötet och mitt kreditkort obönhörligt fast (med risk för att behöva spärra skiten) kände jag att jag började bli en aning varm om öronen.

Det var bara att backa uppför Steilhang medan jag ringde ett nödnummer till P-bolaget som var utsatt på en skylt, parkera i ett gathörn och hoppas inga P-lisor var i närheten. Mötet avgick utan problem och efteråt gick vi tillbaka till den ondskefulle P-automaten. Jag fick beskedet att en tekniker var på ingång, han skulle komma om 5 minuter. Jojo, det har man ju hört förr….

Men se på fan! Tre minuter senare kom det en tekniker körande, låste upp automatdjävulen och voila; mitt kreditkort.

Snyggt jobbat, Q-park! Ibland är världen med mig också….

Idag var jag och Emma på annexet till Globen för testa-på-olika-idrotter-för-låg-och-mellanstadiebarn-under-höstlovet-aktivitet. Säkert 2000 ungar som hoppade och skrek överallt. I 1,5 timme stod vi ut, t.o.m. Emma tyckte det var jobbigt även om hon testade ett par grejer. På en skala från 1-10 fick det betyget 3 av henne.

Efteråt åkte vi till Öst-asiatiska museet tillsammans med Lena för att kika på en kimono-utställning som tyvärr var helt intetsägande. De har verkligen lyckats med att skapa ett museum, trots den enorma potentialen, som är lika spännande som att sitta i en bilkö.

Jag menar, det är ju för helvete Kina och Japan vi pratar om! Emma gav trots allt betyget 4, tack vare att hon fick pyssla med origami i lekrummet.

Högre betyg fick Tezukuri i Hammarby Sjöstad dit vi åkte på vägen hem. Vi tyckte att Japan skulle få en chans att revanschera sig. Som vanligt lyckades de; betyg 8. Av mig.

Efter en lång dag flög jag slutligen till Tallinn för att spela Baltic Festival som anordnas av Pokerstars. De har inordnat ett tillfälligt casino på Swissôtel under veckan, vilket gjorde det lättare att flyga över. Swissôtel är något fräschare än Olympia Hotel där pokern brukar anordnas. I runda slängar som förhållandet Måns Zelmerlöw till Keith Richards.

Dags att sova nu. Turneringen startar klockan 12 i morgon. Det kommer uppdateringar.

And again…

Söndagsturneringarna var kalla som vanligt. Av någon anledning är jag mycket starkare i turneringarna under veckan. Till viss del beror det på färre deltagare men det är nog inte hela sanningen. Jag kanske är för splittrad på söndagarna. Dels spelar jag fler turneringar, dels brukar golfen på TV stå på i bakgrunden.

På måndagen spelade vi golf på Arlandastads GK. Den här gången spelade jag inte lika bra men lyckades hålla ihop det och fick 77 slag brutto (par 70). Banan var i fint skick om än med ojämn kvalitet på greenerna. Vissa greener var nyare och sådda med en annan grässort och de var betydligt bättre. Det är bara att så vidare!

Efter golfen åkte jag till Tezukuri för att stoppa i mig lite sashimi moriawase. Tack o lov var det färre gäster så jag slapp vänta. Gino kom förbi och vi satt och pratade en lång stund. Han har många intressanta och vettiga synpunkter vilket gör det väldigt utvecklande och aldrig tråkigt att diskutera med honom. Konversationen är hela tiden på väg framåt i ett flyt, även om det blir tyst ett tag!

När jag kom hem var jag för seg för att spela något online. Det gjorde jag istället idag. Med framgång. Som vanligt spelade jag fyra tävlingar som börjar runt nio-tiden. Ett tag gick det väldigt bra i Unibets 20k garanti. Jag hade 100k i marker när tvåan hade 50k och det var drygt 100 spelare kvar med 50 priser. Jag fick inget pris….

Desto bättre gick det på C2:s 25k garanti. Med 203 deltagare tog jag mig till finalbord. Väl på ett finalbord vet ni vad som händer, eller hur? Ni tror väl snart att jag är mytoman som vissa andra huvudbonader, och jag vet att det låter sjukt, men jag vann faktiskt igen!

Den här gången fick jag ganska hårt motstånd av andraplatstagaren. Utan tvekan var vi de två bästa vid finalbordet och jag gnisslade tänderna ett par gånger när han var all-in mot någon, men lyckades träffa sin två-outare på sista kortet. Till slut vann jag dock en rättvis seger över honom när alla andra åkt ut efter passivitetsvarning, med 66 över 33. All-in preflop, hehe…och nettovinst på 6600 euro. Veckopengen är redan bärgad, innan torsdag!

