PCA dag 3: prelude

Ännu en solig dag på Bahamas! Sov hyggligt men man blir uttorkad av all AC och allt fokuserande och klurande vid pokerbordet måste bränna massvis med mineraler. Det gäller att dricka kopiösa mängder vatten för att hålla sig fräsch. Ska ner och käka frukost nu innan vi kör igång om en dryg timme. Jag är laddad!


Martin Jacoson är en av några andra kvarvarande svenskar. Han har haft fina framgångar och är kanske på väg mot en till. Lee Davy skrev en skön artikel om honom för några veckor sedan. Språket är dock en aning ekivokt för er känsliga läsare...
Till salu: Martin Jacobson

Jag fortsätter uppdatera på twitter. Förhoppningsvis länge till idag! (och de närmsta dagarna..)

PCA dag 2

Om dag 1 var smidig så var dag 2 raka motsatsen. Igår kollade jag upp namnen på spelarna vid mitt bord för att få lite bakgrundsinfo. Det var ingen munter läsning. Flera spelare vid mitt bord var unga och hade haft framgång i olika turneringar tidigare, men ändå relativt okända. (Google har sina fördelar)


Jag bestämde mig för att ta det lugnt de första två timmarna och skapa mig en bild av hur de spelade. Det var kusligt hur vasst ett par av dem spelade. Tyvärr fick jag riktigt usla kort nästan hela dagen och när jag försökte mig på någon höjning med QJ i klöver, small det direkt eller så synade 3 gubbar. Jag kände mig bakbunden hela dagen. Jag bet dock i och gnetade på.


Frustrerande nog dök det upp en ny 20-årig ryss med 200k i marker varje gång någon åkte ut vid vårt bord. Inga silverhåriga fransmän eller latinos. De satt alla vid borden runt omkring...


Sista nivån hade jag sjunkit under 60k i marker när jag äntligen dubblade upp då jag höjt med KQ och stora mörken synat med 76 i ruter. Floppen kom Q43 med två ruter och han betade ut 10k, varefter jag gick all-in med 39k till.
Han bestämde sig för att gambla och synade, men tack o lov kom det varken ruter eller femmor.


Strax efter fick jag äntligen byta till ett bord med några äldre herrar men då var det inte så mycket tid kvar. I morgon blir det nya bordsplaceringar. Jag hoppas på det bästa, mycket värre än idag blir det inte...


Jag slutade på 77,5k och med mörkar på 2000-4000 börjar det dra ihop sig även om det inte absolut akut än. Det är 185 spelare kvar, 160 får pris och för tillfället ligger jag på 144:e plats. I morgon ska vi ändra på det!

Siktet är fortfarande inställt på denna.

Tydligen genererar jag nostalgiska känslor hos vissa (det kan väl inte vara ett gott tecken..?) i dagens pokervärld fullpumpad med oerhört kompetenta snorungar som verkligen kan spela poker. Faktum är att jag blev väldigt imponerad inte bara av deras kompetens utan även gentlemannamässighet.


Flera unga grabbar vid mitt bord blev utslagna med groteska utköp och deras reaktion var en liten klapp på bordet samtidigt som de önskade oss kvarvarande lycka till. Mycket stilfullt som några ur det gamla gardet gärna kunde ta efter. Fast det går väl inte att lära gamla hundar att sitta?

Grattis och smaskens?

Min timing var väl hygglig när man läser min twitterfeed.

(börja nerifrån).

PCA dag 1A

Om ni följde mig på twitter igår såg ni att min första dag i PCA:n var ganska "smooth". Efter en timme hade jag 33k och sedan var jag aldrig under startstacken på 30k för resten av dagen. Sakta men säkert byggde jag mig uppåt för att slutligen hamna på 93k.

Mitt första bord var väldigt lugnt utan någon aggressiv spelare vilket gav möjligheter till att se många floppar billigt. I och för sig fick jag bra starthänder vilket gjorde besluten lite lättare. Utöver det tyckte jag att jag spelade stabilt utan att försätta mig i svåra situationer.

Den handen som jag var mest missnöjd med hur jag spelade vann mig paradoxalt nog min största pott för dagen. Så här gick den:

En duktig holländare höjde till 800 (mörkar 150-300, 25 ante), två killar synade (varav den andre var en supertight ung kanadensare på knappen). Jag satt på stora mörken med KT offsuit, en hand jag verkligen hatar spela i höjda potter då det är så få floppar som är bra för mig.

