Kyssinge GK

Igår spelade vi golf på Kyssinge inte så långt från Arlanda. Ganska nära faktiskt. Ibland dundrade det förbi en Boeing på väg upp och de är ju inte direkt ljudlösa.

Med risk för att låta tjatig, sov jag bara fem timmar, kom sent och varvade skitslag med en del riktigt njutbara slag. Fast i golf är det ju så. Även om man spelar sitt livs rond slår man garanterat färre än tio perfekta slag. Men det är ju det som får en att fortsätta försöka. The search of the holy grail.

US Open fortsatte som sagt på måndagen kl 9 lokal tid i New York, vilket betyder 15:00 i svedala. Och Hallelujah! Viasat började sin sändning samtidigt! Que pasa? Någon som vill klättra på Viasats karriärstege?

Nåja, eftersom jag var på Kyssinge fram till femsnåret, ställde jag tv-boxen på inspelning och hoppades slippa höra några uppdateringar på banan. Normalt sett är det inga problem, men till min fasa skulle Matte Forslund göra årsdebut just idag. Dessutom skulle vi spela tillsammans!
Inte nog med det. I klubbhuset stod självklart en tv-apparat och visade direktsändningen. Här krävdes mycket tur och planering för att ducka alla informationskanaler, så att jag i lugn och ro kunde avnjuta golfen hemma.

Givetvis ringde Mattes mobil stup i kvarten och trots att jag var på alerten och hyssjade honom, lyckades han ändå undslippa sig US Open-kommentarer ett par gånger. Han är ju trots allt Matte Forslund, och varför vara tyst när man kan prata?
Ni förstår själva att mitt fokus inte var laserlikt på min egen golf och resultatet var väl därefter, 28 poäng. När vi kom in efter 18:e hålet tackade jag för mig och sprang till bilen, för att slippa höra någon komma ut från klubbhuset ropandes att Tigern sköt 62 och leder med tre slag, eller något liknande.

Europaväg 4 har varit katastrofal att ta sig fram på runt Stockholm den senaste tiden, men jag lyckades köra en snikväg via Alvik, diverse bussfiler, Norr Mälarstrand, Gamla Stan och Sickla för att komma hem smidigt. Jag kände mig riktigt nöjd när jag sjönk ner i soffan. Äntligen upplösningen i US Open!

Min 600-oddsare Hansson hade haft chansen om han hade presterat riktigt bra, eftersom de orutinerade ledarna bägge började trassla till det för sig, men Hansson orkade inte fullfölja. I takt med att Lucas Glover puttade dåligt och Ricky Barnes, den stackaren, slog en mängd skitslag samtidigt som han tog en del hårresande beslut taktiskt, var plötsligt US Open en öppen affär.

När det började dra ihop sig sista nio hålen var hastigt och lustigt Mickelson, Duval, Ross Fisher och även Woods (som låg nio slag efter Barnes när sista ronden påbörjades) inblandade i leken igen. Av alla fantastiska comeback-historier det kunde bli, höll jag på den till synes tråkigaste. Ross Fisher-spåret.

Jag hade nämligen spelat en liten slant även på honom. Till 180 gånger. Han är ofta underskattad som spelare eftersom han ser så spinkig, osexig och menlös ut. Men han slår ganska långt och är en jävel på att putta. Igår puttade han strålande men tyvärr strök många långa puttar precis förbi. Strålande tills han kom till tolvan...

Där lyckades han missa en putt från 3 decimeter! Tre! Three! Tres! Drei! Kolme!
(Ni märker att finnar är ett speciellt folk...)

Man kan inte missa en putt från tre decimeter om man vill vinna en major i golf om man så puttar barfota på en green av glödande kol!
Men det gjorde min häst. Sedan visade han enorm styrka när han slog upp andraslaget två meter från hål på nästa hål (det trettonde, par fem) och satte putten för eagle.

Å andra sidan lyckades han undvika att be Duval flytta sin markeringsslant på 15:e hålet. Jag vet inte vad det var för typ av mynt, men storleksmässigt var det som två ihopklistrade femkronor. Duval ville väl försäkra sig om att hitta den...
Klockrent träffade Fisher myntet när hans putt nått halvägs, mitt på linjen, och bromsade upp bollen så att den stannade 1,5 meter kort. Bra läst, Ross!

Konstigt nog klev alla bakåt och ingen verkade vilja vinna. Duval hade lite otur, Mickelson avslutade förskräckligt och Ross-pojken skakade betänkligt på slutet. Men snart kan han nog övervinna sina demoner och vinna en stor titel.

Lucas Glover kände också av att luften är väldigt tunn och syrefattig när man leder en major på slutet. Han hade svårt att andas ordentligt och ansiktsfärgen var en touch över normalröd, men han lyckades hålla ihop det och vann till slut.

Golfpubliken i USA i allmänhet och New York-publiken i synnerhet, är inte direkt kända för att vara diskreta. Det är lite mer fotbolls-läktarstämning med vrål som: "You da man!" och "Get in the hole!" så fort spelarna slagit iväg bollen 450 meter från hålet.
Förmodligen tycker stockkonservativa brittiska golfspelande gentlemen att det är not very classy, old chap, men New Yorkare kan vara väldigt roliga och kvicka.

Phil Mickelson berättar i en intervju i Golf Digest om när han spelade US Open 2002 på samma bana som i år. Han spelade med en japan som heter Hidemichi Tanaka. Han hade slagit bollen för långt på ett hål och hamnat bakom green. Där brukar man ställa mikrofoner för att få bättre ljudeffekter till tv-bilden.

Mikrofonen var i vägen och Hidemichi lyfte upp den när han skulle flytta den. Då ropade en kille: "Hey, Tanaka, vad sägs om lite karaoke?"