Ett tag funderade jag på om jag kanske varit en aning för hård mot Hatten tidigare. Han har aldrig gjort mig något ont, även om han har svårt att hålla sig till sanningen. Fast gillar man att sticka ut hakan får man vara beredd på en käftsmäll ibland. Efter att ha läst Norinders senaste blogg kände jag mig dock inte så elak längre…

Dessutom undrar jag vem Hatten försöker lura i sin senaste krönika i Pokermagazine. Han beskriver där hur han för många år sedan spelade backgammon med några “utländska killar” på en svartklubb i Hammarbyhamnen. När klubben stängde var de skyldiga Hatten 20 000 eftersom de spelade så dåligt, men ville bara betala 10 000. När Hatten protesterade visade en av killarna, enligt Hatten, en pistolkolv och tyckte att Hatten skulle nöja sig med tian. Han tog pengarna och stack “som en blixt till taxin”.

Jag tycker historien låter som “finn fem fel” om jag ska vara ärlig. Efter att ha jobbat tre år i Ryssland som casino-chef under “vilda östern-tiden” och sett en del pistolkolvar och deras innehavare låter det ganska osannolikt att dramat skulle ha utspelat sig så som Hatten beskriver.

Men, men jag kan ha fel…

På Facebook skrivs och skickas det en hel del skräp, men ibland kan det vara en ganska rolig källa.

 

Oops, I did it again.

I måndags spelade vi golf på Österåkers GK. Jag hade kanske bästa bollträffen för i år och gick på 77 slag på svåra Västerled i hygglig blåst. Trots några slarviga puttar och ett par taktiska misstag på slutet. Tydligen kunde jag inte flyga bollen 260 meter med spoon över tjockruffen…

Det var med stor förväntan vi spelade på Kevinge igår. Tyvärr fick jag bara fem timmars sömn den här gången, vilket visade sig i tappad koncentration några gånger, med fyra streckade hål som resultat. Totalen blev 32 poäng, men eftersom gänget på Mälartouren består av halta och lytta gubbar räckte det till en ledig andraplats, trots 15 deltagare.

Nu blåste det en del, vilket passar mig, samtidigt som personalen har tuffat till banan lite med högt gräs på otrevliga ställen. Kevinge ser betydligt läckrare ut nu än för bara ett par år sedan med allt vildvuxet gräs runt bunkrarna. Greenerna var helt okej med bra rull. Ska jag vara en aning kinkig kunde de torkat dem lite. Som jag alltid tycker...

På vägen hem åkte jag förbi Tezukuri i Sjöstaden för lite sashimi. Tydligen är det fler än jag som gillar stället då det var 40 minuters väntetid från beställning. Nästa gång blir det telefonbeställning. Istället åkte jag hem, gjorde en smaskig sallad och bänkade mig framför TV:n för att spela lite poker samtidigt som jag kikade på friidrott.

Det blev en härlig kväll! Damernas höjd var om inte den mest rafflande, men ändå helt godkänd vad det gällde spänning. Intressant att se hur tyskan Ariane Friedrich lyckades få ett helt stadion knäpptyst när hon skulle hoppa. Och då menar jag absolut tyst! Det var bara någon tiokampare som stönade iväg sitt spjut i andra änden som hördes.

Det var också rätt härligt att se hur hon, trots alla förväntningar och press från hemmapubliken, njöt av ögonblicket och stod och log när hon fokuserade på hoppet. När hon sedan kom på bronsplats såg hon innerligt glad ut och kramade t.o.m. om segrarinnan Blanka Vlasic. Inga divafasoner alls. Respekt!

Var det något mer?

Jo, just det. Bolt. Inget märkvärdigt. Bara ett nytt världsrekord på 19.19 och skjuta lite låtsaspil med maskoten Berlino. I shot the sheriff, but did not shoot…. Normal Jamaicansk afton.

Under tiden avverkade jag tre Texas-turneringar och den sedvanliga Omaha-turren eftersom det var torsdag. För ovanlighetens skull vann jag inte Omahan, så istället fick det bli vinst i 20k garantin på 24hPoker! Fyra timmars jobb och 6500 euro i vinst.

Den senaste tiden har jag hittat en väldigt bra rytm i turneringar vilket gett mig sjukt många vinster i förhållande till deltagarantal och antal finalbord. I sommar har jag ungefär vunnit 6 av 10, kommit tvåa 2 ggr och övrig placering 2 ggr. Det i tävlingar med 100 till 800 deltagare. Normale!?