Jag funderade någon sekund och beslutade mig för att syna då alla satt med minst 30k framför sig och om det kom någon mirakelflopp kunde jag få bra betalt. 

Och som det gjorde! När dealern vände upp AQJ i olika färger höll mina ögon på att poppa ur skallen!

Jag checkade och holländaren betade 1800. Nästa gubbe la sig, men den supertighte kanadensaren började tänka och slog efter ett tag om till 4000.


Ojojoj, det här kunde bli kul! Min första instinkt var att höja igen, men samtidigt skulle jag visa enorm styrka. Kanske för stor?

Jag var nästan 100% säker på att han hade tre knektar eller tre damer. Möjligtvis, möjligtvis AQ fast det hade han med all sannolikhet bara synat med.
Jag funderade en stund, kanske 30 sek, för att få det att se ut som om jag hade en tveksam syn med AJ eller AQ, innan jag synade. Men samtidigt visar bara en syn också stor styrka. Jag var kluven och tvungen att bestämma mig utan att ta för lång tid på mig. Någonstans hoppades jag att holländaren skulle slå om och att kanadicken inte kunde lägga triss och sedan skulle jag slå igen fällan.


Tyvärr blev det inte som jag tänkt. Holländaren synade bara och bägge måste ha anat oråd för när turn kom en blank femma och jag checkade, så gjorde de båda förtretligt nog likaså. River var en tvåa. Potten innehöll 16k och nu betade jag ut 8500. Holländaren blixtsynade och kanadensaren stekte någon minut innan han också synade. Trots deras misstankar suckade de djupt när jag vek upp min hand. Kanadensaren hade mycket riktigt tre knektar och illa nog hade holländaren tre äss!


Min syn på floppen gav mig 2200+8500+8500=19200. Hade jag slagit om har jag svårt att se hur holländaren hade kommit undan och då hade jag vunnit hela hans stack på 30k, medan kanadensaren förmodligen lagt sig. I princip kostade det mig 11k, om inte kanadensaren fått någon spasm och stoppat in allt, men det var extremt osannolikt (i så fall kostade det mig 41k).
Potten blev 41k, varav min nettovinst nästan 28k så det var ju inte dåligt men faktum kvarstår att jag borde ha slagit om på floppen. Vill man vinna stora potter måste man se till att göra dem stora...


Eller finns det någon turneringsspelare bland mina läsare som kan hitta någon fördel med enbart syn på floppen? Vore intressant att läsa argumentation både för och emot.


Lite senare bytte jag bord som var betydligt aggressivare vilket medförde att jag tog det lugnare, men jag ökade på min stack till 93k från 68k som jag tog med mig från första bordet. Chris Moneymaker satt vid det bordet och spelade lite väl löst. Jag skrev på min twitter att han verkade otålig och mycket riktigt var min timing fin när jag höjde upp andra gången i rad till 1500 (mörkar 300-600) och han tyckte det var dags att stämma i bäcken. Han gick all-in för c:a 11k med A7, men problemet var att jag satt med AA den gången. 
Tack o hej, leverpastej!
När vi slutade spela vid 23-tiden såg jag att många spelare hängde på repen av trötthet, men jag kände mig väldigt fräsch och hade gärna fortsatt några timmar till. Löptimmarna runt Aborrbacken verkar ge resultat...


Idag tog jag, Lena och Emma det lugnt med sol och bad även om det var ganska molnigt emellanåt. Vi var mest på stranden vid havet och det var fint där, så jag måste erkänna att min syn på Atlantis inte är lika purken som i förra blogginlägget längre.

I morgon fortsätter vi vid tolv-tiden. Dags att krossa!

Paradise Island

Det där mumset fick jag äta upp! Flygturen med Ryan Air avlöpte utan större missöden. Vi hittade t.o.m. tre platser tillsammans trots att vi var bland de sista på efter att jag träffat och surrat lite med Hasse Eskilsson med familj som var på väg ner till Valencia.
Missödet som inträffade visade baksidan med Ryan Airs utrymmesbesparningspolicy (en rysk byråkrat hade varit smånöjd med längden på det ordet) att ta bort fickorna på baksidan av stolsryggarna för att klämma in  någon rad till.
När vi gick ner för landning blåste det rejält så planet hoppade och vinglade ordentligt vilket tydligen var för mycket för en liten grabb i tio-årsåldern. Desperat satt hans stackars far och tryckte förtvivlat på knappen för att påkalla stewards uppmärksamhet och försöka få tag i en spypåse medan sonen i 4-5 stötar tömde upp lunchen över de olyckliga som satt närmast.


