Hårda killar

Emma har åkt ner till sina kusiner i skåne någon månad på sommaren i 4-5 års tid nu. De bor landet med lite djur, havet nära och massa frisk luft. Även om de flesta stockholmare håller på att svimma när det luktar lite av gödsel så ÄR det frisk luft och man mår bättre av den än av att stå och kippa efter andan på Hornsgatan.

Tydligen skulle min syrra skaffa en häst till dottern så Emma längtade extra mycket att få åka iväg. Annars består husdjuren mest av katter och hundar och det passar ju rätt bra. Jag tror aldrig jag träffat någon som älskar djur så mycket som Emma. Tyvärr är hon lite allergisk mot pälsdjur därför kan vi inte ha något eget djur, men en månad om året får hon sitt lystmäte.

Hundarna är två rottweilar varav hannen, Jack, är den största rottweilern jag sett. Det skulle inte förvåna mig om han vägde 60-70 kg. Han är en stenhård tuffing som älskar att jaga bilar och om någon stackars katt eller hare är lite ouppmärksam knäcker han ryggraden på dem med ett hugg. Det är rätt fascinerande att se sin dotter på knappt 30 kg helt orädd kommendera runt honom.

Djur har en mycket starkare förmåga att känna av fara eller rädsla än vi människor. Vår känsla var säkert jämförlig för tusentals år sedan när vi fortfarande levde i det vilda, men den har ju avtrubbats en del sedan dess.

När den fruktansvärda tsunamin slog till i asien för ett par år sedan var det ganska slående, upptäckte räddningspersonalen. De hittade inte ett enda dött djur någonstans. Alla djuren hade känt av vad som var på gång och försvunnit upp på högre mark, bort från faran vid stranden. Fåglar, elefanter, hundar, katter, råttor. You name it. Alla var borta.

När vi firade jul några år tillbaka hos min syster råkade Jack komma in i huset. Normalt släpps han aldrig in, det kan bli mycket städjobb om han kört en räd efter någon harstackare på en leråker. I rummet stod jag, min syster Katarina, hennes man och min flickvän Lena. Jack vet att han är dominerad av tre av oss, men kände direkt att Lena hade väldigt stor respekt för honom. Genast gav han ifrån sig ett par provskall i riktning mot Lena.

Katarina röt åt honom att vara tyst och ursäktade sig med att han aldrig gjort så tidigare i hennes närhet. Men jag förstår Jack. Han ville också visa att han kunde bestämma lite, antar jag. Han är ju trots allt en hårding.

Tänk om man själv kunde anamma den förmågan att känna av rädsla vid ett pokerbord. Ojojoj, vad livepoker skulle bli mycket lättare.

Efter att vi skickat iväg Emma från Arlanda åkte vi till Råkultur, ett sushi-ställe på östermalm som fått lysande kritik. Maten var väldigt bra om än små portioner, men det var mycket vackert paketerat och framställt. De har lagt mycket möda på tekoppar och andra detaljer. Otroligt läckert. Rekommenderas starkt!

Lägg märke till timglaset så att man, gud förbjude, inte får för starkt te...

När sashimin serveras ryker det från tallriken. Jag förmodar att det är någon form av kolsyrerök. Läckert är det i varje fall!

Kvällen avslutades med att vi åkte till Sickla bio och såg "Terminator Salvation".
Gillar man RIKTIGT tunga actionscener kombinerat med Christian Bale bör man inte missa den. Faktum är att birollsinnehavaren, spelad av Sam Worthington, är ännu tyngre vad det gäller actionbiten.

Tyvärr håller inte filmens manus. Dialogen är inget vidare och de ologiska vurporna är många. Jag känner det mer när jag fått lite distans, för när man sitter i salongen blir man, nästan, fullständigt uppslukad av all action. Ändå tycker jag att det var värt besöket, för filmen är hård. Och jag och Bale är ju hårda killar....