Dags att börja spela lite större turneringar igen.

Veckans Brasklapp står Jan “Hatten” Helander för. Han brukar ge tips om olika spel på idrott och hästar. Enligt egen utsago går det bra och de tjänar pengar varje år. Normalt sett bygger man sina beslut på faktorer som skadeläge, formkurva, motivation osv.

Tydligen ska man akta sig för att lyssna på Hattens tips vad beträffar friidrott. Först hade Hatten en “sjuk feeling för att Bolt inte vinner” för att efter finalen konstatera att “marknaden ansåg Bolt vara övervärderad”. Lyckligtvis hade Hatten , hrm…, insett att marknaden var ute och cyklade och, ähum.., redan bytt fot för att inte förlora sin insats.

Jag förmodar att han tittar på försök och kvalheat, eftersom han lämnar tips om slutvinnare, och uppenbarligen förstår han inte vad han ser. Eller så gillar han att sticka ut hakan för att få glänsa den gången han har rätt.

Den gången en fiskmås flyger in och attackerar Usain på bana 4. Va? Han fortsätter springa! Nu kommer det en hare in på bana 4. Usain snubblar! Men fortsätter ändå!

Men vad fan! Vem har parkerat en cykel på bana 4? Usain hoppar över, men ve och fasa, han vinner bara med en tiondel. Nåja, bättre lycka nästa gång.

Jag dedikerar den här stensköna BEP-låten till ‘en Gamblers vardag’. (Låt nummer 6 i playlist)

Hinderbana: ingen dans på rosor

Idag sprang jag hinderbana med Yogaman vid Karlbergs Slott. Det var skitkul men samtidigt vidrigt jobbigt. Christan beskriver i sin blogg hur passet gick tillväga. Tilläggas kan att banan går i en slinga av tre raksträckor. När jag avverkat första raksträckan på första varvet tror jag att hjärtat slog 200+ slag i minuten och sedan kom, för mig, värsta hindret. Det Irländska bordet. En planka drygt 2 meter upp som man ska hoppa upp på och klättra över. Jag försökte bägge varven men det gick bara inte så mina tider var med lite fusk.

De tre sista bilderna visar det “härliga” Irländska bordet och hur jag äntligen lyckas ta mig över.

Senare när vi vilat testade jag igen och lyckades till slut häva mig upp och över så nästa gång ska jag klara hela banan utan fusk.

När jag kom till tredje raksträckan skulle man hoppa ner i lejongropen och upp på andra sidan. Jag lovar, det var inte med glädje men jag bet ihop och trots ett hjärta som ville hoppa ur bröstkorgen, ett svalg som höll på att klibba igen och ett tunnelseende av Mont Blanc-längd lyckades jag ta mig upp och igenom de sista hindren. Och allt som allt tog det c:a 5 minuter för mig. Det kändes som jag sprungit i en timme!

Trots skavda armbågar, ömmande knän och förmodat läskig träningsvärk i morgon gör jag gärna om det, för herregud vilken bra och allsidig träning det är!

Emma testade en del hinder också och beklagade sig att det inte fanns hinderbana för barn. Hehe. Min dotter. Jag får försöka hitta någon på nätet.

Efteråt åkte vi till Hammarby Sjöstad och åt lite sashimi på Tezukuri. Underbart gott och skön miljö på kajen. Frej och Anette kom förbi med småttingarna. Det var inte med direkt dåligt samvete kokosglassen gled ner efter det hårda passet.

Man tror att dagen är över efter en sådan strapats, men träning ger energi. När vi ätit klart hämtade vi golfklubborna och åkte till Tyresö för att slå ett par hinkar. Det gick helt ok för mig medan Emma började träffa boll efter boll och sken som en solstråle ikapp med att självförtroendet ökade.

Inte ens efter det började jag krokna. Hemma spelade jag några turneringar, utan framgång, och sedan lite cashgame, med framgång, och nu sitter jag här klockan tre och skriver. Utan minsta trötthetstecken! Fast snart ska jag lägga mig då vi ska spela golf på Salems GK i morgon och jag tänkte vara utvilad för en gångs skull. Jag måste passa på nu när svingen sitter. Åtminstone gjorde den det idag…

Jag snubblade online (går det?) över en bok som jag bara måste köpa. Den heter “Me Cheeta” skriven av James Lever och handlar om en schimpans som i jag-form berättar om sitt filmstjärneliv. Första kapitlet finns publicerat här.

Läs och låt tårar av skratt porla nedför kinderna!