Jag kan lova att alla runt omkring därefter öppnade luftintaget så mycket det bara gick resten av landningen...


Trippen från Stanstead till Gatwick gick överväldigande smidigt med några expresstågresor och vi var där på två timmar. Det låter mycket men är i realiteten väldigt snabbt. Sedan kom det beska mumset... 
Virgins flighter var försenade med ett par timmar p.g.a. blåsten vilket innebar att vi missade vårt plan till Nassau, som inte helt oväntat var kvällens sista. En övernattning i Orlando följt av en lunchflight gjorde att vi lik förbannat klockade in på 42 timmar sedan vi lämnade Stockholm innan vi anlände till hotellet på Paradise Island.


Jag hade hört av några andra pokerspelare att Paradise Island verkligen är en amerikansk resort i megaformat utan någon speciell charm och jag kan ärligt hålla med om att de inte bluffade. Efter att ha gått runt någon timme för att orientera oss sa Emma väldigt träffande att det kändes ungefär som att vara på Gröna Lund. Vädret är dock väldigt behagligt även om det inte är jättevarmt på kvällen och en tröja får dras på. Havet ska dock vara badbart och stranden ligger bara 50 meter från hotellet. Mysfaktorn ligger nog en bit längre ifrån...


Jag spelar dag 1A vilket är i morgon. Dag 1B är jag ledig, men efter det tar det förhoppningsvis många dagar innan jag besöker stranden. Jag var nere i pokersalen och registrerade mig och det verkar som wifi fungerar bra där så jag ska nog kunna twittra iväg några uppdateringar om min markerställning med jämna mellanrum. 
Ni kan följa det här: https://twitter.com/#!/Eichhardt

Snart på väg

Det börjar dra ihop sig för avresa till Bahamas. 
Eftersom resan blev sent påtänkt växte inte billiga och bra biljetter på träden direkt. Arlanda - Nassau för tre personer gick löst på minst trettio tusen och då var det med övernattning och ett par byten, så resan skulle ta uppåt 50 timmar.
Flyg från Arlanda till Florida var inte mycket billigare, så den varianten med separat bokning för att hitta billigt flyg sista biten var heller inte aktuell.


Istället började vi kika på olika större städer i Europa som lågprisbolagen trafikerar. Där dök det upp ett grymt bra alternativ: London - Nassau via Orlando på 12 timmar och likvärdigt hem för knappt tjugo tusen! Med VirginAtlantic som jag aldrig flugit med men Kniven har talat varmt om tidigare. 


Mums! Nu gällde det bara att ta sig till London. Givetvis fanns ju gamla, "hederliga" Ryan Air för några laxar. Kruxet var bara strulet att ta sig från Stanstead till Gatwick, men det kan man ju ta när man sparar så många laxar och timmar på resan.
Som vanligt när man bokar Ryan Air måste man försöka ducka alla möjliga extraavgifter och kampanjpriser de försöker kasta på dig, men mest irriterande var att man var och varannan minut var tvungen att skriva in säkerhetsord (ni vet sådana som är halvt oläsliga så att man får uppdatera dem 2-3 ggr...) så att Ryan Air kan sova gott i vetskapen att jag inte är en robot.


De tog dock ordet ironi till en sällan skådad klimax med den här varianten på säkerhetsord vad beträffar ett flygbolag:

Hela artikeln går att läsa här på expressen för er som är nyfikna.


Har förresten sett att det varit frostgrader i Florida de senaste dagarna. Hoppas man slipper ta med yllemössan till Bahamas...


Peter

Inspiration

Taylor Caby på Cardrunners har skrivit en inspirerande artikel om förändring och nyttjandet av sociala medier. Inte helt oväntat är Steve Jobs med på ett litet hörn...
Taylor Cabys blogg

Jag uppdaterar inlägget när vi ändå är inne på ämnet inspiration. Efter denna, i sig, inspirerande artikel om att ta sig i kragen när allt ser nattsvart ut kommer kommentarer. Den första skriven av Preemtive Placebo träffade mig som en Tysonsk rak höger i solar plexus.


Nine unusual ways to get you off the floor


Det återstår 7% nu av Bahamasprojektet. Vem vill hänga på?

Snart slut på andelar

Okej, trettio procent är sålda nu och ett par intressenter är på gång. Det börjar dra ihop sig om ni är sugna på en andel. Jag hoppas bara att ni som tvekar inte kommer att känna er som Ben Stiller i "Envy" när vapoorizer blir en megahit, om jag lyckas ta mig till finalbordet


Tack för alla lyckönskningar och glada tillrop. Det uppskattas!

PCA på Bahamas

Jag har haft lite flyt och åker till Bahamas den 5:e januari för att spela PCA:s main event som kostar 10 300 dollar. Jag har inte varit där och spelat tidigare men vad jag förstått är det väldigt bra värde i den turneringen med över 1500 deltagare och ett förstapris på över 2 miljoner dollar de senaste åren.


Nu lär det bli lite färre deltagare efter vårens debacle med DOJ, men PokerStars skriver att den 13:e december var det 529 anmälda, så det kanske blir 1000-talet spelare ändå.

http://www.pokerstarscaribbeanadventure.com/


För att fler ska få dela min upplevelse tänkte jag sälja ut lite andelar. Jag säljer max 50% och varje procent kostar 100 dollar, men eftersom jag vid någon vinst måste betala 30% skatt i Sverige blir verkningsgraden 70% på era investerade pengar.


Av den anledningen tar jag inte överbetalt utan säljer procenten till det nominella värdet. Anser ni att jag slår fältet med 30% (vilket jag själv utan tvekan anser att jag gör) så föreslår jag att ni slår till snarast.


Jag kommer att blogga så ofta jag förmår och även uppdatera framåtskridandet markermässigt på twitter.


Alla som är intresserade, eller om ni har några frågor, kan höra av er på mail/meddelande. I synnerhet ni som är erkända turgubbar....


Mvh, Peter.

En udda jultradition?

Hur kommer det sig att vi svenskar så obändigt följer traditionen att kika på Kalle Anka och hans vänner på julafton?
Jeremy Stahl beskriver med osvenska ögon en i hans tycke bisarr jultradition och ger oss samtidigt en historielektion om varför Kalle är så helig för oss svenskar.


Läs artikeln här.

Fortsätter man och läser kommentarerna efteråt blir det stundtals riktigt humoristiskt!


Förresten tycker jag att det är svårt att finna julkänslan utan någon snö. Idag plockade vi dessutom ett gäng tratt-kantareller ute i skogen! Jag trodde inte att jag skulle äta nystekta sådana i december... De smakade som alltid förträffligt!

Hinner tomten?

"There are just over 526,000,000 Christian kids under the age of 14 in the world who celebrate Christmas on December 25th. In other words, Santa has to deliver presents to almost 22 million kids an hour, every hour, on the night before Christmas. That's about 365,000 kids a minute; about 6,100 a second. Totally doable."


En absolut underbar artikel så här över julen! 

Kanske lite åt det matematiska hållet, men njutbar för alla med glimten i ögat. Missa inte att bläddra mellan tidszonerna i slutet av artikeln.

Hur hinner tomten?



God Jul på er alla!

Nordkoreas regim

När vi ändå är inne på ämnet Nordkorea kan jag rekommendera den här korta, intressanta och skrämmande artikeln skriven av dubble Pulitzer Prize-vinnaren
Nicholas Kristof på New York Times.


http://www.nytimes.com/2011/12/22/opinion/kristof-a-new-kim-a-new-chance.html?src=tp

DBB - diktator bad beat

Den här artikeln låter ju sannerligen som en skröna, men om den vore sann är det ju absolut underbart på något morbitt sätt!
Hur dog egentligen Kim-Jong-Il?

Mycket intressant handanalys av bubbelspel

Epic poker league spelades i veckan i Las Vegas. När spelet närmade sig prispengarna uppstod en väldigt omdiskuterad hand. Eftersom jag följer vissa spelare på twitter får jag direkt information som inte är djuplodande. Min första tanke när jag läste om handen var: "WTF!!!"


När man läser den här väldigt intressanta analysen framstår saker och ting i en annan dager, och man förstår tankegångarna bakom hur det hela utvecklades.


Läs och begrunda!


http://www.allvegaspoker.com/news_detail_482.html

Theo kontemplerar

I min bloggtorka delar jag med mig lite tankegångar från en insiktsfull Theo Jörgensen angående hans egen torka i pokerturneringsresultaten innevarande år. Samtidigt får ni en uppfräschning av era kunskaper i danska, fast jag antar att de flesta ickeskåningar kommer att fega ur med google translate...

http://ekstrabladet.dk/poker/article1676853.ece

"Some guy"

På Bellagio i Las Vegas har de precis haft en NLH-turnering som kostade 100 000 dollar i inköp. När finalbordet slogs ihop på 10 man presenterade Daniel Negreanu deltagarna på sitt Twitter-konto på följande sätt:

Final 10: Tom Marchese Matt Waxman Nick Schulman Isaac Haxton Justin Bonomo Jason Mercier Me Doc Sands "some guy" BoostedJ.


Kevin Mathers (@Kevmath) snokade genast upp vem "some guy" var, inte särskilt svårt (antar jag) med en startlista och lite googling, och lade ut det i en tweet:

Assuming this is the "some guy"@realkidpoker is talking about in the SHR: http://bit.ly/sTnjdG


"Some guy" som inte är känd och beredd att lägga upp några normala årslöner i en startavgift, ingår ofta i en av följande kategorier:

1. Framgångsrika kriminella
2. Framgångsrika affärsmän

När man läser Roger Sippls resumé undrar man snarare vilka "guys" de andra nio vid finalbordet är och vad de har åstadkommit...

Negreanu var inte elak på något sätt men lite humor är det i mina ögon.

Abborrbacken en baggis

I höstmörkret sjunker energinivåerna och även fast jag vridit om mitt dygn så att jag numera vaknar sju på morgonen istället för går och lägger mig, måste jag erkänna att jag slarvat med träningen. För två veckor sedan tog jag mig i kragen och började springa i skogen igen. Dessutom skulle jag effektivisera mitt löpsteg. Jag blev nämligen omsprungen i somras av en kille som formligen studsade fram i en uppförsbacke, lätt och ledigt som en känguru blåste han förbi mig.


Som vanligt läste jag några artiklar och en bok av Malin Ewerlöf som jag påpassligt hittade på biblioteket och saken var klar. Upp med knäna! Första passet gick strålande! Höga knän innebar att jag flyttade fram vikten på främre delen av fotbladet och lätt framåtlutad kändes det spänstigare och kraftfullare. Allting gick finfint och jag såg fram emot en grym kondis.


Dagen efter var det inte lika finfint... Det kändes som jag opererat in två äpplen i vadmusklerna och jag kunde knappt gå. Lena kommenterade kärleksfullt att jag påminde om en haltande rysk gangster när vi skulle åka och handla.


Nu känns det dock bra och jag är nog ute 4-5 dagar i veckan. Efter att ha läst Jim Roslunds eminenta bok "Prestera mera" - som jag hyllade på mitt facebook-konto - började jag träna mer intensiv intervallträning. Det är mindre muskelnedbrytande än långa löppass och sparar mina hårt förvärvade muskler från styrketräningen.


Så här skrev jag om boken:

Lånade "Prestera mera" av Jim Roslund på bibblan för en månad sedan. Har läst den tre gånger nu. Kan vara den bästa boken jag läst om träning och näringslära! Då har jag ändå läst tresiffrigt antal böcker i den kategorin.
Löjligt pedagogisk då han förklarar vad som händer i kroppen när, var och hur du äter.
Oavsett vilken träningsnivå du ligger på, elitnivå, motionsnivå, lyfta fjärrkontrollsnivå eller, hujedamej, Terrible Turknivå är boken ett MÅSTE att läsa.
En så kallad lifechanger.

Så nu är jag nyss hemkommen efter att ha slaktat Abborrbacken i ett par intervaller. För er som inte vet, är den backen Lidingöloppets värsta och många går in i väggen där.

Fast slakta kanske var att ta i... Häromdagen skulle jag maxa den tre gånger tänkte jag, det blev en och en halv, sen stod jag dubbelvikt och lät som en trasig blåsbälg. Idag kände jag mig piggare och tänkte inte ge upp lika lätt!

Jag springer från botten av backen till en skylt som står en bit efter att backen planat ut på toppen. Gissningsvis är sträckan runt 200 meter, men min avståndsbedömning kan vara fördunklad efter alla yrselattacker jag fått när jag börjar närma mig mål. Idag sprang jag första sträckan på 1 minut blankt. Sedan promenerade jag, flåsandes, ner igen på 3 minuter. Därefter nästa sträcka på 1,05, följt av ljudligt flåsande och sen promenad tillbaka. Den här gången tog det 5 minuter ner. Sista rycket kändes som om jag trampade vatten men ändå kom jag upp på 1,15. Det kändes som jag skulle spy upp lungorna, men lite nöjd var jag ändå.

Får se hur det går nästa gång.

Tant med koll

Det är ett inte helt okänt faktum att dörrhandtagen på BMW kan kärva ibland, speciellt när temperaturen pendlar mellan tö- och frostgrader. Givetvis är min bil inget undantag och efter att ha försökt öppna en aning för optimistiskt en dag, knakade det till och sedan var jag tvungen att rycka upp handtaget varje gång.

Lena fixade inte det utan gick in från passagerarsidan. Efter många ryck gav till slut handtaget upp en molnig dag och hamnade i min hand istället för att sitta kvar på dörren.

Som vanligt var det fullbokat på BMW-verkstan och även jag fick krångla mig in från passagerarsidan under ett par veckors tid. Man känner sig rätt korkad när man kliver in den vägen och ska masa sig över växelspak och in med benen under ratten. Men i fredags var det klart! Nytt handtag monterat och det var bara att komma och hämta bilen. Som jag skrivit om tidigare, bl.a. här, här och här, är det ju inte gratis på BMW och eftersom de hade fixat några andra smågrejer också, frågade jag glatt hur mycket kalaset gick på.

Jag fick svaret att han skulle räkna på det, men det var ju inga stora summor vi pratade om. Har jag hört den förut på verkstan? Så nu har jag ett par veckors smyg innan fakturan kommer..

I vilket fall som helst åkte jag kommunalt för att hämta bilen. Jag stod och väntade i Lidingö Centrum på bussbyte och eftersom det var mycket folk på hållplatsen hamnade jag vid mitten av bussen. Dörrarna öppnades och folk klev av. Sist av var två damer i mogen ålder, jag skulle gissa på runt 80 år. Den ena hade rollator och den andra käpp. Fru Rollator verkade väldigt skröplig fysiskt men tydligen inte i tanke och käft. En ung man i sjutttioårs-åldern erbjöd sin hjälp att lyfta ner rollatorn men blev genast bortviftad.

Jag började precis ta ett steg för att hjälpa till samtidigt som hon fick syn på mig och tydligen passade jag bättre in på arbetsbeskrivningen eftersom hon pekade på mig och menade att jag var ett bra alternativ. Sagt och gjort. Jag ställde rollatorn på trottoaren, men eftersom jag inte är en van rollatorparkerare hamnade den kanske en aning för långt fram. Hon var tvungen att sträcka sig lite och hennes väninna blev väldigt orolig och ropade till.

Jag hade redan insett det och höll den kära tanten i ett stadigt grepp under vänsterarmen, dessutom var hon c:a 150 cm lång och vägde kanske 35 kilo, så risken att hon skulle falla var noll. Fru Rollator kände sig trygg och lugnade raskt sin väninna med: -En så ung och snygg kille vet minsann vad han gör!

That made my day....

Vem skulle inte känna sig trygg med en sådan farfar?

-Farfar, ska vi gå ner till småbåts-hamnen och mata änder?

-Pelle lille, sånt trams är för pensionärer. Vi drar upp några båtar till vinterförvaring istället. För hand.

http://epaper.mitti.se/edoris?tem=epaper_mili#

Sidan 23 är det. Skulle tidningen vara inaktuell; klicka på "Arkiv 2011" och välj tisdag 29/11

Återuppstånden

Jag tror att det är dags att damma av den här bloggen igen!
Inspirationen tröt och jag kände att bloggandet tog för mycket tid i förhållande till vad jag fick ut av det, men nu verkar suget vara tillbaka. Åtminstone sporadiskt.

En liten "tell" att suget återvänt var kanske när jag lånade boken "Svenska skrivregler" på bibblan för några veckor sedan... Så inte nog med att jag kommer att börja skriva lite igen, det kommer att vara på rejäl, grammatiskt korrekt svenska i fortsättningen. Nåja ...

Tills nästa gång lägger jag ut lite sköna bilder på vad verkar bli en underbar golfbana i Skottland. Donald Trump verkar ha hittat en oerhört vacker plats för sitt projekt, även om han inte är direkt känd för sin blygsamma smakfullhet. Just därför får ni stå ut med säckpipeblåsandet i bakgrunden.