Om man gillar att festa skulle man nog ha befunnit sig på Bourbon Street inatt.
Bookmakers runt världen uppskattade att Colts hade 65% vinstchans innan matchen. Efter första kvarten hade Peyton Manning varit kliniskt felfri och följdaktligt ledde Colts med 10-0. Manning såg extremt fokuserad ut och jag tänkte att det här blir inte lätt för Saints, i synnerhet som Vikings i semifinalen visade att Saints var sårbara.
Jag kan inte komma på någon idrott där hemmaplansfördel är värt lika mycket som i Amerikansk fotboll. I andra stora lagsporter som fotboll, ishockey, handboll och basket (vågar jag nämna bandy?) sätter man igång spelet och sedan flyter det på tills bollen går i mål alternativt utanför plan eller något regelbrott begås.
Så inte i Amerikansk fotboll. Där består spelet av snabba, intensiva och våldsamma fragment av matchen. Mellan varje fragment lägger man upp olika taktiker för hur man ska ta sig vidare. Quarterbacken som är nyckelspelaren i varje lag delar ut direktiv till sina medspelare vilken taktik/spelplan som skall genomföras i nästa moment.
Ofta ändrar han dock spelplanen i sista sekund då han ser att de försvarande motståndarna ställt upp sin formation annorlunda. Här inser man värdet av en rutinerad quarterback. Givetvis använder han en massa kodsnack men även handsignaler för att motståndarna inte ska förstå vilken den nya spelplanen är.
Som alla inser är det lättare att uppfatta muntliga rop än handsignaler när man, fullpumpad med adrenalin, står någon sekund bort från att explodera iväg in i eller ifrån sin motståndare (beroende på vilken uppgift man har i laget). Man slipper exempelvis vrida på huvudet för att titta, men rent tekniskt finns det fler möjligheter att med olika styrka, tonläge och ordkombinationer på en kortare tid avge precisare information än med handsignaler.
Undrar hur en teckenspråksöversättare skulle känna sig efter en rap-konsert?
Sätt dig då in i situationen att du som QB för bortalaget försöker ropa ut ny info till dina medspelare medan 70 000 hemmaåskådare bankar, stampar och vrålar så högt de bara kan. I rymden kan ingen höra dig...När hemmalaget anfaller är det tyst som i kyrkan på läktarna.
Vem sa att hemmaplan inte var så viktigt?
Hade semifinalen Saints-Vikings spelats någon annanstans än i Superdome, New Orleans kan jag garantera att Saints-spelarna varit på semester medan Vikings laddat för Super Bowl. Å andra sidan får det lag med flest vinster i grundserien hemmaplansfördel, så Vikings drabbades inte av någon orättvisa. De får skylla sig själva att de inte vann fler matcher, helt enkelt.
Super Bowl spelas på neutral plan med många celebriteter och andra ickefans bland åskådarna vilket gör livet tystare och lättare för quarterbackarna. Efter en välspelad och väldigt "ren" match med få misstag och straff lyckades Saints vinna med 31-17.
Peyton Manning i Colts var bra men det kändes som han inte fick tillräcklig hjälp av sina med spelare och de fastnade alltför ofta mot Saints föränderliga försvar. Lite överraskande avgjordes matchen till slut med 3,5 minuter kvar när Manning kastade en tveksam passning som motståndarna lyckades fånga och göra en touchdown på.
Drew Brees, QB i Saints, var däremot inte bra, han var fullständigt briljant! I sin första final någonsin gjorde han inte ett misstag.
En stor del i segern hade Saints coach också som underbart uppfriskande gjorde flera modiga och riskfyllda drag, men grundligt belönades när de gick hem. Han var inte rädd för att förlora, utan vågade verkligen vinna.
Kudos till dem och hela laget för en fantastisk säsong. Om nio dagar startar karnevalen "Mardi gras" i New Orleans. Någonting säger mig att den redan startat och inte kommer att sluta på väldigt länge....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar